Etikettarkiv: andlighet

Drömmar eller verklighet?

Drömmar eller verklighet? Vad är vad och i begreppet verklighet, vad lägger man där? För den som drömmer kan det vara så oerhört verkligt, att det är svårt att hantera när man vaknar. Drömmar eller verklighet? Vad är vad i det stora hela?

Vet inte till vem eller vilka jag ska adressera följande? Har ingen jag vill ”besvära” med mina saker. När jag växte upp var det en ”svaghet” att visa känslor och vara ledsen. Det var en ”svaghet” och riktigt varifrån detta kommer vet jag inte. Men jag var ”svag” om jag grät och visade sådant. Jag pratade aldrig med någon om det jag hade inom mig. Aldrig.

När jag satt i Gamla Uppsala kyrka igår bad jag om vägledning och hjälp. Vet efter många år av öppenhet mot andligheten att den hjälpen ibland inte alls blir det man tror. De ger en det som är bäst för en, det som för en vidare utifrån där man är idag, även om man ser det som ett straff när man får den så kallade hjälpen. För det blir bättre i förlängningen, om ni förstår vad jag menar? De på ”Andra sidan” vet alltid vad de gör. Men jag ska vara ärlig, för allt oftare förstår jag ingenting av det som kommer emot mig. Tycker mig ha fastnat och ser ingen ljusning i det här livet för egen del. Det handlar om dessa jävla rädslor och proppar som bara kan förändras med radikala metoder som den här jävla drömmen jag hade i natt.

Har nu som en klump i magen och gråten ligger nära hela tiden. För i natt var det som om jag slungades tillbaka till när jag var 7-8 år. Kände mig så oerhört utsatt och jag kunde ingenting göra. Jag till och med hörde pappa hur han hotade och skrek. Mamma hade inte en chans och jag kunde inte göra ett skit.

Fy fan vad verkligt det kändes när jag ändå försökte hindra det hemska som pappa gjorde. Tog knivar och tillhyggen och gömde dem. Men pappa hittade andra saker att hota mamma med. Han rispade, slog med knytnävarna och skrek. Hon var ett luder, hora och jag vet inte allt. Jag kunde inte göra någonting.

Jag ser henne sitta i soffan med pappa över sig. Han slår och hon blöder. Jag skriker och försöker distrahera. Slår på pappas ben, men han sparkar bara bort mig. Fy fan vad verkligt allting var och när jag tillslut vaknar och någonstans begriper att det inte händer nu kan jag inte sluta gråta.

Tiden verkar inte spela någon roll i detta. Det var som om jag var där igen och skillnaden mot förr var alla detaljer jag såg. Matrester, glas, tallrikar och sen dessa tavlor på väggarna. Det fula och skitiga. Förnimmer dofterna av gamla matrester, alkohol och cigarettrök nu när jag skriver.

Efter ett tag var mamma och syrran helt plötsligt borta och jag var själv kvar i lägenheten med pappa. Så rädd och vilsen. Denna elaka jävel skickade ut mig för att han skulle sova ruset av sig. Ungjävel, vad fan gör du här! Allt var som vanligt i hans värld och vad morsan fanns fick jag aldrig reda på.

Det värsta var utsattheten och att jag liksom inte kunde göra någonting. Då hade jag inga verktyg alls. Lagrade allt inom mig. När jag igår bad om hjälp så kanske det var just detta, att få återuppleva misshandeln och det jag inte klarat av att prata med någon terapeut om, åtminstone inte i det smärtsamma djup som jag nu känner. Att i förlängningen förstå att jag inte är fast i detta längre. Jag är fri och jag formar själv min fortsättning utan pappa!

Min blogg är min räddning. Min egen terapeut med er som läsare och varför jag väljer att berätta för er vet jag inte riktigt. Kanske för att visa att det inte är en ”svaghet” att berätta och dessutom gråta. Det är fanimej inte en ”svaghet” att vara ärlig och berätta precis som det var! Det kan det inte vara!

