Etikettarkiv: alkoholist

Kampen mot alkoholen

Kampen mot alkoholen, detta är mina ord, mina upplevelser och tankar kring det i många fall dödliga giftet.

Det är lätt att moralisera och pracka på människor en massa åsikter. Vill ha det sagt innan du läser vidare och jag vet att det är en jävla kamp för många hela tiden och att mina ord då kan låta besserwisseraktiga och att jag tror mig veta en jävla massa.

Men dessa ord nedan grundar sig just på min väg och mina erfarenheter i kampen genom många år och som fått mig att komma dithän jag är idag.

2016-02-21 JerryHej, jag heter Jerry Olsson och är nykter alkoholist. Just idag är jag 50,3 år gammal.

Fatta! Och jag är fortfarande kvar i detta livet! Det trodde jag aldrig och många gånger har jag fått revidera mitt dödsdatum.

För jag har ju vetat…

Hela mitt liv har varit uppbyggt kring alkoholen. Det är många i min släkt som varit och är alkoholister. För en del gick det inget bra alls och för andra så kom de tillslut ur giftets grepp. 2009 tog jag mina första steg, i början på april 2014 var det definitivt slut för min del och där är jag idag. Idag saknar jag inte giftet överhuvudtaget. Blir snarare äcklad av alkohol.

För alkoholen är ett gift. Ett dödligt sådan för många människor. Läser en artikel som heter “Vi måste sluta normalisera alkohol” av Kim Lantz som handlar om vårt förhållningssätt till alkoholen och som är orsaken till denna bloggpost.

Idag håller jag med om mycket som hon skriver. Men då, när jag var ung och tyvärr upptäckte giftet som fick mig att bli en annan, då såg jag sådana som henne (och som jag själv tänker idag) som moraliserande tråkproppar, som drog alla över en kam. Mitt resonemang var ju då att 95% av alla klarar av att ta ett glas, ha roligt och vara sociala.

Jag kunde inte ha mer fel. Ville inte se den andra sidan, den fula och tragiska och trots att den så hårt drabbat min egen familj, så blundade jag. Orkade inte se. Flykt och en lätt väg att glömma saker och ting gjorde att även jag valde alkoholen ett bra tag i mitt liv.

Tiden och de egna erfarenheterna har fått mig att vända helt. Alkoholen ser jag idag som ett gift, någonting som gör människor sämre och förstör hela liv för så många. Alkoholen förgiftar och släpper fram monster som gör andra människor illa, både fysiskt och psykiskt. Ja, idag så hatar jag alkoholen. Men det tog många år innan giftet släppte sitt grepp om mig.

Många fler än alkoholisten påverkas negativt och att då prata på det sätt som en del gör, om att det är så få som inte kan sköta drickandet, då har man förbisett en aspekt, för de som inte kan sköta sig, de påverkar så många fler och det glömmer man lätt bort. Att se alkoholisten och vad den gör med hela familjer och människor i sin närhet gör detta till ett mångfaldigt större problem än antal som klarar av giftet eller inte. Många drabbas negativt av en alkoholist och den destruktiva förstärkningen som alkoholen ger människor är dessutom i vissa fall dödlig.

Visst, vi har alla ett val i livet att gå emot när vi inte kan hantera saker och ting, men vissa saknar den förmågan och då är det bara en sorglig föreställning med ett tragiskt slut och detta kanske man kan tänka på både en och två gånger innan man så lättvindigt resonerar som jag gjorde när jag var yngre. Hade alkoholen kommit idag så hade den totalförbjudits. Den hade klassats som narkotika och en fara för oss människor.

Många kommer på avvägar tack vare alkoholen och hittar aldrig tillbaka igen. Den gör ju också människor till lögnare och förstärker ibland redan uppblåsta egon till någonting som ingen orkar med och där det i en del fall slutar med ensamhet och ett okontrollerat drickande.

Explorer Vodka


Jag verkligen avskydde Explorer Vodka-etiketten när jag var barn.

Då visste jag vad som komma skulle… kan fortfarande knappt titta på den utan att fyllas av obehag. Den står för misshandel, svek och ångest för mig.

 

Alkoholen gör otäcka saker med människor och en del ljuger både för sig själv och sin omgivning in i det sista. I detta vet jag tyvärr mycket väl vad jag talar om, dels av egna erfarenheter innan jag själv vaknade till, men också orden från de som inte kan eller vill se sanningen att de är i klorna på någonting som kommer att döda dem om de inte vänder om. Flaskan går före allt annat. Familjer splittras och barn far illa. De ljuger och de förhalar sitt eget tillfrisknande och skyller på allt och alla. Kommer man runt egot, då är mycket vunnet. För den ångestförstärkning som alkoholen ger människor, den är inte att leka med.

