Etikettarkiv: andlighet

”Så har jag hört” kommer igen

Han kommer tillbaka till mig nu. Achayras ord skrivna genom Axel Fredenholms visa sinne. Boken är en av två böcker som ens fick mig att gå inåt, att tänka själv och förstå varför vi är här.

Acharya har lärt mig massor. Tonaliteten och på det sätt han lägger fram det han fått till sig tilltalar mig väldigt mycket genom Axel Fredenholms penna.

Första upplagan skrevs redan 1950.

Första gången jag läste boken ”Så har jag hört” så föll så många polletter på plats att jag skulle kunna köpa ett helt hus. Det var aha-upplevelse på aha-upplevlse. Någonting jag aldrig tidigare eller senare upplevt och då har jag ändå läst en hel del andliga böcker och även försökt mig på Bibeln vid ett par tillfällen.

Givetvis vill jag dela med mig av den visdom jag fått till mig och som genom min terapi åter börja komma tillbaka till mig. Orden fortsättningsvis är inte mina, men i mitt hjärta känner jag mig så besläktad med dem att de ska skrivas här. Märk väl att formuleringar ibland är gammaldags och kommer från en tid för länge sedan. Men budskapet och andemeningen är evig.

Alla läror gör anspråk på att vara sanna. Om deras förespråkare inte trodde detta skulle de övergiva de läror de omfattat och söka något annat. Med de glömma att sanningen är relativ.

Den som vill bli stor och stark i visdom och kärlek går in i sig själv. Där skall han finna svar på alla frågor och lösning av alla problem.

Den som tror sig vara vis kan ingenting lära. En vis man ändrar ofta sina planer och tvivlar på mycket som de tanklösa kallar sanning. Den vise har små anspråk och är ödmjuk, ty han vet att det finns många som äro visare än han. Den vise hoppas på det bästa, men är beredd att ta det värsta. Att tala sanning är ett, men att vara sann är ett annat.

Den som kan tala tio olika språk är kunnig, men därav följer inte med nödvändighet att han är vis. Det finns människor som kunna tala tio språk, men inte förmå att säga sanningen på ett språk.

Lagen för medvetandet är en enda, men manifestationerna är många.

Vänskap & de lärdas omöjliga ekvation

Det här är min sanning, mina ord och det som finns inom mig. Mitt sätt att få ur mig är att blogga om det. Kan jag så frön, ge inspiration och mod till dig som läser har jag vunnit allt. Jag berättar om det som finns i mitt djup. Det som kommer till mig och det jag känner. Min sanning, min väg.

Du behöver inte ha ovänner. Om någon visar sig vara ovänlig och orättvis så kan du låta bli att erkänna honom som sådan. Förneka all ovänskap. Möt alla som goda vänner och du behöver inte fråga om vem du ska bemöta med hövlighet.

De så kallade visa har lätt med detta. Det är så lätt att säga att detta gäller inte mig själv utan alla de andra som på olika sätt gjort mig illa till mods eller som jag har förskjutit på olika sätt. Det är så lätt att dra iväg i tankarna och tro att det gäller alla andra och inte en själv.

Egot är starkt. Egot bedrar och snirklar sig in i det man tror är vist.

De tillförlitliga vännerna komma, ledda av osynliga händer, och de stanna hos dig, även om du visar dig ovänlig mot dem.

Glömmer aldrig den så kallade vännen som sa just så, att du kan inte straffa ut mig med ditt beteende oavsett. Och sen drog hon just på grund av detta… vänskapen prövas och vissa klarar inte av att stå upp och vid sina höga moraliska kompasser. De fungerar utmärkt vid stilla vind, men blåser det upp lite försvinner alla de fina orden med vinden…

Photo by Snapwire on Pexels.com

Jag vet att jag betett mig illa mot många. Jag är och var svår att umgås med. Men jag vet också att jag inte mått bra och inte haft verktygen att se varför jag betett mig på det viset. När någon har kommit för nära och börjat rubba det jag har kontroll på rent känslomässigt, då har jag gjort allt för att bli av med dem, trots att jag längst innerst inne gråtit över det som hänt.