Drömmen var så verklig. Jag känner alla känslorna i hela min kropp, som om jag varit där igen i den där lilla Jerrys kropp. Då hatade jag mig själv så mycket för att jag inte kunde stoppa allt och hjälpa mamma. Jag kunde bara inte få stopp på misshandeln. Inte någon gång, för det skedde många gånger under de år vi bodde hemma. Stackars mamma som träffade en sådan djävul till så kallad man. Ja, så såg jag på honom under många år och ända till slutet hatade han mig.

Vårt sista telefonsamtal var ett av de värsta faktiskt. Han var så elak och dum emot mig. Jag sa ingenting utan lyssnade bara. Blev som förstelnad och slängde inte på luren utan det var han som gjorde det när han hade orerat klart. Det var ungefär ett år sedan. Tacka fan för att jag inte vill ha någonting med honom att göra någonsin! Han svek mig gång på gång under hela mitt liv. Det enda han lärde mig var vad riktigt hat är. Det finns inget försonande i hans gärningar och kanske förstår jag senare varför det var på det viset. Nu klarar jag inte riktigt av att försonas med de tankarna.

Det är lager på lager på lager. Verkar aldrig ta slut. Min enda riktiga terapeut är min blogg. Här kan jag skriva det jag vill och här kan jag visa mig ”svag”. Här kan jag stångas med tankarna om och om igen. Det är så mycket svårare i verkliga livet och öga mot öga. Jag erkänner utan omsvep att jag känner mig så liten och orolig, trots att det bara var en dröm. Men det var så jävla verklig. Kan inte påminna mig om intensiteten och detaljerna på många år och dar.

Längtar så oerhört mycket efter min mamma. Den här drömmen gjorde inte längtan mindre, utan tvärtom. Jag stod där och kunde inte skydda henne. Inte en enda jävla gång. Saknar henne så mycket och har så svårt att förstå varför det blev så här i mitt liv. Får inte ihop pusselbitarna. Samtidigt har jag accepterat mitt öde genom att jag kämpar vidare och inte bara ger upp, men för den skull kan jag längta efter en förändring så förbannat mycket. En förändring som bara jag själv kan ordna.

Drömmar eller verklighet? Ibland känns hela skiten som en enda stor dröm.

Annonser

Garderobsord & sorg

Påsken för min del är en påskmiddag på påskafton hemma hos Anna och Tofflan. För övrigt går helgen obemärkt förbi, men visst tänker jag på Jesus och hur vi idag tolkar hans gärningar på den tiden det begav sig.

Människor kan vara förfördelade, illa behandlade och ha ett agg mot någon. Det är helt ok att vara arg, grinig och jag vet inte vad, men när det drabbar någon annan helt oförskyllt då surnar jag till. Det var på vippen till ett verbalt slagsmål eftersom jag bara inte kan vara tyst när en för övrigt så kallat mogen själ beter sig på ett helt irrationellt sätt. Tycker inte om när människor medveten vill jävlas med andra utan anledning. Det där medvetna, att trycka till och liksom inte ha täckning för det, det gör mig heligt arg.

På jobbet har vi ett bokbord där man får ta med sig en bok om man hittar någonting intressant. Ska väl vara ärlig med att säga att jag aldrig tidigare tagit någon bok från det bordet eftersom jag liksom inte riktigt gått igång på innehållet. Men häromdagen hajade jag till när titeln ”Välkommen in i min garderob” slog emot mig. Än mer intresserad blev jag när jag läste mer: ”En självbiografisk berättelse om att vara gay och kristen. För hur är det att vara frikykligt kristen och leva i en samkönad relation? Att vilja vara en del av kyrkan som låtsas att han inte finns?”

Boken är skriven av Anton Lundholm som är utbildad teolog och född 1984. Har börjat läsa och boken är väldigt intressant med min egna historia i bagaget som bög och intresserad av andligheten. Boken är utgiven av Boförlaget Libris.

Har haft stora problem med att läsa böcker sista åren. Har inte orkat igenom ett par som nu bara ligger och väntar. Får se hur det blir med denna, om ämnet kan vara så pass intressant att jag orkar? Men det klart, kommer jag inte igenom en bok som handlar om katter, då vete fåglarna. Jag ska testa i alla fall eftersom kyrkans syn på homosexuella är någonting som har förändrats till det bättre under åren och då pratar jag främst om Svenska kyrkan.

