Etikettarkiv: ältande

Ärlighet i orden

180610_jerry egot

Det känns som om jag är inne i en depression av något slag. Tankarna skrämmer mig och i detta verkar inte min medicinering bita riktigt bra. Måendet blir inte bättre av vissa saker som sker omkring mig. Det är lite för många saker just nu.

Vet att sådant här ska man inte skriva om. Man ska inte oroa och så. Spela spelet, även om du imploderar och försöker hålla borta smärtan med ätande. ”Sök hjälp då för fan, och sitt inte där och skriv en massa skit” – rösten inom mig påminner mycket om mina belackares. Jag applåderar dem i den del av mig som vill mig illa och den delen är fortfarande stor. Lämna mig, läs mig inte och ge mig det jag känner igen, svek, hån och förakt.

Är det mina egna hjärnspöken som säger åt mig allt detta? Tänker också på tystnadskulturen och att alla ska må så jävla bra hela tiden? Som jag själv i högsta grad är en del av. Om ältandet och de stora offerkoftorna som jag har en hel garderob av?

När jag var i England var det inga problem utan jag kunde släppa vissa tankar, men nu när jag är på hemmaplan och mest möts av sådant som inte gör mig gott, då faller allt. Jag bär inte själv hela vägen och det har de senaste dagarna varit exempel på.

Har väldigt svårt att anförtro mig åt någon och verkligen berätta hur jag mår. Har så svårt att vara ärlig, mer än på min blogg (till viss del även här). Är så ledsen över så mycket. Att bara skaka av sig och säga ”kom igen” funkar inte lika bra nu som tidigare. Tror att min ensamhet i mina tankar är en stor bov. Att jag inte har någon livskamrat att dela allt med. Jag sluter mig och orkar inte prata med någon, om och om och om igen. Blir så uppgiven över att känna så här om och om igen i mitt liv. Ärlighet i orden, även om jag egentligen bara vill lägga mig under en sten. Kanske är det ett rop på hjälp?

Det går över, det måste gå över. Har fått uppdrag nu som jag måste klara av. Har människor i min närhet som behöver mig. Vissa saker går före ens egna behov, så är det bara. Har en sådan oro inombords. Den gnagande oron som aldrig släpper mig helt.

Jag gör så gott jag kan och jag kan inte göra mer.

Annonser

Dörrar, blommor & film som berör

Detta bildspel kräver JavaScript.

Blommor fotade i England. Det kanske var bästa tiden att åka dit nu om man tänker på grönska och blommor. I parkerna var det full fart.

104 Page Street, London

Broadway, Bradford

41-48 Neptune Street, Leeds

2-6 Kirkgate Leeds Minster, Leeds

The Pilotage Building, Liverpool

2 Albert Terrace, Saltaire, Bradfords stordistrikt

78 Victoria Road, Saltaire, Bradfords stordistrikt

Engelska dörrar av olika slag. De signalerar välkommen för mig. Vid en av dörrarna var ägaren hemma, men hon gjorde tummen upp när jag fotograferade hennes dörr.

Veckan har ägnats åt återhämtning. Kan ju låta konstigt att behöva det efter en sådan fantastisk vecka i England, men det ligger mer på det fysiska planet. Mitt högra ben orkade inte med de långa promenaderna och en visst känselbortfall finns fortfarande kvar. Men den där brännande och outhärdliga känslan kommer bara när jag går för mycket och då främst i uppförsbackar.

Att gå ”slingan” hemmavid fungerar bra och just för att det ändå inte blivit värre så avvaktar jag med läkarbesök. Misstänker att det är någon nerv som inte ligger som den ska alternativt Meralgia paresthetica som drabbar just höger lårs ytliga nerver. Ytterligare en anledning att gå ner i vikt eftersom besvären blir värre ju fetare man är.

Det är lite som om luften har gått ur mig efter resan. Orkar inte så mycket och känner mig avtrubbad att ens ta tag i det grundliga. Situationen på hemmaplan är oförändrade, vilket gör mig frustrerad och lite uppgiven. Vet inte riktigt hur jag ska agera för att få till en förändring.

Idag kommer sonen till mig efter att ha varit hos sin mor i fjorton dagar. Ska bli roligt att få träffa honom igen. Han går på sommarlov nu på måndag. Sen inleder han i höst sitt sista år i grundskolan.