Idag kan jag se det. De var mina viktigaste lärare på flera plan. Men förstår att det är försent idag att kunna vrida tillbaka vänskapen. Det kan smärta mig och det kan jag erkänna även för er idag. Men jag vet också att ingenting står still och blir vad det en gång varit. Tidigare har jag bara låtsas som att det är deras förlust. Det är inte sant. Tacka sjuttsingen för att jag kan sakna intensitet och närhet i det som en gång var, men som sagt ingenting kan vridas tillbaka i det känsloläge som då rådde.

Den vänskapen som är byggd på smicker dör vid första sanningen.

Är bara och snuddar vid min egen skuld. Det är svårt att inse att skadan i olika relationer kommer från mig och att jag betett mig på ett sätt som gjort att flera har flytt. För det handlar inte bara om en, utan det är flera som drabbats av mitt mönster att göra mig omöjlig när vi kommit för nära varandra. Men som sagt, jag hade inte verktygen, jag förmådde inte att agera annorlunda och i det prövas riktig vänskap. Min skuld försöker jag lindra med de tankarna.

En annan sak som cirkulerar och far i mig är de lärda, de som tolkar åt oss och teologerna som predikar för oss på olika sätt. Vilkas mandat har de fått, förutom sitt egna (ofta med välvilja och tro på det rätta) att berätta för mig vem och vad Gud är för någon? Ju mer reglerat med regler och ju mer styrt det blir, ju längre bort från Gud agerar de. Det går aldrig att tvinga på någon en tro.

Dogmer, myter, ritualer och tempel är endast sekundära detaljer, som människor har hittat på, men som Gud själv inte intresserar sig för.

Lägg till det kyrkor, moskéer och all den hierarki som är uppbyggt och ett exempel som direkt kommer upp i mitt inre är de katolska riterna där allt under påven enligt min mening endast handlar om makt. För mig blir det nästan lite groteskt och precis tvärtom att tänka på just den ordningen och allt vad den fört med sig i mänskligt lidande. Många behöver vägledning och hjälp i sitt sökande, men på det sättet kan det bara gå fel. Stagnation och vara nöjd med vad tolkarna säger och sen mår man ändå dåligt… sanningen ska göra er fria är ju kända ord… frågan är bara vilken sanning? Så kallad sanning.

Svaren finns inom en och endast där. Allt annat är tillfällig flykt från det sanna och det som i förlängningen bär en vidare i de eviga livens kretslopp.

Vi pratar olika språk, teologerna och de lärda och de som tror sig ha tolkningsföreträde genom sin kunskap, har olika agendor just för detta, men svaret är detsamma för alla oss oavsett:

Kärlek utan förbehåll, tvång eller medveten kontroll. Det ger senvägar att bara lyssna på andra i ett liv där allt handlar om att lära känna sig själv, genom sig själv. De lärda flyr från sig själva genom just det som de säger sig förkunna. Sätter ingen värdering i det utan konstaterar bara de mönster som gång på gång återupprepats genom den historia vi kan minnas. Finns många som ska ha respekt för sina försök, men alltför många andra ser bara makt,, kontroll och en flykt från sig själv i religionens namn.

De lärdas omöjliga ekvation på detta jordklot i evighetens perspektiv är monumental.

Tolkarna, de lärda och de som tror sig vara Guds representanter på jorden har inte rätt att bygga murar och hinder för människan på dess väg till upplysning. Dogmatik finns överallt och gör allt för att fånga in de svaga och därigenom missbruka syftet med vandringen här på jorden.

De stora religionerna äro samma sång, men sjungen av olika röster och på olika melodier.

