Etikettarkiv: andningshål

Så starkt, så intensivt…

Tack för att jag hade inspelningen från A att ta till i natt. Tack A! Fördämningarna släppte och tårarna bara rann. Tankarna på avslut och att strunta i allt var väldigt starkt inom mig. Vissa stunder känns det verkligen som om jag inte har någonting kvar att ge. Att jag är klar och det är över och förbi.

Så var det i natt. Jag var väldigt ledsen och då satte jag på inspelningen med A. Bara att höra hennes röst fick mig att komma till sans, även om gråten kom tillbaka ett par svängar. Men hon lugnade mig med sina ord om att allt handlar om tankar. Mörka och ljusa och att de kommer och går.

Försökte lite senare att få ur mig även ilska och aggression, men det går bara inte. Efter en stund med nävarna i ett par kuddar kände jag mig bara dum och löjlig. Ilskan och aggressionen får jag liksom inte ur mig, utan det blir ledsenhet och uppgivenhet över varat. Tårarna som jag hatar och då speciellt tillsammans med andra.

Det finns tankar i mig som nu kommer upp och som jag tidigare gjort allt för att trycka tillbaka. Detta med att lämna in och ge upp har varit svårt inom mig och förnuftet begriper att det bara är genvägar. Men ibland och i natt slogs det ut totalt och jag såg mycket mörka moln i mitt inre. Försökte stanna kvar med resultat av att tårarna inte gick att stoppa. Det är väl bra så och meningen, men när jag är mitt i det så vill jag bara fly från hela skiten. Så starkt, så intensivt på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.

En del tycker att man inte ska skriva om död och tankar kring detta, men jag vill bara vara ärlig nu med det som finns inom mig. Det har alltid funnits där, men jag har liksom gjort allt för att inte känna det fullt ut. Nu går det inte att hindra och då måste jag få ur mig det någonstans och så länge jag inte klarar av att ringa någon, då bloggar jag om det.

Mitt liv är för värdefullt för att avsluta i förtid. Mina barn och alla de runtomkring mig såsom min syster och flera vänner är mina ankare i livet och inte döden som bara gör saker och ting i en förlängning allt värre. Även om döden, som i natt, känns befriande och lockande, men jag vet som sagt, att det är flyktkänslor från det som nu kommer upp. Ledsenheten över flera saker och att det blev som det blev. Mamma och alla orden om min homosexualitet och känslor för män och det självhat som det odlat inom mig i så många år. Min starka längtan efter närhet som jag inte klarar av att hantera genom aktivt sökande. Tacka sjuttsingen för att det tar tid att vända skutan och jag kan liksom inte sluta tjata om allt detta på min blogg. Det är mitt andningshål…

Det är så svårt att ta hjälp när det gör som ondast. Att ringa någon med tårarna rinnande är så obehagligt och läskigt för mig. Jag klarar inte av det, men samtidigt har jag inga problem att blogga om det. Märkligt kanske, men så fungerar jag.

Du som orkat hit, tack för att du läser och oavsett vad du tycker om mig, så lovar jag dig att jag kommer aldrig att ge upp i detta livet. Sen kanske jag tjatar och upprepar saker och ting, år ut och år in och dessutom är paradoxal i mina tankar och så får det vara. Alternativet är värre så att säga. Tack!

WordPress i 11 år

WordPress loggaI dagarna passerade jag 11 år på WordPress. Det är en lång tid och mycket var annorlunda i juli 2007 då jag skrev mina första rader här.

Det har funnits tider då jag varit nära att lägga ner allt, men hela tiden kommit tillbaka till att bloggen är mitt andningshål. Min egen terapeut och den som alltid funkat bäst.

Det kan låta tragiskt för dig som inte är inne i bloggvärlden eller finns så mycket på sociala medier, men det har blivit som någon konstig trygghet för mig.

Eftersom jag varit så länge på samma plattform innebär det att jag är väldigt nöjd med WordPress. Funkar alltid, väldigt gediget och genomarbetad. En slags trygghet som sagt är det att ha WordPress som bloggverktyg.

Tänker inte gå tillbaka i minnenas allé, utan konstaterar bara detta faktum hur viktig bloggen varit och är för mig. Förhoppningsvis har någon läsare haft glädje av mina ord på vägen i deras liv.

Det enda jag kan säga är hur totalt annorlunda allt var då. Både på gott och på ont.

Egentid i Gamla Uppsala kyrka

24 november Breidagård

När är det dags att vika av från den trygga men ack så invanda vägen? Stanna upp och andas lite?

24 november 2016 Breidagård

Är jag verkligen på rätt spår i livet? Måste jag bromsa upp eller ta en helt annan väg nu? Vad händer om jag inte gör det? Om jag inte har förmågan?