Min farfar vände mitt i livet. Han tänker jag på ibland och tar kraft i att de goda exemplen finns därute. För det går att bryta med giftet. Det går att få ett bättre liv där känslorna är mina och inte alkoholens.

En syn på livet med nyktra ögon är livsförhöjande och tillslut kom den visdomen även till mig. Man är sig själv fullt ut och den känslan är fantastiskt. Att behöva ta till alkoholen för att fungera gör många människor sämre och ibland även desperata. Kroppen förfaller och den man en gång kände igen är någon helt annan. Alkoholen är ett gift utan tvekan och den förstör människor på många vis. Tänk bara detta att slippa alla bakfyllor och det måendet!

Tänker inte dra upp negativa exempel mer än att jag är smärtsamt medveten om den kamp en del för. Både i nutid och i mitt tidigare liv. Otäcka exempel på hur illa drogen kan göra med en människa. För jag vet hur smärtan är innerst inne, trots att man gör sken av annat. Hur mycket ångest och elände alkoholen skapar hos människor. Hur personlighetsförändrad man faktiskt blir. Jag önskar så att jag kunde göra något, ge kraft och inspiration att orka vända…

Visst, det finns många som klarar av ett hyfsat förhållningssätt till alkoholen i hela liv. De mår ok och kan hantera det. Men det finns faktiskt också väldigt många som dör i förtid av alkoholen. Se dig omkring och rannsaka dig själv, visst känner du ett flertal som dött på grund av alkoholen? Kanske inte akut, men där alkoholen påverkat att livet blivit kortare? De som blivit skadade av alkoholen och aldrig kommer tillbaka till ett tidigare liv förekommer också i många familjer. Räknar man sedan in även medberoende och alla runtomkring, så påverkar drogen bra många fler än alkoholisten själv.

Alkohol finns överallt. Jag går aldrig på personalfester längre eller till någon pub. Varför skulle jag göra det? Jag väljer bort vänner och bekanta där alkoholen är för central. Det funkar liksom inte med mitt nya liv, att leva på samma sätt som tidigare. Alkoholen är i centrum och människor blir förändrade på ett sätt som jag inte gillar. Det är liksom inte min arena längre. När jag väljer själv och kan hitta alternativ, då är det inget problem. Då är jag med, men miljöer där alkoholen dominerar och syftet är att ta sig ett glas, dit tänker jag inte bege mig igen.

Vägen har varit lång för mig att inse vissa saker. Att hitta mig själv och må riktigt bra det kommer jag kanske aldrig att göra, men jag vet idag att alkoholen är inget resesällskap för mig. Den fick mig bara att ta andra vägar, som ledde helt fel. Nu reser jag utan alkoholen och vägen framför mig innehåller allt färre gupp och saker som kan få mig ur balans eller att krascha igen. Med alkoholen så kommer jag aldrig att må på det sätt som jag vill och nå de mål jag har kvar i det här livet.

Men jag kommer aldrig säga att jag inte kommer in på fel vägar igen eller att jag inte kommer att krascha någon gång. Det är någonting som livet har lärt mig.

Men förutsättningarna för att fortsätta på den breda fina vägen, den är större idag än bara för ett par år sedan. För jag vill inte krascha och känna smärtan igen, för min egen skull. Det jag vill göra mot mig själv, det är att ge mig lugn och frid i sinnet. Jag är på väg att komma dithän även de dagar då mörkret är starkare inom mig. Det är en stor seger för mig. Det är till och med så att jag tycker jag är värd det nu. Ja, jag är fanimej värd att må bra. Jag själv tycker det och det är en stor förändring mot tidigare.

Tidigare så har jag alltid avskytt mig själv för många olika saker och ett säkert straff var att dricka. Förstöra och den vägen slippa ta ansvar. Jag kunde ju alltid skylla på alkoholen…

Fast ibland blir jag fortfarande trött på mig själv och mitt mässande om hur bra allting är nu utan alkoholen. Besserwissern har talat igen och så vidare. Orden kan ibland växa i käften på mig av von oben och att jag vet nog fan hur man tar sig ur alkoholens grepp. De stunderna är dock allt sällsyntare, för allt blir inte bättre. Det är bara det att jag nu lever på riktigt eller hur jag ska förklara det.

