Evigheten och medvetandet i mina tankar. Kan bli ganska djup när den sidan sätter in. Försöker undvika det eftersom jag vet att för mycket grubblande över sådant påverkar mig negativt. Fastnar ofta i rädslan och det mörka.

Men detta med evigheten var svårt att släppa och när det nu även blir en bloggpost i ämnet, förstår ni att jag fastnade och bara måste skriva av mig. I tanken om ljuset, vägledning och mod. Lyssna på det som länge nu försökt nå mig men där jag värjer mig hela tiden.

Evigheten är ett läskigt begrepp. Att leva för evigt och aldrig dö. Smaka på det och tänk er in i det på djupet. Är inte det ganska konstigt att förstå att vi aldrig kommer att dö? Vår kropp försvinner och förmultnar, men vårt medvetande försvinner aldrig.

Vad är ett medvetande? Kan det gränsas av eller går jag in i andra själars medvetande den dagen då jag går över till Andra sidan? Hur begränsas det i så fall av? Vart tar min lilla del vägen i det stora medvetandet? Där allt är ett.

Är ju inne i någonting märklig själv med mitt eget medvetande där just känslan av en helhet skrämmer mig en hel del. Där jaget, den lilla Jerry, är någonting mycket större tillsammans med andra medvetanden. Just detta med gränser och vart jag så att säga “upphör” och går upp i andra medvetandet, det är svårt att greppa med mitt jordiska jag, mitt ego.

Hela mitt väsen känner att vi lever för evigt. Men evigheten och tankarna kring det gör mig trött. När får man ro? Ska man vandra och utmanas för evigt? Känner att jag varit igång länge redan nu och vissa perioder dominerar tröttheten och jag känner mig gammal. På att vandra, på att lära mig saker som jag ibland bara känner som upprepanden och meningslösa samtidigt som jag någonstans vet att det är just detta allt handlar om, att känna en meningsfullhet i det hela.

Att tänka på evigheten i djupet är jobbigt. Att man inte kommer undan när man dör, utan då ställer man om och stöter på nya utmaningar. Detta pågår liv efter liv. För evigt. När får man vila?

Det som komplicerar det hela och som gör att jag grubblar är rädslan för den så kallade döden samtidigt som jag vet om evigheten men jag har inte kontroll över den. Det är kontrollen som jag alltid jagat och så har det varit i det här livet, hela tiden. Alltid kontroll och så lite friktion som möjligt. Naivt och så egoistiskt, men så har det varit för mig.

Det är svårt att skriva ner mina tankar i ord när det handlar om medvetandet och den förskjutning som pågår inom mig utan att jag låter helt tokig. Ibland tror jag själv att jag är tokig för att nästa stund vara helt på det klara med meningen och varför jag går igenom detta just nu. Det är en märklig dubbelhet i detta.

Känner av skillnaden mellan mitt jordiska ego och det högre som finns inom mig alltmer. De båda har blivit mer markerade emot varandra och att själv acceptera vissa saker är väldigt tufft för mig. Att vila i det som sker, acceptera och inte låta det jordiska egot styra på grund av rädsla i den längtan jag har efter kärlek och närhet är väldigt plågsamt för mig emellanåt. För jag vet egentligen inte vad det är som styr och som gör att jag inte bara kan slappna av i det hela.

Humbug, flummerier och struntprat må det vara, men allt detta finns inom mig och för mig är det en verklighet, vad det nu är för någonting? Jag lever med allt detta inom mig och försöker få ordning på tankarna med en balans och ett mod i att låta det som kommer komma och inte vara rädd för det. Kan inte ens skylla på droger och att jag är påverkad av saker utanför mig själv, utan detta blir allt starkare och tydligare inom mig. Kanske just därför?

Så här säger professor i biofysik Hans Liljenström i en intervju från 2006 om medvetandet och utvecklingen av densamma:

Vårt medvetande är kopplat till vårt ”jag”, och jaget är kopplat till tänkande och minne. Ett vidgat medvetande handlar mycket om att lära känna detta ”jag”. Men det är när vi släpper fixeringen vid det egna jaget som vi kan leva mer etiskt i ett globalt perspektiv – och det, menar han, är en viktig del av mänsklig utveckling.

– Jag tror att medvetandet är en fundamental egenskap i universum, och direkt kopplat till meningen. Meningen är att vi ska utveckla medvetandet. Det tror jag mänskligheten som sådan är på väg att göra.

Har också hittat en intressant TV-intervju med professorn från 2012.

Just för att jag själv känner som jag gör så intresserar ämnet mig alltmer.

Ber om hjälp att hitta en andlig mental coach. Som kan hjälpa mig att släppa de blockeringar av rädsla som är svåra att komma förbi och där jag inte klarar att komma vidare ensam. Ber om hjälp.