Etikettarkiv: alkoholism

Kampen mot alkoholen

Kampen mot alkoholen, detta är mina ord, mina upplevelser och tankar kring det i många fall dödliga giftet.

Det är lätt att moralisera och pracka på människor en massa åsikter. Vill ha det sagt innan du läser vidare och jag vet att det är en jävla kamp för många hela tiden och att mina ord då kan låta besserwisseraktiga och att jag tror mig veta en jävla massa.

Men dessa ord nedan grundar sig just på min väg och mina erfarenheter i kampen genom många år och som fått mig att komma dithän jag är idag.

2016-02-21 JerryHej, jag heter Jerry Olsson och är nykter alkoholist. Just idag är jag 50,3 år gammal.

Fatta! Och jag är fortfarande kvar i detta livet! Det trodde jag aldrig och många gånger har jag fått revidera mitt dödsdatum.

För jag har ju vetat…

Hela mitt liv har varit uppbyggt kring alkoholen. Det är många i min släkt som varit och är alkoholister. För en del gick det inget bra alls och för andra så kom de tillslut ur giftets grepp. 2009 tog jag mina första steg, i början på april 2014 var det definitivt slut för min del och där är jag idag. Idag saknar jag inte giftet överhuvudtaget. Blir snarare äcklad av alkohol.

För alkoholen är ett gift. Ett dödligt sådan för många människor. Läser en artikel som heter “Vi måste sluta normalisera alkohol” av Kim Lantz som handlar om vårt förhållningssätt till alkoholen och som är orsaken till denna bloggpost.

Idag håller jag med om mycket som hon skriver. Men då, när jag var ung och tyvärr upptäckte giftet som fick mig att bli en annan, då såg jag sådana som henne (och som jag själv tänker idag) som moraliserande tråkproppar, som drog alla över en kam. Mitt resonemang var ju då att 95% av alla klarar av att ta ett glas, ha roligt och vara sociala.

Jag kunde inte ha mer fel. Ville inte se den andra sidan, den fula och tragiska och trots att den så hårt drabbat min egen familj, så blundade jag. Orkade inte se. Flykt och en lätt väg att glömma saker och ting gjorde att även jag valde alkoholen ett bra tag i mitt liv.

Tiden och de egna erfarenheterna har fått mig att vända helt. Alkoholen ser jag idag som ett gift, någonting som gör människor sämre och förstör hela liv för så många. Alkoholen förgiftar och släpper fram monster som gör andra människor illa, både fysiskt och psykiskt. Ja, idag så hatar jag alkoholen. Men det tog många år innan giftet släppte sitt grepp om mig.

Många fler än alkoholisten påverkas negativt och att då prata på det sätt som en del gör, om att det är så få som inte kan sköta drickandet, då har man förbisett en aspekt, för de som inte kan sköta sig, de påverkar så många fler och det glömmer man lätt bort. Att se alkoholisten och vad den gör med hela familjer och människor i sin närhet gör detta till ett mångfaldigt större problem än antal som klarar av giftet eller inte. Många drabbas negativt av en alkoholist och den destruktiva förstärkningen som alkoholen ger människor är dessutom i vissa fall dödlig.

Visst, vi har alla ett val i livet att gå emot när vi inte kan hantera saker och ting, men vissa saknar den förmågan och då är det bara en sorglig föreställning med ett tragiskt slut och detta kanske man kan tänka på både en och två gånger innan man så lättvindigt resonerar som jag gjorde när jag var yngre. Hade alkoholen kommit idag så hade den totalförbjudits. Den hade klassats som narkotika och en fara för oss människor.

Många kommer på avvägar tack vare alkoholen och hittar aldrig tillbaka igen. Den gör ju också människor till lögnare och förstärker ibland redan uppblåsta egon till någonting som ingen orkar med och där det i en del fall slutar med ensamhet och ett okontrollerat drickande.

Explorer Vodka


Jag verkligen avskydde Explorer Vodka-etiketten när jag var barn.

Då visste jag vad som komma skulle… kan fortfarande knappt titta på den utan att fyllas av obehag. Den står för misshandel, svek och ångest för mig.

