Etikettarkiv: andningen

Stabilt just nu

Månen, röda tulpaner och ett ljus.

Vågar knappt ta orden i min mun, men det känns väldigt stabilt just nu. Den där pendeln lugnade helt plötsligt ner sig en aning, berg- och dalbaneturen blev ganska behaglig och saktade ner farten. Här och nu. Är otroligt tacksam för känslorna jag haft de sista dagarna.

Kärleksfull, tålmodig och ett lugn som jag inte minns att jag haft på år och dar huserar i mitt inre. Helt plötsligt kramade jag finaste kollegan för att jag känner sådan vänskaplig kärlek till henne. Att kunna ge komplimanger har varit svårt för mig, men när syrran kom med nya snygga brillor påpekade jag det när hon kom och besökte mig i söndags. För många kanske skitsaker, men för mig stort att jag liksom känner annorlunda än bara avståndstagande och rädsla. Att jag kan se det fina och känna det inom mig.

En övning i vårt andaktsrum idag var helt fantastisk. Vet att det var stort och fint för M som höll i detta. Det var mäktigt och liksom bara så självklart det hela. Är så glad för hennes skull och att hon börjar hitta sitt rätta ”element” här i livet. Känner en sådan kärlek till henne på ett andligt plan. Vill henne så väl och att få följa hennes steg till det hon är ämnad att vara är bara så häftigt.

Det man ger ut får man tillbaka. Det är verkligen så. På så många plan har det visats för mig de senaste dagarna. Tålmodighet och att ”vänta in” andra. Acceptans att vi är olika och tänka på andningen när det gungar. Nu är jag inte så korkad att jag tror att pendeln inte gungar igång igen, men förhoppningsvis så blir det lite mindre och kanske har de senaste dagarna varit frukten för mitt idoga arbete nu i flera veckor? Det måste jag tro.

Har så mycket kvar att jobba med. Det vet jag. Känslorna är förstärkta åt alla håll och just dessa dagar har det positiva visat sig. Det vet jag också. Men jag inbillar mig att jag blir lite mindre fördomsfull och mer kärleksfull inför människor som jag inte förstår mig på. Det känns verkligen så. Sen kommer det garanterat att ta stopp ett tag och till och med kanske gå bakåt en aning, men sen fortsätter det framåt igen. För att det inte finns några alternativ och för att det är den här vägen jag ska gå.

Det var länge sedan jag kände mig så levande som jag gjort de sista dagarna. På ett positivt sätt och med en förhoppning om att det kanske ändå finns en framtid även för mig.

Små flisor och svart gyttja

Teckningen är gjord av mig idag. En vuxen man ”går tillbaka” i tiden och tecknar av sig barndomsminnet som jag tidigare skrivit om. I mitt medvetna medvetande har jag processat detta så långt det bara går, men i det undermedvetna finns det saker som fastnat i mig. Det uttrycker teckningen genom sin svärta. Händerna i den svarta gyttjan.

A ledde mig och vi snuddade vid saker där det var svårt att komma igenom. Små flisor inom mig lossnade nog, men ”presteraren” var för mycket med och ville ”styra” detta, även om jag försökte ”släppa taget”. Men det gick inte så bra och efteråt känns det som om jag gått en boxningsmatch mentalt. 

Kan inte riktigt förklara vad som händer. Tiden försvinner och A hjälper mig genom tankarna och värderar ingenstans. Det gör jag så bra själv hela tiden och det sitter så djupt. Men att upplevelsen i lekstugan gjord av trä sommaren 1972 sitter djupt i mig och att allt inte har fått kommit upp än är helt klart. Ilska och nästan hat ibland finns där i den stora svarta propp som jag inte riktigt får loss själv. A lotsar mig framåt på ett förundrat sätt. Försöker bara hänga med och inte värdera som sagt.

Fick en övning att ta med mig över jul. Sen fortsätter A att hjälpa mig vidare in i mitt inre. Processar och förundrar mig över livet och dess olika medvetandetillstånd som jag nu är och snuddar vid. Den medvetna andningen där hela kroppen ska vara med, modet och att manifestera ut genom knytnävarna ilskan som jag inte ska trycka tillbaka nästa gång den kommer. Man ska inte trycka tillbaka känslorna, men för den skull inte göra någon annan illa, varken fysiskt eller verbalt. Nu har det fysiska aldrig legat för mig, men det verbala har jag använt mig många gånger av utan uns av tanke bakom.

Att gå i Gamla Stan är mysigt. Lite bilder från dagens bravader i huvudstaden:

Den smalaste gränden Mårten Trotzigs gränd i Stockholm ligger i Gamla Stan.

Efteråt tog jag det lugnt tillbaka. Var ganska yr och fumlig tycker jag i början, men det släppte som tur var. Besökte för tredje gången julmarknaden i Gamla Stan. Köpte den här gången än mer brända mandlar och nu även en modell som är både mjukare och rödare. Mums!

Stadshuset i Stockholm
Vasabron
Strömsborg till höger på bilden.
Centralstationen i Uppsala.

Tack!

Morgonfika på baksidan, lufsningsförsök & återanvända ord på mors dag

Vaknade i morse av drömmar som gör mig ledsen. Det är inte första gången heller som den känslan infinner sig. Blir ledsen över påminnelserna om de misstag jag gjort och som gör att läget för mig är som det är idag. Mer om det vill jag inte berätta, men jag vet inte riktigt varför jag ska påminnas om vissa saker hela tiden? Ibland är drömmar skoningslösa.