Ska träffa syrran i morgon eftersom jag ska hjälpa henne med flera saker de närmaste veckorna. Har viss oro inför vissa uppgifter, men försöker som vanligt att tänka ”Vad är det värsta som kan hända?” och då känns det bättre.

Timothée Chalamet spelar Elio i filmen” Call Me by Your Name från 2017.

Såg en film igår som heter Call Me by Your Name (2017) som var riktigt gripande. Det handlade om 17-årige Elio (Timothée Chalamet) som blir förälskad i den 15 år äldre Oliver (Armie Hammer). Den börjar lite trögt för att de sista 45 minuterna vara i världsklass. Känslorna mellan de båda visas på ett ömsint och mycket rörande sätt. När kärlek ”slår till” blint och vilka konsekvenser det får för de båda.

Självklart gjorde deras kärlekshistoria mig både sorgsen och gråtmild. För min egen oförmåga att klara av mina egna känslor inför andra män och hur jag hamnat där jag är idag i både offerroll och ältande som imploderar på ett sätt som inte gör mig något gott. Både längtar och föraktar det jag känner. Men också för hur Elios pappa Mr. Perlman (Michael Stuhlbarg) reagerade inför sonens homosexuella relation med Oliver. Då svallade känslorna inom mig rejält på det sätt som pappan pratade med sin son.

Coaching & resebeslut

Kanske tror en del att jag pratar mycket om mig själv och den jag är. Att jag ältar öppet med andra och kör på i samma hjulspår hela tiden? Faktum är att jag inte pratat om mig själv på det sättet som jag gjorde idag på mycket länge. Inte ens i de värsta älterierna på bloggen kommer vi upp i de volymer dagen erbjöd.

Kungsgatan Uppsala

Det kändes som att stiga ur en torktumlare när jag efter 90 minuter stod där på Kungsgatan och knappt visste åt vilket håll jag skulle gå för att ta bussen hem. Samtidigt så är det lite spännande med detta sätt att närma sig det som inte riktigt fungerar. Att se på varje delpersonlighet och försöka förstå dem oavsett vart man befinner sig. Kan ju låta lite schizofrent men det handlar om att jaget är hela tårtbiten och sen finns det delar i den som fungerar på olika sätt.

Att ställa sig utanför sig själv och tänka hur man skulle agera i olika situationer är nyttigt. För ofta går det per automatik och att kunna se det och försöka förändra är en av utmaningarna.

Jag kallas för adept och vi ska träffas en gång till i april och till dess har jag fått ett formulär med ganska djupa frågor att fylla i, samt så ska jag försöka få fart på en av tårtbitarna genom att ha bestämt mig för vilka dagar som jag ska gå ut och promenera. Lite piska fungerar oftast bättre på mig än ett gäng morötter.

Nog höll jag tillbaka en aning, men inte var det mycket. Kunde och vågade berätta vissa saker som jag aldrig pratar med andra om. Det är liksom en förutsättning att inte ha några som helst murar gentemot min coach.

London

Den 28 maj ska jag få gå i London igen. Några dagar i huvudstaden och sedan ett besök hos Linn och Jordan i Bradford. Oj, vad jag längtar!

Fyra saker

Idag blev det för mycket. Räkningar och vetskapen om att det blir tufft ännu en månad triggade igång det hela. Fyra stora saker (för mig) ska ske nästa vecka och det är minst två för många. Tycker mig ha varit så “snäll” emot mig sjlälv att tanken på att klara detta fanns där i slutet på förra veckan utan problem. Icke då, idag känns det så illa. Men jag backar lite på vissa saker i tanken och försöker ändra lite på andra så att det ändå blir någonting av det än att jag inte alls grejar detta genom att pressa på för hårt.

Tackar min stjärna för att vi storhandlade igår, jag och Clabbe. Han ställde upp för jag vet inte vilken gång i ordningen. Så “bas”-varorna finns där i alla fall och det lugnar något nu när jag också pratat med Tofflan i telefon om vissa saker som också fått ner mig lite till på jordens yta. Har en tendens att ta ut och älta saker i negativ riktning, men stoppades delvis nu i alla fall.