 

Alkoholen gör otäcka saker med människor och en del ljuger både för sig själv och sin omgivning in i det sista. I detta vet jag tyvärr mycket väl vad jag talar om, dels av egna erfarenheter innan jag själv vaknade till, men också orden från de som inte kan eller vill se sanningen att de är i klorna på någonting som kommer att döda dem om de inte vänder om. Flaskan går före allt annat. Familjer splittras och barn far illa. De ljuger och de förhalar sitt eget tillfrisknande och skyller på allt och alla. Kommer man runt egot, då är mycket vunnet. För den ångestförstärkning som alkoholen ger människor, den är inte att leka med.

Min farfar vände mitt i livet. Han tänker jag på ibland och tar kraft i att de goda exemplen finns därute. För det går att bryta med giftet. Det går att få ett bättre liv där känslorna är mina och inte alkoholens.

En syn på livet med nyktra ögon är livsförhöjande och tillslut kom den visdomen även till mig. Man är sig själv fullt ut och den känslan är fantastiskt. Att behöva ta till alkoholen för att fungera gör många människor sämre och ibland även desperata. Kroppen förfaller och den man en gång kände igen är någon helt annan. Alkoholen är ett gift utan tvekan och den förstör människor på många vis. Tänk bara detta att slippa alla bakfyllor och det måendet!

Tänker inte dra upp negativa exempel mer än att jag är smärtsamt medveten om den kamp en del för. Både i nutid och i mitt tidigare liv. Otäcka exempel på hur illa drogen kan göra med en människa. För jag vet hur smärtan är innerst inne, trots att man gör sken av annat. Hur mycket ångest och elände alkoholen skapar hos människor. Hur personlighetsförändrad man faktiskt blir. Jag önskar så att jag kunde göra något, ge kraft och inspiration att orka vända…

Visst, det finns många som klarar av ett hyfsat förhållningssätt till alkoholen i hela liv. De mår ok och kan hantera det. Men det finns faktiskt också väldigt många som dör i förtid av alkoholen. Se dig omkring och rannsaka dig själv, visst känner du ett flertal som dött på grund av alkoholen? Kanske inte akut, men där alkoholen påverkat att livet blivit kortare? De som blivit skadade av alkoholen och aldrig kommer tillbaka till ett tidigare liv förekommer också i många familjer. Räknar man sedan in även medberoende och alla runtomkring, så påverkar drogen bra många fler än alkoholisten själv.

Alkohol finns överallt. Jag går aldrig på personalfester längre eller till någon pub. Varför skulle jag göra det? Jag väljer bort vänner och bekanta där alkoholen är för central. Det funkar liksom inte med mitt nya liv, att leva på samma sätt som tidigare. Alkoholen är i centrum och människor blir förändrade på ett sätt som jag inte gillar. Det är liksom inte min arena längre. När jag väljer själv och kan hitta alternativ, då är det inget problem. Då är jag med, men miljöer där alkoholen dominerar och syftet är att ta sig ett glas, dit tänker jag inte bege mig igen.

Vägen har varit lång för mig att inse vissa saker. Att hitta mig själv och må riktigt bra det kommer jag kanske aldrig att göra, men jag vet idag att alkoholen är inget resesällskap för mig. Den fick mig bara att ta andra vägar, som ledde helt fel. Nu reser jag utan alkoholen och vägen framför mig innehåller allt färre gupp och saker som kan få mig ur balans eller att krascha igen. Med alkoholen så kommer jag aldrig att må på det sätt som jag vill och nå de mål jag har kvar i det här livet.

Men jag kommer aldrig säga att jag inte kommer in på fel vägar igen eller att jag inte kommer att krascha någon gång. Det är någonting som livet har lärt mig.

Men förutsättningarna för att fortsätta på den breda fina vägen, den är större idag än bara för ett par år sedan. För jag vill inte krascha och känna smärtan igen, för min egen skull. Det jag vill göra mot mig själv, det är att ge mig lugn och frid i sinnet. Jag är på väg att komma dithän även de dagar då mörkret är starkare inom mig. Det är en stor seger för mig. Det är till och med så att jag tycker jag är värd det nu. Ja, jag är fanimej värd att må bra. Jag själv tycker det och det är en stor förändring mot tidigare.