Min syster ringde häromdagen och hade ett mycket tråkigt besked. Hennes 7-åriga katt Morris hade dött! Han var hur pigg som helst ena dagen och sen den andra hade han problem med andningen. Hon väntar på obduktionsresultatet för att få veta vad det var som hände. Hos veterinären när de skulle söva honom orkade han inte mer utan avled. Det är så tragiskt det hela.

Var kattvakt åt Morris några gånger och minns hans gosighet och hur fin han var. Vi hann få en liten form av relation och jag ser honom framför mig när jag öppnar dörren för att ge honom mat. Alltid när han hade ätit gosade vi en liten stund.

Tänk vad fort det kan gå. Det gäller verkligen att njuta i nuet och visa sin uppskattning mot dem som ligger när ens hjärta. Vila i frid, kära Morris!

Drömmen, snön & förunderligheten

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är mycket snö nu för att vara på dessa breddgrader. Det är säkert mellan 30-40 cm och jag har precis varit ute och skottat för katterna. Ni som känner mig vet att jag längtar till våren och att kunna sitta ute på baksidan med en kopp kaffe…

Fokus ligger på att vila i nuet. Det är min stora utmaning och nu känns det äntligen som om jag också kan göra det på allvar. Inte bara med läpparnas bekännelse då jag lurade mig själv under väldigt lång tid av mitt liv.

Var i en dröm som är väldigt märklig. Låg som i ett vatten där jag under mig kunde se evigheten och djupet där slutet inte fanns. Kände hur det pulserade under mig av liv och jag skymtade så mycket rörelser och aktivitet. Väldigt svårt att förklara på det sätt jag vill men det var en märklig känsla, när jag väl vågade ”lägga mig” i detta. Jag tvekade länge och tittade upp på min ”lärare” eller vad det var.

När jag låg där flimrade händelser i mitt liv förbi och ingenting var liksom farligt eller hemskt, utan jag bara tittade på dem utan värdering. Det kändes tryggt och helt ok. Saker och ting förpackades liksom i lådor och jag var med och ”upplevde” dem igen. Väldigt märkligt var det i alla fall.

I det vakna tillståndet, i den här verkligheten läggs också saker på plats. Det kan låta som jag skyller ifrån mig när jag skriver att mitt ”Ego” försöker lägga hinder för den utvecklingen och så har det nog varit i stora delar av mitt liv. Den del som är rädd och inte vågar nytt, den minskar inom mig. Inte stanna kvar i det som är, inte leva i det förgångna och klassikerna att se möjligheterna istället för hindren integreras på allvar, även om det går väldigt sakta. Det tar år och ibland hela liv att komma till den punkten.

Livet är förunderligt om jag vågar ”hänga med” och inte hålla fast vid gamla föreställningar. Helt plötsligt har förflyttningen i medvetandet skett och jag överlevde! Det är inte farligt och det känns ju riktigt ok. Både vad det gäller jobb och familj.

Egot inom mig kämpar för sitt liv och försöker tränga tillbaka de visa vinster jag gjort, men i vissa saker är matchen förlorad och jag uppskattar det som är, utan denna del av mig. Förunderligt som sagt och ibland går det inte ens att formulera och det är nog precis som det ska vara. Kanske är det detta som är utveckling, att acceptera det som inte går att förklara och låta det komma?

Det är gott i alla fall oavsett vart det kommer ifrån. Just här och nu.

Det finns en mening…

Sätt dig ner en stund, lyssna på vad jag har att säga dig! Ta koppen med kaffe. Jag vet, den saknar ”öron” och det är ett jädra otyg. Men vänta en stund dårå tills det svalnat lite. Hoppas kakorna är ok, enkla havrekakor men ack så goda.

Det finns en mening med att inte ha allt planerat. Det finns en mening med att bara vara i nuet och inte ha så stora åthävor just nu av aktiviteter och göranden. Det är en tid av att sluta sig för att förstå.