För att komma dithän har jag faktiskt kämpat med mig själv och varit envis med att jag ska fanimej inte sluta som vissa andra. Det är en kamp där jag flyttat fram positionerna och idag tagit flera delsegrar, von oben eller inte men så är det!

Alkoholen gjorde min väg längre. Flera omvägar och krascher kanske hjälpte mig att vakna till hur paradoxalt det än kan låta. Jag tror att livet och dess förutsättningar är mer mångfacetterat än vi kan ta in med de sinnen som vi har tillgång till just nu. Vissa upplevelse är nödvändiga och kan man lära sig någonting av det man är med om, då kommer man tillslut vidare. Men då måste man våga släppa taget, be om hjälp och vara liten. Genom att vara liten en stund, så blir man så jävla stor och stark sen!

En sak vet jag idag och det är att alkoholen är en falsk vän som inte ska vara med mig när kistlocket slår igen.

Synen på alkohol

Och jag drack inte för att det var kul utan för att överleva, för att orka finnas. Och jag var inte fri.
Camilla KuylenstiernaFör många betyder rosé och öl frihet – för mig var det ett sätt att överleva Metro 150703

Sista veckorna har detta med alkoholen funnits mycket i mina tankar. När jag då hittar en debattartikeln om detta och vad Camilla Kuylenstierna skriver så är det mycket som jag känner igen och som jag idag håller med om. Men det tog mig många år att komma ifrån den där romantiserande bilden av alkoholen och att det inte var så farligt det jag sysslade med.

Hon berättar om människor i sin omgivning där hon ser signalerna. Många tiger och skäms och börjar att ljuga för sig själva med katastrofala resultat. Alkoholen finns överallt och har man minsta problem med den, då ska man vara jävligt stark för att inte dricka på ett destruktivt sätt. Överallt uppmuntras ett glas oavsett anledning. Det är så inrotat i vårt sätt att umgås med varandra och man kommer liksom inte undan denna norm av att alkoholen ofta ska finnas med.

Alkohol
Bild från Pixaby

För flertalet så fungerar det bara med total avhållsamhet. Att inse det är ett rent helvete många gånger och i det ligger kampen hela liv framåt bland morgonsoffor där det ska provas vin och sörplas och alla säger hur gott det är.

För en del så går det inte att bli nykter. De lurar sig själva och så slutar det alltid på samma sätt. Det kan ta många år och lider gör inte bara de själva utan de människor som finns omkring dem. Att de inte ens kan se detta, är ju ett exempel på att alkoholism är en sjukdom. En del är obotligt sjuka och klarar helt enkelt inte av att bli nyktra. Det är den bistra verkligheten och vad gör man då?

När jag funderar lite kring varför vissa klarar sig och vissa inte, så tror jag att det handlar om vilket ego man har. Hur man ser på sig själv och sin egen förmåga. Detta med att intala sig så i djupet att problemen inte finns så att det blir en ljugande sanning. De människorna klarar inte av nykterheten och dör av sitt missbruk förr eller senare. De tror inte att det är så farligt och det kan inte se vad alkoholen gör med både dem och de som finns omkring, vännerna som försvinner och hur man dricker på ett alltmer destruktivt sätt.

Det sitter alltså i egot, i den egna självbilden och den hjärna man fått. Alkoholen triggar oss olika och en del blir sjuka av den. Kronisk sjuka.

Personligheten hos vissa är så självcentrerad och total självinsikt saknas. Fått för mig att många sådana personer aldrig klarar av att bli fria från sitt missbruk oavsett vad det handlar om. De är liksom för egenkära för att kunna ta emot råd och se att de gått över gränsen för länge sedan. Då måste familj, vänner och arbetskamrater gå för sin egen självbevarelsedrift. Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Man måste ibland släppa taget helt och låta personen komma så långt ner som det bara går och ser man inte då att någonting måste göras, då tror jag faktiskt att det är kört. För som jag sa, man kan inte hjälpa någon som inte själv ser problemet oavsett. I detta vet jag vad jag talar om.

För sin egen skull som anhörig så måste man då göra ett val. För att själv överleva.

Sen har vi ju alla i gränslandet som är på en glidande skala och ju mer självinsikt och förmåga att våga/kunna ta hjälp, ju större chans till ett liv utan giftet finns då. Många av de som tillslut ser att enda chansen är total nykterhet, de finns på denna skala och de kan få ett fullgott liv även utan alkoholen.