Tidigare så har jag alltid avskytt mig själv för många olika saker och ett säkert straff var att dricka. Förstöra och den vägen slippa ta ansvar. Jag kunde ju alltid skylla på alkoholen…

Fast ibland blir jag fortfarande trött på mig själv och mitt mässande om hur bra allting är nu utan alkoholen. Besserwissern har talat igen och så vidare. Orden kan ibland växa i käften på mig av von oben och att jag vet nog fan hur man tar sig ur alkoholens grepp. De stunderna är dock allt sällsyntare, för allt blir inte bättre. Det är bara det att jag nu lever på riktigt eller hur jag ska förklara det.

För att komma dithän har jag faktiskt kämpat med mig själv och varit envis med att jag ska fanimej inte sluta som vissa andra. Det är en kamp där jag flyttat fram positionerna och idag tagit flera delsegrar, von oben eller inte men så är det!

Alkoholen gjorde min väg längre. Flera omvägar och krascher kanske hjälpte mig att vakna till hur paradoxalt det än kan låta. Jag tror att livet och dess förutsättningar är mer mångfacetterat än vi kan ta in med de sinnen som vi har tillgång till just nu. Vissa upplevelse är nödvändiga och kan man lära sig någonting av det man är med om, då kommer man tillslut vidare. Men då måste man våga släppa taget, be om hjälp och vara liten. Genom att vara liten en stund, så blir man så jävla stor och stark sen!

En sak vet jag idag och det är att alkoholen är en falsk vän som inte ska vara med mig när kistlocket slår igen.

Annonser

Kärleken till livet

bok fredriksson 2015Marie Fredrikssons självbiografi “Kärleken till livet” som hon skrivit med hjälp av Helena von Zweigberk är en väldigt rak och ärlig bok.

Här berättar hon som det var, både i barndomen och med hjärntumören som så när tog hennes liv.

När jag berättar om min barndom i boken, gör jag det med viss tvekan. Det är inte skammen jag är rädd för när jag berättar helt ärligt om hur det var i vår familj. Den har jag befriat mig ifrån. Fattigdom, alkoholism, varför ska man skämmas för att man varit med om det?

Jag vill däremot inte att allt ska låta som elände. Vi barn klarade oss bra, för att vi kunde skratta och sjunga och spela och för att vi hade varandra.

Att hon var så illa däran som att hon idag inte kan läsa en bok eller tidning, inte klarar av undertexterna på en film och inte kan sköta en dator, det visste jag inte. Hennes comeback på scenen och livet i stort blir än mer mäktigt och fantastisk, i skenet av de djupa avtryck som sjukdomen satt i hennes vardag.

Vilken resa hon har och är på i detta livet, Marie Fredriksson! Det tar andan ur mig att läsa om alla svängningar, från renaste lyckan till det mörkaste av mörka. Tala om att prövats av alla de känslor som finns åt alla håll genom åren. Det är bara en stark själ som klarar av detta.

Problem med ena foten (som kom 9 år efter sjukdomen!), ett ben som blivit allt svagare, knappt seende på ena ögat och även problem med att skriva. Går det för fort så blir det fel och oläsligt. Marie Fredriksson har verkligen fått kämpa med allt för att komma tillbaka. Idag har hon problem med balansen och rädslan för att foten ska bli sämre finns hela tiden hos henne.

Jag är en kaxig och sprallig människa som är instängd i en skadad kropp. Det är så oerhört frustrerande.

Jag blir ödmjuk inför livet och känner stor respekt för henne efter att ha läst den här boken.

En del kapitel berör mer än andra. Som när hon berättar om sommaren 2003 då sjukdomen gjorde att ingen kände igen henne längre:

Plötsligt så blev det tyst. Färre och färre ringde. Jag kände mig så ohyggligt ensam. Det var så tyst omkring mig. Från att ha varit i händelsernas centrum hamnade jag nu långt ut i periferin. Många vänner försvann under sjuktiden.

Vi människor är märkligt funtade. Rädda för det annorlunda och det vi inte kan greppa. Många går undan och tror verkligen att det är bäst så. Märkligt som sagt. Som om det svåra och smärtsamma ska smitta av sig.