Ibland ska man stanna upp. Förstå ett och annat och vad man gör här på jorden. Inte rusa iväg och aktivera sig hela tiden för att slippa lära känna sig själv på djupet. Jag vet, det är läskigt och obehagligt men tiden är inne nu att ta sig själv på allvar. Inte fly genom att döva eller hela tiden distrahera sig med annat.

Sitt ner. Nollställ tankarna. Bara andas. Följ det som kommer även om det tar timmar.

Det finns en mening med allt. Att uppleva motsatsen gör vi alla. Ibland kanske meningen bara är att sitta ner och inte göra någonting. Hetsa iväg och inte vara sig själv, lyssna på andra och komma så långt ifrån den man egentligen är. Är det meningen med livet?

Trösten är att det aldrig är försent. Det kan fördröjas och känslan av att ha förlorat är chimärt och något som går över. Vi kan aldrig förlora för alltid. Vi får alltid nya chanser. Både en tröst och skräck i min värld. Visst, saker och ting kan ta så mycket längre tid, vi kan uppleva smärta och glädje på vägen. Men tillslut kommer vi rätt och vägen är den stora lärdomen. Det finns inget mål, inget slut. Vi fortsätter för alltid och för evigt.

Det finns inget helvete. Helvetet är här på jorden i så fall eftersom vi känner så mycket blandade känslor. Jorden med dess svängningar och låga vibrationer är tungt att leva i. Tänker inte mer knäppa någon på näsan och säga att så här är det. Detta är min bild och min känsla över hur allt är.

Vad är det värsta som kan hända? Att vi får leva några år till i en värld som vi tror är den enda som existerar? Att begränsa sig så mycket att tro på ett enda medvetande som dör. Vår kropp, vårt skal dör, men medvetandet tar sig vidare. Detta med medvetandet finns ständigt i mina tankar. Ibland är jag tillfreds med det jag känner men ibland skrämmer det mig väldeliga. Att vi alla är ett, ett enda stort medvetande kan få det att svindla rejält inom mig. Det är nog mitt Ego som kämpar för sin ensamrätt och överlevnad till den lilla bit som just nu är mitt egna medvetande.

Vad är det värsta som kan hända? Det finns en mening… …långt större och mer otrolig än vi ens kan föreställa oss med de redskap vi fått här på jorden. Be mig inte att förklara mig, för det kan jag inte utan det är bara min känsla och det jag känner.

När jag får tänka fritt och låter tankarna fara iväg, då blir orden på det här viset.

Det vet jag ju… detta snusförnuftiga “intellekt”…

Har ni varit med om att drömma så verkligt att ni vaknar upp ledsen och uppriven? Så var det för mig igår och inte ens Majas buserier fick mig på bättre humör.

Det var symboliskt men med personer som är med mig i detta liv. Relationer och känslor som gjorde mig ledsen. Fortfarande någon timme senare var jag märkt av drömmen genom eländighet i kombination med uppgivna känslor.

Drömmar är ofta vägledande, även om man inte kan se det direkt. Ibland förstår man ingenting, men så var det inte för mig i denna dröm. Jag begriper exakt vad drömmen vill säga mig.

Det är svårt att släppa vissa saker. När jag väl känner närheten av någonting som jag saknat länge blir det än värre. Det gör mig både arg men mest ledsen att jag inte kan hantera detta. Tror dessutom att mitt agerande tidigare är en del av att jag sitter där jag gör idag. Längtan tog över och jag tyckte så jävla synd om mig själv och mitt så kallade förnuft fick stryka på foten. Mest inom mig, men även genom mitt agerande under en tid. Det blockerade allt och sen gick det som det gick…

Drömmen vill hjälpa mig när jag inte i det verkliga livet kan komma vidare. Jag vet ju det. Men när budskapet inte är som mitt jordiska ego vill att det ska vara då blir det konfrontation inom mig. Om och om igen eftersom jag är så jävla envis. Det vet jag ju också. Drömmen var märklig eftersom jag mötte mig själv som inte låter sig förklaras mer än så.

