Ord som sagt så många gånger förr. Dravel och ömklighet, men jag tar mig rätten att uttrycka dem. Jag är inte ensam i detta och kanske kan mina ord visa att man inte är ensam.
Vaknar av att min regnbågsflagga har flyttat på sig. Ligger och stirrar på den en lång stund och fylls återigen av längtan. Regnbågsflaggan påminner mig om att jag har vaknat upp ensam länge nu. Frustration och en känsla av att det är mitt öde. För att lära mig att älska mig själv, så ska jag inte få ta stöd av någon i en relation på något plan. Det är min känsla jag har.
Jag vet att känslan förstärker min situation och tänker jag för mycket på den väg jag TROR mig tvingas gå, är risken stor att det blir så. Men jag tror inte på det tänket. Jag tror på att vi har stolpar vi måste följa i ett liv. Stolpar, känslor att gå igenom eller upplevelser vi måste passera för att växa som människor. För att sen se nästa stolpe och uppleva nästa utmaning.
Stolparna kan vi aldrig ändra på. De finns där oavsett vad vi gör. Men man kan göra vägen kortare och undvika genvägar som kanske försvårar vandringen. För mig är det svårt att acceptera ensamheten på det sätt som det är idag. Den upplevelsen under så många år är tuff att gå igenom.
Orden att jag får skylla mig själv och att det är jag som kan förändra detta har jag hört, både inom mig själv men även från andra. Till viss del håller jag med, men inom mig vet jag att ensamheten är mitt kall för att förstå ett och annat. Det går att ömka, tycka synd om och tjata om detta, men det enda som är avsikten är att acceptera och leva i detta. Att göra det bästa av situationen och hitta det bästa i det som är. Inte tänka så mycket på det som inte finns där, utan ta fram det bästa av det som är. Acceptans är nyckeln.
Åren går och jag har inte haft någon längre kärleksrelation sedan jag skilde mig. Det är inte ett frivilligt val, utan det beror på att jag inte förmår att söka aktivt. Det finns inte där och jag klarar inte av stora sociala utmaningar. Då blir man själv och jag är medveten om det. Men för det tillåter jag mig att längta och tänka på en man och att ha någon att älska. Ensamheten är inte ett val, utan det är för mig en utmaning och klarar jag av att acceptera situationen, först då kommer någonting att förändras. Kanske inte på det sätt som jag vill, utan på det sätt som gör att jag närmar mig den stolpen som innehar orden ”ensamhet”, ”relation” och även ”längtan efter en man”.
Bullshit enligt vissa, en realitet enligt mig.
I morse när jag vaknade och såg att min älskade regnbågsflagga hade flyttat på sig påmindes jag om längtan och att livet är förunderligt. Om saknaden, men också meningen med att ännu en morgon vakna upp ensam.
Det var symboliskt men med personer som är med mig i detta liv. Relationer och känslor som gjorde mig ledsen. Fortfarande någon timme senare var jag märkt av drömmen genom eländighet i kombination med uppgivna känslor.