26 november Vallsgärde

Ljuset finns ju alltid där! Det är hur vi fokuserar och har förmåga att göra det som ändrar styrkan i det ljusa.

26 november 2016 Gamla Uppsala kyrka

Kände ett starkt behov av att åka till min favoritkyrka idag på förmiddagen. Gamla Uppsala kyrka är historia för mig på fler plan. Älskar dess energier och välkomnande känsla som den alltid givit mig.

26 november 2016 Gamla Uppsala kyrka

Sådan längtan efter vägledning. Att förstå.

161126_02 Gamla Uppsala kyrka

Altaret i Gamla Uppsala kyrka. Ett ljus var tänt och två julgranar var på plats. Kyrkan är öppen från kl 09.00 för oss som behöver vila oss i tanken och få vägledning.

26 november 2016 Gamla Uppsala kyrka

Tänk att få egentid i Gamla Uppsala kyrka! Vilken fin känsla det var att sitta där en stund med sina egna tankar. Filmade en liten snutt för att bevara det fina. [YouTube]

161126_04 Gamla Uppsala kyrka

Kyrkfönstret blev mäktigt när solen lyste in.

26 november 2016 Gamla Uppsala kyrka

Gamla Uppsala församling har verkligen gjort det fint inne i kyrkan. Jag kände mig så välkommen trots att jag var helt ensam.

Kunde inte låta bli. Tog ett kort ur kruset:

26 november 2016 Gamla Uppsala kyrka

Ni har inte utvalt mig, utan jag
har utvalt er och bestäm er
till att gå ut i världen och bära frukt,
frukt som består, och då skall Fadern ge
er vad ni än ber honom om i mitt namn.
Johannes 15:16

Det var först när jag kom hem som jag riktigt förstod det starka budskapet i det kort som jag fick till mig. Kanske är det så att jag inte gått utdet sätt som förväntas av mig i det här livet och därför har jag fastnat där jag nu är och inga böner i världen hjälper förrän jag tar mitt ansvar?

Kursivt för att tolkningen är personlig och jag inte ser det som ett straff eller en skuld jag har, utan en möjlighet att få leva ett mer harmoniskt liv om jag vågar kasta mig ut och i mina tankebanor chansa lite mer.

Riktigt vad jag ska göra vet jag inte på ett konkret plan. Det är bara en känsla jag har av att jag behöver ta mig vidare nu. Kaoset i fredags gjorde mig så liten och rädd och idag kändes kyrkan som den enda plats där jag kunde och vågade vara mig själv.

26 november 2016 Gamla Uppsala kyrka

Brukar alltid tända ett ljus för andra. Den här gången tände jag ett ljus för mig själv. För att jag måste och för att jag nu behöver vägledning.

161126_08 Gamla Uppsala kyrka

Tänk vilken generös gest det är av församlingen att ha kyrkan öppen för allmänheten på det sätt som det nu är. Jag är väldigt tacksam gentemot Svenska kyrkan och Gamla Uppsala församling att detta andningshål fanns där för mig. När jag verkligen behövde ett stilla rum att gå till fanns Svenska kyrkan där.

26 november 2016 Gamla Uppsala kyrka

De litar på sina besökare. Att de betalar för sig. En fin tanke och någonting som jag hoppas att de inte går alltför mycket back på. För att visa förtroende i dessa tider kan vara svårt och då speciellt när det handlar om pengar.

Klarade inte ens av att läsa busstidtabellen när jag skulle hem så det blev en längre promenad i det fina vädret men med en blåst som var väldigt hård. Det gjorde att jag tillslut stannade vid en busshållplats ute på Upplandsslätten för att ta mig hem.

Fredagens härdsmälta har skakat om mig rejält. Jag är inte samma person som jag var innan. Besöket i kyrkan har lindrat men också fått mig att inse att jag inte mår bra av att leva som jag gör idag. Det går inte längre att bara köra på och stoppa huvudet i sanden och tro att saker och ting ska gå över.

Jag måste ta tag i vissa saker. Är livrädd, men vad har jag för val när saker och ting slutar att fungera inom mig? Är jag bara totalt ärlig i mina känslor så kan det inte gå fel.

Eller hur, Gud?

Halloween, virtuellt ljus & klarad tenta

2014-10-31 Halloween

Detta är det närmaste ett Halloween-firande som jag kommer. Grabben sover över hos en kompis och där ska det, om jag fattat saken rätt, firas rejält med dräkter och allt. Linn ska på Halloween-fest ikväll, det vet jag och vad Frida gör uppe i Hälsingland, det vet jag inte heller, men de kanske också firar lite?

