Etikettarkiv: andas

Små flisor och svart gyttja

Teckningen är gjord av mig idag. En vuxen man ”går tillbaka” i tiden och tecknar av sig barndomsminnet som jag tidigare skrivit om. I mitt medvetna medvetande har jag processat detta så långt det bara går, men i det undermedvetna finns det saker som fastnat i mig. Det uttrycker teckningen genom sin svärta. Händerna i den svarta gyttjan.

A ledde mig och vi snuddade vid saker där det var svårt att komma igenom. Små flisor inom mig lossnade nog, men ”presteraren” var för mycket med och ville ”styra” detta, även om jag försökte ”släppa taget”. Men det gick inte så bra och efteråt känns det som om jag gått en boxningsmatch mentalt. 

Kan inte riktigt förklara vad som händer. Tiden försvinner och A hjälper mig genom tankarna och värderar ingenstans. Det gör jag så bra själv hela tiden och det sitter så djupt. Men att upplevelsen i lekstugan gjord av trä sommaren 1972 sitter djupt i mig och att allt inte har fått kommit upp än är helt klart. Ilska och nästan hat ibland finns där i den stora svarta propp som jag inte riktigt får loss själv. A lotsar mig framåt på ett förundrat sätt. Försöker bara hänga med och inte värdera som sagt.

Fick en övning att ta med mig över jul. Sen fortsätter A att hjälpa mig vidare in i mitt inre. Processar och förundrar mig över livet och dess olika medvetandetillstånd som jag nu är och snuddar vid. Den medvetna andningen där hela kroppen ska vara med, modet och att manifestera ut genom knytnävarna ilskan som jag inte ska trycka tillbaka nästa gång den kommer. Man ska inte trycka tillbaka känslorna, men för den skull inte göra någon annan illa, varken fysiskt eller verbalt. Nu har det fysiska aldrig legat för mig, men det verbala har jag använt mig många gånger av utan uns av tanke bakom.

Att gå i Gamla Stan är mysigt. Lite bilder från dagens bravader i huvudstaden:

Den smalaste gränden Mårten Trotzigs gränd i Stockholm ligger i Gamla Stan.

Efteråt tog jag det lugnt tillbaka. Var ganska yr och fumlig tycker jag i början, men det släppte som tur var. Besökte för tredje gången julmarknaden i Gamla Stan. Köpte den här gången än mer brända mandlar och nu även en modell som är både mjukare och rödare. Mums!

Stadshuset i Stockholm
Vasabron
Strömsborg till höger på bilden.
Centralstationen i Uppsala.

Tack!

Som om jag ingenting lärt

Försöker andas och tänka på det positiva som händer i mitt liv. Men drömmarna tar mig tillbaka till utopin, det som aldrig blir. Vet inte varför jag gång efter annan påminns och blir så ledsen över det som aldrig kommer att bli?

Ta beslut och lyssna på de som bryr sig om mig har jag gjort. Fast egentligen vill jag bara springa och gömma mig. Men jag ska genomföra en sak över sifferbytesdagen, även om det blir en fullständig katastrof. Vet att det är så i mina tankar, men sen när jag genomför sådant jag är livrädd för blir det oftast ok, ibland till och med bra. Men att ta lärdom, det verkar inte gå. Att se att jag duger och att det funkar… …hur svårt kan det va?

181109 Rensa bilder

På jobbet har jag rensat i bildarkiven. Bilder på folk som går att identifiera skänkes till vederbörande. Hur vi ska göra med de oidentifierbara får vänta en aning tills GDPR tolkas av de som bestämmer på jobbet. Mycket har kastas och kommer att kastas. Men jag tycker det är en fin gest att ge personerna på bilden ett minne från stiftet.

Detta har fått min hjärna att gå på högvarv med tankar på saker som tangerar. En text om stiftets historia har påbörjats och till det har jag letat fram bilder och även lämnat in diabilder från mitt första år som ska omvandlas till digitala bilder. Tycker att stiftets historia sedan första stiftsbyrån startade 1951 saknas. Har till detta arbete tagit Claes Göthberg till hjälp eftersom han är ett levande arkiv gällande stiftsbyråhistorien.

Familjebilden är halv. Tappat fokus och ork att ens försöka förändra det som är. Tycker det inte ligger hos mig. Att julen inte kommer att bli som förr, det är ett som är klart om inget radikalt sker de närmaste veckorna. För det är alltid så att barnen kommer först. Alltid!

Döden är nära mig just nu och det är inte nödvändigtvis enbart negativa tankar. Kanske är det en anpassning inom mig att inte vara så rädd. Att se den stora bilden och förstå att detta är en liten del i det stora. Men så svårt är det när egot hela tiden påtalar skitsaker för mig. Som om jag ingenting lärt…

Fyra saker

Idag blev det för mycket. Räkningar och vetskapen om att det blir tufft ännu en månad triggade igång det hela. Fyra stora saker (för mig) ska ske nästa vecka och det är minst två för många. Tycker mig ha varit så “snäll” emot mig sjlälv att tanken på att klara detta fanns där i slutet på förra veckan utan problem. Icke då, idag känns det så illa. Men jag backar lite på vissa saker i tanken och försöker ändra lite på andra så att det ändå blir någonting av det än att jag inte alls grejar detta genom att pressa på för hårt.