För alkoholen är verkligen ett gift. Hade drogen kommit idag, så hade den blivit totalförbjuden. Det är min övertygelse eftersom den gör sådan stor skada bland så många människor.

För mig har bilden länge varit förlåtande. Min familj och stora delar av släkten har varit hårt drabbade. Många har förkortat sina liv och supandet har orsakat mycket lidande och död. Sådant som jag inte velat sett och när jag själv inte insåg att mitt eget drickande inte var normalt, då var det flera år av förnekelse och insikt hos mig. Jag orkade inte se och försökte intala mig själv att det inte var så farligt även om det kostade mig en massa saker i privatlivet. Nu körde jag inte allt i botten men tillräckligt mycket för att det skulle förorsaka permanent skada i vissa relationer.

Ändå så försöker tankarna fortfarande lura mig. Fatta, vilket gift detta är och vad det gör med oss människor. Nu är det bara i tankarna, men det är tillräckligt jobbigt ändå att mota skiten bort och göra det som är bra för mig. Det tar så på krafterna och det kan väl låta konstigt men glöm då inte att detta är en sjukdom som är kronisk. Alkoholism är en sjukdom som alltid finns där. Det går att hålla den i schack och leva nyktert, men tankarna finns där. I perioder för mig och för alltid.

Jag är alkoholist. Idag nykter alkoholist. Nu ska jag försöka förklara någonting som är väldigt svårt att förklara. Jag tror att andra alkoholister kan förstå och de som är i gränslandet av att vara det. För mig är det väldigt svårt att definiera mig själv som alkoholist. Det känns som ett nederlag och är skämmigt att säga det om sig själv.

Jag vet, det är många som är som jag men ändå så känns ordet så definitivt och som en stämpel. Det är ju så, men det är svårt att riktigt vilja erkänna fulla innebörden av vad en alkoholist är för mig. Jag vill inte att det ska vara skämmigt och därför så skriver jag om detta öppet igen. Har väl fel definition om vad en alkoholist är. Ser min farsa i det ordet och som honom kan jag bara inte identifiera mig. Det ligger nog i min syn på honom och hur han har varit i sitt missbruk, vilket jag har väldigt svårt att själv definiera mig med.

Jag måste utmana mig själv och det jag faktiskt har i tankarna, även om det är tankar på att dricka igen och ta återfall. Tankar också om att jag inte kan definiera mig enligt de normer som finns. De gamla lögnaktiga tankarna finns där och då speciellt starkt de sista två veckorna. För mig är då öppenhet och att prata om det bäst, även om jag egentligen inte vill erkänna min svaghet att återigen ha dessa tankar. För det är så jag känner det, även om jag med intellektet vet att det är precis tvärtom. Det är en styrka att vara öppen om att man är alkoholist.

Att bara inse detta plågar mig fortfarande. Missbruket ligger där och lurar och jag vet att skulle jag dricka igen, då är det inte för att jag vill vara social eller bara ta ett glas. Då handlar det om andra saker. Det vet jag ju, men ändå så försöker tankarna ibland att lura mig. Så kommer det att vara hela mitt liv. Det vet jag ju. Vet inte om det är detta som ger mig sådan ångest den sista tiden.

De inre striderna tar jag numera och jag faller inte till föga. Det går liksom inte att göra det. Då har jag förlorat mig själv. Det gör mig ångestriden just för allvaret i det hela. Men jag tar som sagt var kampen nu sedan snart 1 1/2 år och det är nolltolerans som gäller.

För många är kanske allt detta bara en massa dravel. Tycker själv det faktiskt men ändå så fortsätter jag att skriva om det. För mig är det viktigt att jag skriver av mig och också publicerar det öppet. För det hjälper mig också med kraften att fortsätta på det sätt jag nu gjort under så lång tid. Men ingen ska säga att det är lätt, för det är jävligt påfrestande ibland med vissa tankar och av någon anledning så har de två sista veckorna varit tunga i mitt liv.