31 oktober är ju den dagen man ska fira Halloween (Allhelgonaafton). Det har jag skrivit om tidigare på bloggen och Alla Helgons dag infaller i år exakt på samma dag som Allahelgonadagen som alltid är den 1 november. Normalt sätt så tänder man ljus på lördagen, alltså Alla Helgons dag, men vissa kör båda dagarna. Det är inte lätt inte detta…

Bönewebben

Svenska kyrkan drar ikväll igång en intressant grej. Du kan under helgen och en tid framåt själv tända ett virtuellt ljus på en av fyra utvalda kyrkogårdar. Sen kan du se ditt ljus tändas i ett av träden med hjälp av en webbkamera. Kul initiativ tycker jag.

I morse så visste jag att det skulle bli en del att göra på jobbet. Det är mycket webbande och jag satt med det hela dagen i princip. Ett avbrott hade jag och det var när jag och Malin bjöd Lina på lunch. Hon gjorde sin sista dag och det kändes vemodigt. Tråkigt eftersom hon kommit in så fint i vårt lilla arbetslag.

På eftermiddagen så fick jag ett glatt besked. Linn hade klarat sin första tenta och det betyder mycket för henne. Jag blir så glad och stolt över att det går så bra för henne med studierna.

Frida har hittat en fristad eller vad man ska kalla det hos vänner uppe i Hälsingland. Hon verkar stortrivas och har nu varit uppe hos kompisarna två vändor. Vi får väl se när hon kommer hem till sin gamla och längtade pappa? Men hon behövde verkligen ett andningshål för att komma vidare efter tuffa saker som hon varit med om.

Nu gör jag helg och laddar inför grabbens hemkomst i morgon. Sen vet jag att nästa vecka blir väldigt intressant, av många olika anledningar. Nyfikenheten, den är viktig att behålla!

Klarvaken & tankar kring Pride

Ingen bra natt. Inte bra alls. Vaknade vid 03:15-tiden och hade sådan värk i benen. Var tvungen att gå upp och gå runt i huset. Det kändes dessutom som om jag ville krypa ur mitt eget skinn. Klarvaken, orolig och lite ledsen också.

Grubblade på samma saker som tidigare. Ska det liksom alltid vara så här nu? Drack ett glas cola och stod i köket. Tittade ut och blev ännu ledsnare. Värken i benen släppte inte utan jag gick en sväng igen. Hamnade tillslut i vardagsrummet. Tittade på mamma (har ett foto på henne i bokhyllan) och undrade vad detta betydde? Klarvaken, orolig och lite ledsen mitt i natten.

Givetvis så får en känslomässigt stängd person som jag inget svar. För det är nog så det är numera, att mitt skal är tjockare än någonsin. För att det liksom ska fungera överhuvudtaget. Jag tillåter mig inte att söka kontakt, att riskera avvisning eller vad jag nu egentligen känner.

Söker ingenting utan lever liksom för stunden. När jag tänker framåt så ser jag… ….ingenting. Ingenting för egen del i alla fall. Barnen har ju en plats och det är där fokuset ligger. Som vanligt, för att det ens ska gå överhuvudtaget. Får ångest av orden och knappandet på tangentbordet. Får tankar av patetisk och räddhågsenhet, självhat och det gamla vanliga. Precis, det gamla vanliga, år ut och år in! “Gör någonting åt det då, sitt inte bara där och tyck synd om dig själv.” Orden ekar inom mig.

Stockholm Pride närmar sig igen. Som vanligt så håller jag mig undan. För att jag liksom inte är värd att vara med och försöka umgås med likasinnade. Det är ju så det känns och det kan jag liksom inte med intellektet få bort. Det är numera lika djupt rotat inom mig efter de gånger jag varit med och allt bara känts jobbigt och till och med hemskt vissa år.

Pride är ingen positiv upplevelse för mig någonstans, förutom vid ett par tillfällen då jag gått i paraden. Men livet omkring, människorna och de avstånd jag kände när jag faktiskt försökte, de är mina minnen av denna festival, där upplevelserna borde vara precis tvärtom. Nog vet jag att mycket ligger hos mig själv, men det är inte hela sanningen. Jag har försökt att hamra in att det ÄR positivt och att det ÄR bra, men då ljuger jag ju för mig själv. Jag har aldrig känt mig hemma där, förutom då i paraden vid ett par tillfällen då jag kunde släppa ner garden.

Döm mig hur ni vill, jag bryr mig inte längre. Har nog med mina egna tankar om mig själv och de tillkortakommanden jag upplever mig ha idag. För min blogg är mitt andningshål, även om jag tjatar i 25 år till.