Tackar min stjärna för att vi storhandlade igår, jag och Clabbe. Han ställde upp för jag vet inte vilken gång i ordningen. Så “bas”-varorna finns där i alla fall och det lugnar något nu när jag också pratat med Tofflan i telefon om vissa saker som också fått ner mig lite till på jordens yta. Har en tendens att ta ut och älta saker i negativ riktning, men stoppades delvis nu i alla fall.

Försöker andas och tänka på vad det värsta som kan hända är. Det går ofta bra med en sak, men med fyra så blev det för mycket. Sen när jag såg att det blev SÅ dåligt på grund av “eftersläpningar” klarade jag inte av att hålla ihop mig själv. Många säger att pengar är oväsentligt, men nog fan är man lugnare om man har så det funkar månaden ut!

Fyra saker som egentligen inte är någon match, men för mig blir höga feta hinder. En hoppar jag över, en försöker jag få lite ändring på och de andra två genomför jag som planerat. För att ändå bryta mönster och försöka. För min egen skull och för att jag vet att efteråt växer jag lite till. För att jag vågade.

Maja flåsar, Maxi jagar & Felix slåss

 

När Maja varit ute en stund (på filmen ovan ca 30 min) och farit runt och haft kul så andas hon alltid efteråt med öppen mun. Hon andas fort och det kommer med jämna mellanrum som ni kan se. Efter ca 15 min försvinner det och hon är som "vanligt" igen.

Är detta någonting att oroa sig för? Är det så att hon har dålig kondition bara, eller vad kan det bero på? Någon som vet och har haft en katt som gjort likadant?

Hon jamar sen och vill ut igen. Så det verkar ju inte bekomma henne mer än direkt efteråt och då kanske det bara handlar om att hon helt enkelt inte är tränad nog för att vara en utekatt? Tilläggas ska att det var ca 15 grader ute och luftfuktigheten var 46%. Det är ju inte några siffror som ska påverka henne att andas fort och med öppen mun, eller?

Annat nytt på kattfronten är sensationellt om det nu ligger till på det viset.. när jag kollade ut på baksidan så stod Maxi och tuggade på en fågel! Maxi?! Har aldrig tidigare varit med om att Maxi har tagit en fågel. Givetvis blev jag nyfiken och gick ut och tittade på det stackars djuret. Det var en svala och den såg ganska välbevarad ut. Felix brukar äta på de fåglar som han fångar, så det kanske ändå är Maxi?

3 juni 2017 Felix öra

Felix har återigen fått ett fult ärr på vänsterörat. Jag får inte titta närmare på det men ser att det antingen är ett bett eller att han har fastnat i någon buske. Det är som en stor skorpa just nu. Hoppas verkligen inte att det blir värre som förra gångenAnna åkte iväg till veterinären med honom. Han är ju ibland i slagsmål med andra katter i omgivningen.

Annars är det som vanligt med mina katter. De mår bra och de har sina fasta rutiner, vilket jag får känna av och då speciellt på helgerna. Ibland känner jag mig också som en dörrvakt som släpper in och ut dem flera gånger under kort tid. Det må låta jobbigt men det är mig kära besvär eftersom de ger mig så mycket bara genom att de bor tillsammans med mig.

Har kommentarerna öppet på den här posten. Ni som har några tips eller ledtrådar till Majas flåsande är välkomna att skriva och då även göra det under ert riktiga namn. Några andra kommentarer släpper jag inte igenom längre eftersom mina erfarenheter genom åren av fejkade namn och e-postadresser är mycket dåliga. Har tack vare detta stängt kommentarerna på de allra flesta övriga posterna.

Klosterliv

Idag kom solen och den semesterbild som jag så länge längtat efter. Att gå ut på baksidan och bara sätta sig ner och ta in allt, det är semester för mig. Samtidigt så öppnar det upp för andra saker som jag vet att jag måste ta itu med.

2014-07-02
“Beskyddarna” ovanför min säng.

Det finns en stor mening med det liv jag nu lever. Det är nästan ett klosterliv och snart är det bara korset runt halsen som fattas. (;-) Skämt åsido, men för mig är dessa dagar väldigt viktiga. Om jag bara vågar.

För jag har aldrig mött mig själv. Aldrig på riktigt. Jag har alltid flytt i hela mitt liv. Tagit till distraktioner och då pratar vi inte bara om alkohol eller andra sorters missbruk, utan även i det lilla. Att liksom bara sitta ner, i mer än några minuter, det har för mig varit stört omöjligt. Jag ser ju det nu.