Försöker andas och tänka på vad det värsta som kan hända är. Det går ofta bra med en sak, men med fyra så blev det för mycket. Sen när jag såg att det blev SÅ dåligt på grund av “eftersläpningar” klarade jag inte av att hålla ihop mig själv. Många säger att pengar är oväsentligt, men nog fan är man lugnare om man har så det funkar månaden ut!

Fyra saker som egentligen inte är någon match, men för mig blir höga feta hinder. En hoppar jag över, en försöker jag få lite ändring på och de andra två genomför jag som planerat. För att ändå bryta mönster och försöka. För min egen skull och för att jag vet att efteråt växer jag lite till. För att jag vågade.

Saker som oroar kommer i klump

Ska jag verkligen skriva om allt?

Självklart inte, men ska jag skriva om det jag berättat om tidigare här på min blogg? Vissa dagar känns det självklart och ibland bara helt omöjligt. Men i och med att jag nu berättat om min sjukskrivning och den kamp jag fört sedan i början på december finns där liksom inget att dölja.

Vissa tankar och sådant ter sig bara som ältande och självömkande när de upprepas in absurdum, men vart ska jag få ur mig allt? Det är väldigt bra för mig att skriva ner allt på det sätt jag gör här, även om vissa föraktar mig och tycker en massa.

Ok, nu fick jag ur mig det också…

Det får vara moln på himlen...

Det känns som om jag testas nu. Som om saker och ting kommer att ställas på sin spets snart. Både i jobbet och gällande min sjukskrivning. Inte undra på att jag vaknade halv fem idag och kunde omöjligt somna om. Så nu sitter jag här och skriver istället för att vila. Det känns som om saker som oroar kommer i klump.

Igår låg det ett brev från Primärvården i brevlådan. I min lilla värld och mitt behov av rutiner just nu och inte så många förändringar åt gången var det ett jobbigt brev att få. Min husläkare är helt plötsligt utbytt! Hon som följt mig hela vägen i denna sjukskrivning är helt plötsligt ersatt av en annan! Det oroar mig väldigt eftersom jag hade stort förtroende för henne. Hon förstod mig och lyssnade på mig. Vad kommer nu och framförallt varför är hon utbytt?!

Sen är tiden ändrad, vilket inte alls är bra! Förra tiden som jag hade förhindrade en ny sak som jag skulle prova på jobbet, vilket nu alltså går att prova trots allt! Ändra och göra om när jag ställt mig in på vissa saker gör mig också orolig. Jag är orolig för att överhuvudtaget testa detta nya den ena dagen (som jag kunde), ska jag nu ut i två dagar i sträck när jag så ställt in mig in på en dag? Känns läskigt och tänker jag på detta blir jag än mer orolig.

Men det allra värsta är detta med husläkaren trots allt. För att komplicera det ytterligare har försäkringskassan begärt in kompletterande uppgifter för att de nu helt plötsligt tycker att skälen för min sjukskrivning inte räcker?! Det är väl ok på ett sätt att de vill utreda och kolla, men då kommer ju detta med att min husläkare verkar vara utbytt. Kommer den nya då att kunna ge kompletterande uppgifter? En person som aldrig träffat mig?

Inte nog med det. Det som också oroar mig mycket i detta är också att jag fått en tid för att träffa denna nya husläkare en vecka efter det att försäkringskassan vill ha in denna komplettering. Får de inte det så kanske ersättningen uteblir? Oron hos mig tilltar när jag tänker både på detta och på det nya jag ska testa på mitt jobb. Blir lite för mycket känns det som.

Det är mycket att få klarhet i på måndag, det är helt klart både gällande min sjukskrivning och mitt jobb. Vill inte åka på bakslag just nu som äventyrar den väg jag nu försöker hålla mig kvar på.

Försöker att inte hetsa upp mig och tänka att det får gå som det går. Det fixar sig alltid, men det är väldigt svårt för mig att tänka så just nu. Har mått bättre och bättre och då speciellt de sista två veckorna. Oron tilltar och nu kan jag inte sova längre. Är det ett tecken på försämring? Detta förbannande ältande som jag har så svårt att ge sjuttsingen i.