Alkoholfritt under ett år

Det går ju, bara jag vågar ta hjälp och litar på densamma. Lita på mitt inre och att jag inte är ensam. Tillit och hopp. Det går att få ett annat liv, även om kampen varit lång och misstagen många. Det går, jag vet…

Ikväll för ett år sedan så drack jag min senaste öl och tog mitt senaste glas vin. Stolt som en tupp är jag över detta faktum och nu siktar jag in mig på att fortsätta i samma hälsosamma stil…

Det skavde som fan den kvällen i april 2014, men jag gick åter emot det sunda inom mig och resultatet blev det vanliga och då speciellt dagen efter. Fast gånger 10! Kapitulerade, bad om hjälp och lyssnade. Det blev sedan så självklart på något vis. Och nu har ett år gått…

Men jag kommer aldrig att säga att det var sista gången. Den läxan har jag lärt mig efter alla tidigare vändor. Det är bara så att nu känns det helt rätt i hela mitt väsen och så självklart att hitta andra vägar när jag mår dåligt. För så var det för mig, alkoholen drack jag för att jag ville döva och fly, inga andra skäl fanns egentligen. Nu när jag mår så mycket bättre, så har liksom den trösten ingen plats hos mig. Den behövs inte. Jag klarar det på andra sätt och den vetskapen lyfter den här gubben till oanade höjder.

För jag vet att svårigheter och smärta tidigare har rubbat mig och fått till resultat att jag tagit till alkoholen som jag inbillat mig varit det bästa när det gjort ont. Men det bara förstärkte eländet istället. Idag så känner jag en helt annat kärlek eller vad jag ska säga, till mig själv och känner att jag är värd ett bättre öde än att brytas ner av alkohol eller sådant som gör min kropp illa. Det är ju också därför som jag har förändrat min kost sedan augusti 2014.

Allt har sin tid. Det kommer när det är dags och moget.

Ett år senare så är jag verkligen på väg. Även i min kropp med allt mindre volym. Det är jag så tacksam och stolt över. Tackar alla som stöttat på vägen, oavsett vart ni befinner er er så att säga. Bara vetskapen och känslan lyfter mig när det tunga försöker ta kontrollen över mig. Jag fastnar inte i det längre och det är en sådan oerhörd befrielse att veta.

Att tveka över mina intentioner, den känslan vet jag finns hos några. De som tycker jag är självgod och stursk, de kommer alltid att tycka det. Det kanske är mitt dåliga självförtroende som åter talar nu och jag vet att det inte går att få alla att tycka om en. Så är det bara. Denna dag tänker jag klappa på mig själv och vara stolt oavsett hur det ligger till med den saken.

Den 12 april, ungefär en vecka senare efter min sista bläcka så skrev jag om hjälp från ett oväntat håll:

Precis när jag var på väg hem från jobbet och mitt inre hade sådana inre strider om hur jag skulle agera den här helgen utan barnen så var det precis som om någonting tog tag i mina tankar. Jag minns precis var och exakt när det skedde. Det var så överrumplande men samtidigt så fick jag en sådan inre frid och det blev liksom bara så självklart allting. En mycket speciell upplevelse och jag tackar så för detta. Intellektet fattade ingenting.

Minns det som det var igår. Det var en fantastisk gåva jag då fick och som har lett mig dit jag är idag. Här kan ju skeptikern hävda en massa och att jag pratade med mig själv och så får det givetvis vara. Jag förundrades bara över den intensitet detta hade och hur jag svängde i mitt inre, någonting som jag fortfarande bär med mig. Några som tillsammans med mig vill mig gott. Det stödet har under detta år varit ovärderligt för mig och just då blev det så klart allting.

Ni märker att jag fortfarande garderar mig och inte riktigt kan stå för det positiva fullt ut. Men jag är på G, det lovar jag… (;-)


28 mars 2014

201503_jerry
27 mars 2015
Det som också nu ger mig kraft är att se bilder på mig själv från 2014 och jämföra med bilder idag. 

För när till och med jag ser skillnad, då har det hänt saker (;-) och det sporrar mig att fortsätta mot de mål jag har. Mål som ska vara mina i november 2015 när jag byter siffror. Ta mig sjuttsingen!

Idag påskafton och träff med familjen. Vi ska äta ihop och sen umgås ett tag. En bra dag.

TACK alla ni som hjälpt mig att bli den jag är idag. Tack för att ni finns i mitt liv. TACK!

Relaterat
Tjugo år på samma ställe (2014-04-04)
En levande vecka (2014-04-14)

Djävulsdansen väckte minnena till liv igen

Programmet Djävulsdansen rör upp sådant inom mig som jag trodde att jag var tillfreds och klar med. Simons berättelse om sitt förhållande till sin far, det gjorde att tankarna på min egen pappa obönhörligen trängde sig på igen.