När jag medvetet tränar på detta att vara med mig själv och bara med mig själv, då kommer det upp ångest inom mig. Direkt kommer känslorna som jag flytt i hela mitt liv. Att då stanna kvar och låta dem komma, det är en stor utmaning för mig. Jag har tränat på detta tidigare, med både terapeuter och vänner men som det känns idag, så var jag då aldrig riktig med eller hur jag ska förklara det. Jag var inte med med hela mig själv, utan bara med den del som hela tiden hittade på ursäkter och genvägar. Det jordiska egot om du så vill.

Hela tiden så har jag flytt. I det lilla såsom att sätta på musik, gå en sväng eller liksom fly det som vill komma fram, som i det stora att planera och sätta rutin på allt för att liksom inte tappa kontrollen och genom det slippa att möta mig själv på djupet.

Nu vet inte jag hur det är med andra själar, men jag känner när jag skriver om detta hur viktigt det är för mig att verkligen våga möta mig själv. På riktigt och utan andra distraktioner. Att vara naken inför mig själv. Detta kan jag bara göra själv.

Att sitta ner, andas och bara tänka på just andningen är en stor utmaning för mig. Just nu klarar jag inte lång stund förrän jag börjar ta till det jag är van vid. Lyssna på grannarna, på jag vet inte allt som inte är en väg till mig själv. Gå upp och gå, sätta på kaffe, titta i kylskåpet, kolla om någon twittrat osv osv…

Men jag försöker och jag kommer att fortsätta, det är min väg framåt nu. Ja, jag måste helt enkelt för min egen skull och jag måste kunna ha sällskap av mig själv, i det ytliga men även i det djupa. Våga vara ett med mig själv vilket i sin tur skapar ett med hela varat.

Tänker också en del på att våga möta händelser och människor med utgångspunkten att det är ok, det är ingen fara, det finns ingenting att vakta och vara rädd för. Den sociala ångesten är stark inom mig sedan länge. Social fobi är väl att ta i, men just detta att vara rädd för att inte duga, inte vara godkänd eller hur jag ska säga. Det är ju mina egna inre tankar som spökar, de som sen lång tid tillbaka skyddar mig, men på alldeles fel sätt. Öppna upp, titta och inte tänka alls.

Visst kan jag fortsätta att fly från mig själv. Göra allt, utom att lära känna mig själv på riktigt. Vetskapen har jag nog haft, men jag har viftat bort den tidigare av olika anledningar. Inte haft ro, varit för rädd för det tysta och upptäcka vem jag egentligen är. Det sköna i det hela, är att jag kommit fram till detta just genom att vara utan mediciner, alkohol eller sådant som för mig bara gjorde att jag sköt upp detta som jag nu går igenom. För mig är det en väldigt stor framgång och för mig känns det som en seger.

Men det har krävts mod av mig själv. Tårar, och tandagnisslan inför att de vanliga genvägarna varit stängda, de sätt att döva som funnits, de har jag vägrat att använda mig av eftersom jag känner så djupt numera att det är återvändsgränder.

Ångesten är inte borta. Rädslan tittar fram ibland. Suget att förstöra allt, det finns där vissa sällsynta dagar. Men jag vägrar nu att gå den andra vägen. Den vägen som jag VET förstör allt för mig, som gör att jag backar flera steg. Då står jag hellre still ett tag och accepterar att det är så. Att bara vara i nuet. Här och nu. Med hela mig.

Förresten så börjar jag mer och mer förstå detta med att leva klosterliv…

Vissa saker ger jag aldrig upp

Först så blev jag jätteledsen men sen tänker jag att jag ska kämpa. Telefonsamtalet nu på morgonen gjorde mig väldigt orolig, det ska erkännas, men det måste ju finnas lösningar även för de svåraste problemen, även om vissa saker förändras till det sämre? För det är så att vissa saker ger jag aldrig upp och så länge jag andas så ska jag finnas där.

Ont i bröstet av andra skäl också. Hostan från helvetet ger mig ingen ro. Sover väldigt dåligt och vaknar av att det känns som om jag ska kvävas. Det tråkiga är nu att det inte bara är jag som blivit sjuk… förkylningar har ju en tendens att vandra i hela familjen innan den ger med sig.

Utanför så duggar det, temperaturen visar drygt 3 + grader och det är sista dagen i januari 2013. Det kanske är så att jag har fastnat i det förflutna, men 2013 för mig låter så konstigt, så i framtiden och det som det är långt till… 2013 är science fiction för mig…

Många saker är tunga just nu. Mycket vill jag inte skriva om, men det påverkar mig mer än jag vill erkänna. Letar så efter ljuset och saker att hålla mig i. Vissa dagar så går det så bra, vissa andra så sitter jag och undrar varför det tar emot så mycket. Svårt med andningen på mer än ett sätt.