Tidigare var det inget problem eftersom jag var så utmattad, men nu när jag fått lugn och vila under lång tid och börjar komma tillbaka blir det liksom motsatt problem. Om nu inte utmattningen kommer tillbaka av allt detta som nu snurrar i mitt huvud… försöker tänka logiskt och inte jaga upp mig…

Pratade en del med syrran igår om detta. Hon stöttar och finns där. Men ändå maler det i skallen på mig nu om både jobb och husläkare samt försäkringskassan. Det är liksom en del av mitt problem sedan tidigare, att jag har svårt att släppa saker och tänka rationellt. Det är som om hjärnan lever sitt eget liv ibland och bara maler på.

Det känns som om jag testas just nu. Kanske skitsaker för andra, men för mig blir det stort och jobbigt. Förhoppningsvis räcker den kraft jag fått tillbaka och att den positiva spiral som finns i mitt liv nu stannar kvar. Detta jävla ältande som ständigt pågår…försöker vara tacksam för att detta inte hände för en eller två månader sedan… då hade jag troligtvis brakat ihop helt!

Brofäste & livsbok

Ovan är en bild som jag egentligen inte vet varför jag tog. Tanken kring den är om jag ändå ska försöka tolka den är hur vi människor “gör oss tilll”, förställer och skapar det konstgjorda. Ett brofäste med en massa stenar är också ett skapande av någon med logistikansvar. Allt handlar inte om det synliga och det som premieras på olika sätt genom utställningar, evenemang och jag vet inte allt…

Ibland sitter jag och skriver texter, mest om mitt mående och då hamnar jag ofta i ältande och negativa ord. Jag kan hålla på med en text i dagar för att sedan ändå inte lägga ut den. Men jag raderar ingenting utan det som jag inte lägger ut hamnar i min livsbok. Ett dokument där jag sparat det som jag av olika anledningar inte vill dela med mig av. Det handlar mest om att jag blir trött på mig själv och alla negativa tankar som sagt. Detta eviga ältande som det redan finns många ord om i min blogg.

Men ibland är det svårt att vara helt tyst om det som pågår inom mig. Så jag pyser ut lite, men jag försöker faktiskt hitta de positiva tecknen också. Som att jag nu mår bättre och på något vis är mer “grundad” i mig själv eller hur jag ska uttrycka det, vilket jag kan tacka den antidepressiva medicinen för. Fast korttidsminnet kan ibland spela mig ett spratt och sen denna trötthet som jag inte upplevt tidigare.

Mitt motionerade består av promenader de dagar då jag orkar. Oftast på förmiddagen. Tyvärr har jag tappat kontrollen på mitt ätande och ibland känns det som ren och skär tröst. Klarar inte av att stå emot helt enkelt och en insikt är att den dagen jag mår bättre är det bara att börja om med vikten och försöken att få bort de extrakilon som jag nu lagt på mig. Just nu orkar jag inte hålla emot på samma sätt som tidigare och då går jag direkt upp i vikt. Det är precis som om jag alltid måste ha någonting självdestruktivt aktivt inom mig.

Letar ändå positiva saker nu när jag orkar lite mer och mår bättre. Både inom och utanför mig.

En rolig sak är den fina amaryllis som jag fick av Anna och Tofflan när jag fyllde år i november. Från början såg den inte mycket ut för världen. Det tog tid innan första omgången av blommor kom, men tillslut blommade amaryllisen.

Jag klippte ner den och vattnade lite. Då sköt den fart igen och nu ser ni på bilden hur fin den blivit och denna omgång är bra mycket tjusigare än den första! Just nu är det fyra klockor som kommit fram. Det är roligt att den blommar igen och det häftiga är att det är en tredje knopp på gång. Har aldrig varit med om en sådan amaryllis som blommar i februari.

Idag kommer Clabbe och hälsar på. Han ska hjälpa mig att storhandla och sen ska vi käka lunch ihop som jag ska försöka fixa till. Häromdagen var jag till Anna och nu kommer Claes. Försöker vända isoleringen och bli lite mer social, först med “säkra kort” men redan nästa vecka måste jag ner till stan, åtminstone vid ett tillfälle. För jag kan inte skjuta upp 3-månaderskollen av mina ögon en gång till.

Positivt är också att melodifestivalen drar igång på lördag. Känner inte samma engagemang som tidigare, men det brukar komma så fort det kör igång…