Min pappa har aldrig älskat mig. Det är väl det första jag känner. Han har aldrig tagit mig på allvar. Han har aldrig varit där. För mig.

Det är det allra första som kommer upp. Sen det hat jag känt inför honom under många år. Jag hatade verkligen honom länge. Sen orkade jag inte hata mer. Men dessa känslor kommer upp igen. Minns en jul då jag såg honom på stan. Jag gick fram till honom och förlät honom. Han förstod givetvis ingenting, men för mig så kändes det bättre. Åtminstone ett tag.

Ångestbild

En fadersfigur har jag alltid saknat. Det har varit svårt i perioder att inte ha någon farsa att stödja sig emot. När jag själv blev styvfar till en liten gosse så var jag för ung och omogen. Jag slog ifrån mig och klarade inte av det. Idag skäms jag som fan för den jag var då. Jag var frånvarande och inte särskilt schysst.

Min pappa har jag egentligen inte saknat utan en “pappa” om ni förstår vad jag menar?

När min pappa var full då var jag livrädd för honom. Han var ond och så elak. Det ploppar upp så många händelser inom mig nu när jag tänker på det. Han var aldrig en pappa och han slätade alltid över när han var nykter. Han svek och han var alltid sig själv närmast.

När jag var lite äldre så ägnade han sig åt att håna mig och förminska mina val jag gjorde. Alltid på fyllan. Jag hade inga vapen att värja mig med utan allt gick rakt in i mig. Jag trodde under lång tid att jag verkligen var så fel och hemsk som han sa. Vissa känslor kan ibland komma upp, just när det handlar om värdelöshet och hur jag ser på mig själv.

Fick mycket skit för min sexuella läggning och jag är ganska säker på att hade han varit mer schysst och förstående där, då hade jag levt ett helt annat liv idag. Jag vet, man ska inte skylla saker och ting på sin barndom, men vissa saker känner jag är så färgade av mina upplevelser jag fick när jag var liten, att jag bara inte kan bortse från dem.

Idag så kommer han inte åt mig och idag så bestämmer jag själv vad jag vill utsätta mig för.

När mina barn växte upp så var jag ingen bra pappa. Frånvarande och ibland så festade även jag. Tendenser till samma mönster, men jag kämpade verkligen emot att inte bli som min egen pappa. Jag visste ju hur jag hade haft det. Ändå så kunde jag inte låta bli.

Bara mina barn kan berätta facit, men ibland skäms även jag för att jag inte gett fan i alkoholen rakt av. Men jag ljög för mig själv länge och schabblade bort ett äktenskap tack vare det. Ibland fylls jag av förtvivlan och gråten går inte att hejda. Över de dåliga val jag gjort.

Relationsskadad och tendenser till isolering bär jag på. Skyller dem inte på någon. Men relationer har för mig alltid varit jobbiga. Tar aldrig första steget. Vågar inte.

Men jag lever fortfarande. Jag försöker rätta till och göra bra val idag. Kämpar med att se framåt och inte ta på mig offerkoftan igen. Den är ingenting för mig längre!

Måste spriten också köras hem?

Detta skepp minns jag väl...

Känslomässigt och med hjärtat så känns förslaget från folkpartisten Carl B Hamilton om att få alkohol hemkört till dörren helt fel. Det beror garanterat på ärren från förr. Minnena av “Raffe” som kom hem på helgerna när bolaget var stängt. Farsan fick betala mycket för dessa droppar och vi visste då att dagen var förstörd och att dagen skulle bli ett enda stor kaos. Jag hatade och hatar fortfarande detta skepp som pryder Explorer Vodka.

Jag ser mig som liberal och att människor själva i stor utsträckning det går tar ansvar för sina beslut. Rent intellektuellt så följer detta förslag den linjen, men det finns någonting inom mig som säger att måste vi göra det så lätt för de som verkligen har problem med spriten, så att de bara behöver klicka lite på nätet för att få hem giftet? Kan inte de som klarar av drickandet ta sig till bolaget för egen maskin?

Principen är väl ok, men jag känner med hela hjärtat NEJ! Jag ser barnen framför mig som öppnar dörren när föräldrarna med alkoholproblem ännu enklare får tillgång till spriten. Barnen får inte ens frid en söndag. Så ser jag på det. Trots att jag ser mig som liberalt sinnad.

Läs även andra bloggares åsikter om alkohol, sprit, Explorer Vodka, Carl B Hamilton, liberal, folkpartiet, politik, intressant?