Gud finns i allt levande. Allt är ett. Den dagen den lärdomen kickar in på riktigt och i djupet förändras livet totalt. Två blixtar av visdom har jag själv fått som bete genom alla mina år i det här livet och just det driver mig att försöka, om och om igen.

Min ”religion” består i att se Gud i allt och alla. Många gånger är det inte lätt men något annat går liksom inte. Kroppen är den odödliga andens bostad i den fysiska världen. Detta liv är en sekund i det stora varat, som vi ibland glimtar till just genom att känna oss ett med allting. Vi vandrar oavbrutet, liv efter liv och ju fortare den insikten får fäste, ju mer lär vi oss av den egentliga meningen att finnas till. Döden är naturlig och en början på ett nytt äventyr i det eviga kretsloppet. Men jag vet, vis av mitt eget nuvarande liv, hur lätt det är att fastna i det mörka och tro på enbart det som nu är. Vandringen känns så förbannat lång ibland, men i det stora hela är det som en millisekund. Bara att få en uns av den känslan inom mig gör mig lugnare.

Vi har aldrig varit och kunna aldrig bliva någonting annat än gudomliga. Läran om arvsynden är en konstruktion av teologerna.

Jesus har sagt: ”I min Faders hus äro många boningar.”

”Så har jag hört” av Axel Fredenholm. Utgiven i flera upplagor genom åren. (jag har den 7:e)

(Citaten är utdrag från boken ”Så har jag hört” (1950) av Axel Fredenholm)

Ljuset blir allt klarare

Nu låter det som om allt är svart och mörkt, men så är det ju inte. Inte alls. Det är bara det att tankar och känslor förstärks så inåt sjuttsingen, på ett sätt jag aldrig har varit med om tidigare.

För det finns ljusglimtar också i det som nu pågår i mitt inre. Även det på ett annat och mer djupare sätt än tidigare. Dessa fina tulpaner fick jag av syrran häromdagen och de gör mig glad. Färgerna är starka.

Stunderna av ljus och glädje stärks när de väl kommer. Barnens existens ger mening till det hela och katterna, trots att jag ibland kan bli galen på deras springande ut och in (vad jag längtar tills altandörren kan stå öppen), finns alltid att gosa med. Tacksamheten över jobbet och de fina själar som finns där gör mitt liv så mycket lättare.

Självklart blir det friktion när jag vågar mer och inte backar. Men vi kan prata om det och ingenting fastnar. Så skönt.

Det kanske inte låter så ibland, men jag är väldigt tacksam för varje dag, trots att pendeln svänger kraftigt nu, som jag får vakna och får en ny chans till förändring. Ljuset blir allt klarare, även om det ibland inte låter så här på min blogg.

Alternativet att ge upp finns inte. Tittar på den där skarpa röda färgen i blomman för att förstå. Sinnena gör livet, är livet. Att känna är livet, att känna handlar allt om. För mig att vara tålmodig och inte ge upp. För dig och andra kanske det handlar om andra premisser, men alternativet att lämna in frivilligt, det försvårar bara i framtiden och det gäller oss alla. För framtiden finns alltid där. Det är min tro sedan den dagen, sommaren 1981, då min mamma visade sig, trots att hon varit död i ett halvår. Efter det tvivlar åtminstone inte jag på att vi, liksom mycket annat, går i ett ständigt kretslopp. Det är bara skalet (kroppen) som byts ut, men medvetandet och dess bank, den bär vi alltid med oss.

Drama och drama queen har alltid legat mig varmt om hjärtat och den dagen jag slutar älta, DÅ är det på allvar.. (;-) Den dagen det blir tyst här, då är gubben illa ute. OK?

Varför finns inte

Sprunget ur mitt innersta. Bejaka eller förkasta.

Min rädsla ligger i att mista kontrollen. Över det jag idag har vetskap om. Över det medvetande som är bundet till ”Jerry”. Kan inte uttrycka det på annat sätt. I detta har jag nu jobbat många år för att förskjuta mitt sätt att tänka och leva, men när jag är där och snuddar vid annat blir jag rädd. Riktigt varför vet jag inte, men jag drar snabbt tillbaka till det jag känner igen.

