En del av min livsterapi är att blogga. När jag började blogga var jag gränslös på ett sätt som jag till viss del ångrar idag. Skrev om det mesta och i ord som ibland sårade exet. Barnen fick vara med också utan att jag hade pratat med dem. Det var liksom bara jag, jag och åter jag ett tag där.
Har flera gånger tänkt att lägga av helt. För att jag skämts över vissa saker och att jag inte står för det jag känner. Rädslan för vad andra ska tycka om mig hänger fortfarande kvar. Svårt att stå för den jag faktiskt är av ibland offerkofta, ältande och upprepningar.
Att bli hel och få inre frid kan för en del människor ta ett helt liv. En del bryr sig inte alls om det inre utan ”kör bara på” för att medvetenheten inte finns där, vilket i vissa fall slutar med sjukdomar och för tidig död. Det är komplext detta att skriva om eftersom det finns livskamper över hela skalan och något svart eller vitt existerar inte. Stolparna till målet kan vi påverka med flera år är min uppfattning.
För mig är det mycket tankar, ältande och upprepningar här och ibland bryr jag mig nog lite för mycket om vad ni som läsare får läsa, vilket jag tror är ett hinder i min utveckling i det andliga. Om jag ska vara uppriktig och ärlig så är det väl på min egna blogg?
Vissa dagar, som igår, går det så långt att jag inte vill någonting förutom att sova. Ensamheten och dess känslor är så dubbla i mig. Det har jag ältat om många gånger. Orken är borta till socialt samspel som i sin tur skapar negativa tankar kring att ens försöka fortsätta vandra i de spår jag nu försöker mig på. Igår åkte jag på ett riktigt bakslag med sedvanliga piskor efteråt emot mig själv. Var så orolig och hade sådan ångest att jag inhandlade ostbågar, jordnötter och ett stort paket glass. Försöker se att ”förstörelsevapnen” ändrats från alkohol till snacks och glass, men när jag precis ätit upp allt och mår illa, är känslan tyvärr densamma. Självhat och ledsenhet som jag inte riktigt hanterar mer än att gå och lägga mig.
Sådant här vill jag egentligen inte berätta om, att jag inte går på en rak linje framåt mot bättre mående. Det finns en bedräglig ådra i mig som har svårt att erkänna misslyckandena för andra. Samtidigt måste jag inför mig själv se att det finns segrar att då tänka på, som om att det i april är fem år sedan jag drack någonting med alkohol och att jag fortfarande är köttfri detta år. Men det kommer liksom i skymundan av den hårdhet jag har inom mig där varje enskild sak som inte följer det jag har bestämt mig för slår ner mig rejält.
Hoppas det nu lättar en aning genom att jag återigen skriver om mina vedermödor mot att bli hel och känna en inre frid i djupet.