Det borde ju handla om att försöka ta vara på att jag kan känna vissa känslor som jag trodde var begravda och vara glad för det. Detta är budskapet till mig. Att jag kan känna, även positiva känslor. Det vet jag ju… detta snusförnuftiga “intellekt”… som finns där i botten. Fan, vad jag hatar det ibland. Att någonstans ändå veta, men ändå inte klara av att leva upp till det.

Mitt ego är oerhört starkt i vissa avseenden. Helt klart har jag mycket kvar att jobba med. Detta ältande alltså, ni kan ju tänka er hur det var i höstas kring vissa tankar. Tänkte så mycket att det tog stopp och jag gick sönder. Sakta men säkert blir jag bättre och att jag återigen får energi av att blogga, är ett steg framåt.

Ändå är likgiltigheten värre. Försöker ta in det när jag är förlamad av både minnesproblem och det ledsna försöker ta över. Det är skarpt läge nu. Vägskälet har aldrig varit tydligare för mig.

Tjugoen gram som huserar i den här kroppen

Först så tog jag fel på ett möte. Försökte få tag i människor som skulle vara där, bara för att få beskedet att det var fel tid. Det började en halvtimme senare. Göra bort sig och visa upp sin förvirring återigen.

Sen sitter jag i ett annat möte och pladdrar. Hör mig själv säga saker som inte är ett dugg relevanta för ämnet. Mycket obehagligt och ångesten bara toksteg. Vad är det som händer?

Glömmer bort vad jag ska göra om en timme. Orkar inte tänka överhuvudtaget utan bara är, vilket resulterar i att jag kastar upp alla bollar samtidigt och fångar jag en är det bra. Orkar inget annat, kastar iväg allt bara och hoppas på det bästa. Försöker ändå plocka upp dem efter ett tag, men hittar dem inte.

Står jag precis framför väggen och känner lukten av total galenskap? Blir yr och konstig av att inte kunna se framåt och ha kontrollen.

Vaknar på nätterna och kan omöjligt somna om. Äter kopiösa mängder för att göra mig själv illa. Klarar liksom inte av att hålla upp det som jag var så bra på för bara ett halvår sedan. Det går bara inte att vara snäll emot sig själv i allt, utan det måste finnas hakar och smärta för att det ens ska gå. Det jag känner igen osv som jag pratat mig kräkfärdig om så många gånger tidigare.

Emellan varven känner jag som jag skrev igår. Allt detta har pågått länge nu. Alla känslorna från det mörkaste mörkt till ett ljus som kan få mig att börja gråta. I det en känsla av att inte vara här överhuvudtaget. Det är en annan som uttrycker sig. Tjugoen gram huserar i den här kroppen och de har aldrig varit mer aktiva. De små betydelsefulla men mytomspunna grammen. Det är en metafor för någonting större.

Mitt inre rum

Sitter under vattenfallet och sträcker ut ena benet för att känna strålarna och lyssna till vattnets fall. Lutar mig bakåt mot en klippa och bara njuter av det varma marinblå vattnet. En inre oas som dämpar det värsta. Blundar.

Solen bränner sådär lagom och jag är där länge länge… känslan, ljudet och ljuset. I mitt inre rum.

Helt lost samtidigt full kontroll på det viktiga. För hur konstigt det än kan låta så blomstrar det inre livet med framsteg som är stora för mig. Kunna känna känslor som varit försvunna i hela mitt liv. Men så fort jag börjar tänka på dem med mitt jordiska ego så går det åt helvete. Förvirrad och sen uppstår det jag berättat om i början på den här bloggposten. Medveten om allt samtidigt som jag ibland inte får ihop 1+1 i mer praktiskt jordiska jobbsituationer. Blankt och försök till att börja om. Allt fler gånger.

Plötsliga känslostormar där jag bara vill gråta. Sorgsenhet och samtidigt sekunden efter ilska över att jag aldrig lär mig någonting om de jordiska balanserna eller hur fan jag nu ska uttrycka det. Hela jag förändras med stormsteg just nu. Inte ytan och det man kan ta på. Inte jordiska saker utan de 21 gram som tagit den här kroppen i besittning sedan 1965.

Var helt övertygad om att det var fredag idag. Helt jävla övertygad och nu är det jobb och kaos en dag till. Gud, hjälp mig att orka!