Avsikten i en handling är viktigast. I det kan man förändra sin väg och det man möts av. Godhet möts av samma sak. Våra bundna egon försvårar och är ett stort ansvar i livet. Historien visar på lidande och smärta dikterade av människor som drivs av rädsla och kontrollbehov.

Vi är inte offer, utan vi har själva ansvar för våra handlingar. Alla svar finns inom en själv och aldrig i en bok skriven av andra tolkare som tror sig sitta på den så kallade sanningen. Visst, det finns vägledare och de som vill väl, men märk väl att de kan aldrig ge dig svaren. De ger du dig själv genom att våga möta dig själv på alla plan. De goda och fina erfarenheterna, men även de mörka och jobbiga. Omfamna dem alla så långt du kan. De tillhör ett livspussel som endast du själv kan lösa.

Varför allt existerar och varför vi går igenom det vi gör finns det inget svar på. Varför finns inte. Det är ok att säga att man inte vet. Det viktiga är att handla på ett sätt som inte gör någon illa medvetet. Uthållighet och en tro på att det jag själv ger ut, det kommer tillbaka så småningom genom att lösa upp knutar och problem. Tålamod, acceptans och det största av allt kärleken till allt levande.

Min egen rädsla minskar. Jag tar hjälp, men vet att de sista stegen måste jag gå själv. Förundrad över hur mycket erfarenheter av olika slag man behöver för att komma vidare. Det går aldrig att forcera livets pussel. Att ta genvägar är verkligen senvägar. Ibland genom flera liv.

Allt som exkluderar, ställer krav eller gör dig illa kommer från rädslor och ett behov av att kontrollera. En fri själ behöver inte dessa egenskaper och mot det målet går vi alla. Det högsta är ovillkorlig kärlek till sig själv, sina närmaste, naturen och universum. Känner man det utan villkor och baktankar så händer det saker med en. Att få känna känslan att man är ETT med hela varat är en helt fantastiskt känsla.

Två gånger. Sekundkort, men ändå. Det var otroligt, men jag kunde inte hålla kvar det. Försvann snabbt in i det jag kände igen och i det en väg som jag försöker hitta tillbaka till. Svaren är mig nära men ändå långt borta. Ibland säger egot fortfarande åt mig att jag svamlar, men allt oftare kommer andra mer positiva tankar till mig, om att det faktiskt finns andra sätt att tänka, leva och medvetandegöra existensen just här och nu.

Mina tankar och funderingar genom där jag är idag.

Regnbågsflaggan påminner

180922 Rainbowflag

Ord som sagt så många gånger förr. Dravel och ömklighet, men jag tar mig rätten att uttrycka dem. Jag är inte ensam i detta och kanske kan mina ord visa att man inte är ensam. 

Vaknar av att min regnbågsflagga har flyttat på sig. Ligger och stirrar på den en lång stund och fylls återigen av längtan. Regnbågsflaggan påminner mig om att jag har vaknat upp ensam länge nu. Frustration och en känsla av att det är mitt öde. För att lära mig att älska mig själv, så ska jag inte få ta stöd av någon i en relation på något plan. Det är min känsla jag har.

Jag vet att känslan förstärker min situation och tänker jag för mycket på den väg jag TROR mig tvingas gå, är risken stor att det blir så. Men jag tror inte på det tänket. Jag tror på att vi har stolpar vi måste följa i ett liv. Stolpar, känslor att gå igenom eller upplevelser vi måste passera för att växa som människor. För att sen se nästa stolpe och uppleva nästa utmaning.

Stolparna kan vi aldrig ändra på. De finns där oavsett vad vi gör. Men man kan göra vägen kortare och undvika genvägar som kanske försvårar vandringen. För mig är det svårt att acceptera ensamheten på det sätt som det är idag. Den upplevelsen under så många år är tuff att gå igenom.