Släppte in och ut kattpojkarna och kände hur skönt det var! Tog då beslutet att sätta på Maja det gula halsbandet och öppna dörren på baksidan. Ville ju ta årets första morgonfika i det underbara vädret utan att behöva tänka på dörren och om den är stängd eller inte.

28 maj 2017 Maja och Maxi på baksidan.

Det var ett underbart väder. Maja for iväg och var lite mer modig än igår. [Instagram].

28 maj 2017 Maja

I början drog hon iväg en bit utanför tomtgränsen. Jag höll mig kall och drack mitt kaffe i det fina vädret. Hörde hennes pingla och förstod att hon var på granntomten. Lugn och fin försökte jag vara, men tillslut så kunde jag inte sitta still.

28 maj 2017 Gräsmatta

Det är vildvuxet på baksidan just nu. Det främsta skälet är att varken inspiration eller ork finns hos mig. Känns inte roligt att hålla på helt enkelt.

28 maj 2017 Maja

Kollade runt lite efter kattan. Efter ett tag kom Maja tillbaka. Hon lade sig inne en liten stund och sen drog hon ut igen.

28 maj 2017 Morgonfika på baksidan

Jag fikade vidare och solade en stund till. Maja sprang lite fram och tillbaka på tomten.

28 maj 2017 Maja på baksidan

Hon började tillslut att andas som en hund igen. Det hände även igår och jag vet inte riktigt varför hon gör så? Kanske är det värmen som gör att hon inte orkar så mycket? I alla fall, då fick hon gå in och vila.

28 maj 2017 Maja vilar

Det försvann ganska fort, men lite fundersam blir jag allt. Men det kanske är så hon fungerar? Vad vet jag?

28 maj 2017 Löparskorna på

Ville verkligen ut en sväng idag. Satte på mig löparskorna i fall lusten till försök att lufsa skulle infinna sig.

28 maj 2017 Inga anslag

Den här väggen känns bekant som en symbolik inom mig. Det är inte många anslag på plats. Det är tomt och ingen information finns att hämta. Tomheten dominerar förutom ett par skrynkliga lappar som ändå ger hopp om någonting mer i framtiden.

28 maj 2017 Kanonväder

Stora delar gick jag idag, men några små lufsningar orkade jag med. På slutet något längre och det kändes i alla fall inte jättejobbigt, utan det var ok för kroppen, åtminstone då och direkt efteråt.

Nu när jag sitter och skriver detta känner jag hur trött jag är, men kanske är det ändå ett första steg till att vända den negativa loop jag befinner mig i just nu som bland annat manifesterar sig av alltfler kilon på min kropp?

Måste ju tro det i alla fall.


Från förra årets mors dag.

Vet att det är mors dag idag. Förra året var jag ambitiös värre och fixade liljekonvaljer åt henne och åkte dessutom till hennes symboliska gravplats.

2015 bjöd jag på bilder med mor och mig samt ord om vad hon betytt i början av mitt liv. Jag återanvänder vissa av de orden i år, har inte riktigt orken att återuppfinna orden igen när de redan finns på min blogg:

Tack mamma för att jag fick förmånen att vara din son! Tack för att du fanns där för mig i början av mitt liv! Tack älskade mor

Nu ska jag gå och vila!

Vissa saker ger jag aldrig upp

Först så blev jag jätteledsen men sen tänker jag att jag ska kämpa. Telefonsamtalet nu på morgonen gjorde mig väldigt orolig, det ska erkännas, men det måste ju finnas lösningar även för de svåraste problemen, även om vissa saker förändras till det sämre? För det är så att vissa saker ger jag aldrig upp och så länge jag andas så ska jag finnas där.

Ont i bröstet av andra skäl också. Hostan från helvetet ger mig ingen ro. Sover väldigt dåligt och vaknar av att det känns som om jag ska kvävas. Det tråkiga är nu att det inte bara är jag som blivit sjuk… förkylningar har ju en tendens att vandra i hela familjen innan den ger med sig.

Utanför så duggar det, temperaturen visar drygt 3 + grader och det är sista dagen i januari 2013. Det kanske är så att jag har fastnat i det förflutna, men 2013 för mig låter så konstigt, så i framtiden och det som det är långt till… 2013 är science fiction för mig…

Många saker är tunga just nu. Mycket vill jag inte skriva om, men det påverkar mig mer än jag vill erkänna. Letar så efter ljuset och saker att hålla mig i. Vissa dagar så går det så bra, vissa andra så sitter jag och undrar varför det tar emot så mycket. Svårt med andningen på mer än ett sätt.

En riktig dunderförkylning

Frida blir kvar hos mig. Hon har åkt på en riktig dunderförkylning med halsont och påverkan på andningen. Har varit iväg och köpt medikamenter av allehanda slag och hoppas att det vänder snart. Är väldigt tveksam till att hon orkar iväg till sin mor i morgon, lördag.

Själv så har dagen varit som många andra dagar. Jobb, uppdateringar och fixerier. Vara där för att rätta till och få saker och ting att fungera.

Finns väl inte så mycket mer att skriva om. Ska försöka ta hand om Frida på bästa sätt i helgen.