Orden att jag får skylla mig själv och att det är jag som kan förändra detta har jag hört, både inom mig själv men även från andra. Till viss del håller jag med, men inom mig vet jag att ensamheten är mitt kall för att förstå ett och annat. Det går att ömka, tycka synd om och tjata om detta, men det enda som är avsikten är att acceptera och leva i detta. Att göra det bästa av situationen och hitta det bästa i det som är. Inte tänka så mycket på det som inte finns där, utan ta fram det bästa av det som är. Acceptans är nyckeln.

Åren går och jag har inte haft någon längre kärleksrelation sedan jag skilde mig. Det är inte ett frivilligt val, utan det beror på att jag inte förmår att söka aktivt. Det finns inte där och jag klarar inte av stora sociala utmaningar. Då blir man själv och jag är medveten om det. Men för det tillåter jag mig att längta och tänka på en man och att ha någon att älska. Ensamheten är inte ett val, utan det är för mig en utmaning och klarar jag av att acceptera situationen, först då kommer någonting att förändras. Kanske inte på det sätt som jag vill, utan på det sätt som gör att jag närmar mig den stolpen som innehar orden ”ensamhet”, ”relation” och även ”längtan efter en man”.

Bullshit enligt vissa, en realitet enligt mig.

I morse när jag vaknade och såg att min älskade regnbågsflagga hade flyttat på sig påmindes jag om längtan och att livet är förunderligt. Om saknaden, men också meningen med att ännu en morgon vakna upp ensam.

Drömmar eller verklighet?

Drömmar eller verklighet? Vad är vad och i begreppet verklighet, vad lägger man där? För den som drömmer kan det vara så oerhört verkligt, att det är svårt att hantera när man vaknar. Drömmar eller verklighet? Vad är vad i det stora hela?

Vet inte till vem eller vilka jag ska adressera följande? Har ingen jag vill ”besvära” med mina saker. När jag växte upp var det en ”svaghet” att visa känslor och vara ledsen. Det var en ”svaghet” och riktigt varifrån detta kommer vet jag inte. Men jag var ”svag” om jag grät och visade sådant. Jag pratade aldrig med någon om det jag hade inom mig. Aldrig.

När jag satt i Gamla Uppsala kyrka igår bad jag om vägledning och hjälp. Vet efter många år av öppenhet mot andligheten att den hjälpen ibland inte alls blir det man tror. De ger en det som är bäst för en, det som för en vidare utifrån där man är idag, även om man ser det som ett straff när man får den så kallade hjälpen. För det blir bättre i förlängningen, om ni förstår vad jag menar? De på ”Andra sidan” vet alltid vad de gör. Men jag ska vara ärlig, för allt oftare förstår jag ingenting av det som kommer emot mig. Tycker mig ha fastnat och ser ingen ljusning i det här livet för egen del. Det handlar om dessa jävla rädslor och proppar som bara kan förändras med radikala metoder som den här jävla drömmen jag hade i natt.

Har nu som en klump i magen och gråten ligger nära hela tiden. För i natt var det som om jag slungades tillbaka till när jag var 7-8 år. Kände mig så oerhört utsatt och jag kunde ingenting göra. Jag till och med hörde pappa hur han hotade och skrek. Mamma hade inte en chans och jag kunde inte göra ett skit.

Fy fan vad verkligt det kändes när jag ändå försökte hindra det hemska som pappa gjorde. Tog knivar och tillhyggen och gömde dem. Men pappa hittade andra saker att hota mamma med. Han rispade, slog med knytnävarna och skrek. Hon var ett luder, hora och jag vet inte allt. Jag kunde inte göra någonting.

Jag ser henne sitta i soffan med pappa över sig. Han slår och hon blöder. Jag skriker och försöker distrahera. Slår på pappas ben, men han sparkar bara bort mig. Fy fan vad verkligt allting var och när jag tillslut vaknar och någonstans begriper att det inte händer nu kan jag inte sluta gråta.

Tiden verkar inte spela någon roll i detta. Det var som om jag var där igen och skillnaden mot förr var alla detaljer jag såg. Matrester, glas, tallrikar och sen dessa tavlor på väggarna. Det fula och skitiga. Förnimmer dofterna av gamla matrester, alkohol och cigarettrök nu när jag skriver.

Efter ett tag var mamma och syrran helt plötsligt borta och jag var själv kvar i lägenheten med pappa. Så rädd och vilsen. Denna elaka jävel skickade ut mig för att han skulle sova ruset av sig. Ungjävel, vad fan gör du här! Allt var som vanligt i hans värld och vad morsan fanns fick jag aldrig reda på.

Det värsta var utsattheten och att jag liksom inte kunde göra någonting. Då hade jag inga verktyg alls. Lagrade allt inom mig. När jag igår bad om hjälp så kanske det var just detta, att få återuppleva misshandeln och det jag inte klarat av att prata med någon terapeut om, åtminstone inte i det smärtsamma djup som jag nu känner. Att i förlängningen förstå att jag inte är fast i detta längre. Jag är fri och jag formar själv min fortsättning utan pappa!

Min blogg är min räddning. Min egen terapeut med er som läsare och varför jag väljer att berätta för er vet jag inte riktigt. Kanske för att visa att det inte är en ”svaghet” att berätta och dessutom gråta. Det är fanimej inte en ”svaghet” att vara ärlig och berätta precis som det var! Det kan det inte vara!

Drömmen var så verklig. Jag känner alla känslorna i hela min kropp, som om jag varit där igen i den där lilla Jerrys kropp. Då hatade jag mig själv så mycket för att jag inte kunde stoppa allt och hjälpa mamma. Jag kunde bara inte få stopp på misshandeln. Inte någon gång, för det skedde många gånger under de år vi bodde hemma. Stackars mamma som träffade en sådan djävul till så kallad man. Ja, så såg jag på honom under många år och ända till slutet hatade han mig.

Vårt sista telefonsamtal var ett av de värsta faktiskt. Han var så elak och dum emot mig. Jag sa ingenting utan lyssnade bara. Blev som förstelnad och slängde inte på luren utan det var han som gjorde det när han hade orerat klart. Det var ungefär ett år sedan. Tacka fan för att jag inte vill ha någonting med honom att göra någonsin! Han svek mig gång på gång under hela mitt liv. Det enda han lärde mig var vad riktigt hat är. Det finns inget försonande i hans gärningar och kanske förstår jag senare varför det var på det viset. Nu klarar jag inte riktigt av att försonas med de tankarna.

Det är lager på lager på lager. Verkar aldrig ta slut. Min enda riktiga terapeut är min blogg. Här kan jag skriva det jag vill och här kan jag visa mig ”svag”. Här kan jag stångas med tankarna om och om igen. Det är så mycket svårare i verkliga livet och öga mot öga. Jag erkänner utan omsvep att jag känner mig så liten och orolig, trots att det bara var en dröm. Men det var så jävla verklig. Kan inte påminna mig om intensiteten och detaljerna på många år och dar.

Längtar så oerhört mycket efter min mamma. Den här drömmen gjorde inte längtan mindre, utan tvärtom. Jag stod där och kunde inte skydda henne. Inte en enda jävla gång. Saknar henne så mycket och har så svårt att förstå varför det blev så här i mitt liv. Får inte ihop pusselbitarna. Samtidigt har jag accepterat mitt öde genom att jag kämpar vidare och inte bara ger upp, men för den skull kan jag längta efter en förändring så förbannat mycket. En förändring som bara jag själv kan ordna.

Drömmar eller verklighet? Ibland känns hela skiten som en enda stor dröm.