Om Per Gessle har Marie bara fina saker att säga:

Jag kan nog inte säga vad det betyder för mig att Per alltid har trott på mig. Att han är positiv och peppande. Han kan få mig på gott humör, och då blir man stark automatiskt.

Jag är verkligen mycket imponerad av Per Gessle. Hur han håller igång, skriver låt på låt, tror på Roxette, tror på att gå vidare. Han gör bara bättre och bättre låtar. Tack vare att han är så stark har vi kommit tillbaka.

Maries make och stora stöd Micke Bolyos beskriver väldigt naket hur livet är för dem idag:

Varje dag försöker jag förlika mig med vårt öde, men det är svårt. Livet är inte som matematik där plus och minus tar ut varandra. Glädjeämnena neutraliserar inte sorgerna utan de lever bredvid varandra.

Det är rutiner som hjälpt och hjälper honom att orka. Vardagslivet med barnen är en tröst när allt annat under åren varit rädsla och kaos. Känner så igen det han berättar i boken om hur jag själv kommit vidare när det gjort ont i själen.

Att leva i nuet är också en strategi som fungerat. Deras relation är remarkabel på många sätt och vis och i boken berättas det om deras fantastiska kärlekshistoria och hur sedan livet för dem båda sedan ändrades drastiskt. Det berör djupt att läsa om deras kamp tillsammans. Hjärta, smärta, svärta och allt däremellan.

Vill avsluta med en liknelse som kom till mig när jag läste boken. I ett kapitel så berättar Marie om att hon älskar blommor. Där berättar hon bland annat om den gigantiska häggen som de hade i sin trädgård.

Ett år så blev den sjuk och tappade alla sina blad och blomklasar. Den var så nära att dö, men sen helt plötsligt en vår så väcktes häggen till liv igen! Den återvände och var återigen till glädje för många. Precis som med Marie Fredriksson! Liknelsen är klockren!

För hon är idag en inspirationskälla och glädje för så många människor därute! Den här boken visar att det går att komma tillbaka, det går att lysa igen och att det aldrig är kört! Visst, det är väldigt tufft ibland, men det går att hitta ljusglimtarna i livet trots svårigheter och hinder.

Fragment av lycka hoppar också upp som diamanter i gruset.

Synen på alkohol

Och jag drack inte för att det var kul utan för att överleva, för att orka finnas. Och jag var inte fri.
Camilla KuylenstiernaFör många betyder rosé och öl frihet – för mig var det ett sätt att överleva Metro 150703

Sista veckorna har detta med alkoholen funnits mycket i mina tankar. När jag då hittar en debattartikeln om detta och vad Camilla Kuylenstierna skriver så är det mycket som jag känner igen och som jag idag håller med om. Men det tog mig många år att komma ifrån den där romantiserande bilden av alkoholen och att det inte var så farligt det jag sysslade med.

Hon berättar om människor i sin omgivning där hon ser signalerna. Många tiger och skäms och börjar att ljuga för sig själva med katastrofala resultat. Alkoholen finns överallt och har man minsta problem med den, då ska man vara jävligt stark för att inte dricka på ett destruktivt sätt. Överallt uppmuntras ett glas oavsett anledning. Det är så inrotat i vårt sätt att umgås med varandra och man kommer liksom inte undan denna norm av att alkoholen ofta ska finnas med.

Alkohol
Bild från Pixaby

För flertalet så fungerar det bara med total avhållsamhet. Att inse det är ett rent helvete många gånger och i det ligger kampen hela liv framåt bland morgonsoffor där det ska provas vin och sörplas och alla säger hur gott det är.

För en del så går det inte att bli nykter. De lurar sig själva och så slutar det alltid på samma sätt. Det kan ta många år och lider gör inte bara de själva utan de människor som finns omkring dem. Att de inte ens kan se detta, är ju ett exempel på att alkoholism är en sjukdom. En del är obotligt sjuka och klarar helt enkelt inte av att bli nyktra. Det är den bistra verkligheten och vad gör man då?

När jag funderar lite kring varför vissa klarar sig och vissa inte, så tror jag att det handlar om vilket ego man har. Hur man ser på sig själv och sin egen förmåga. Detta med att intala sig så i djupet att problemen inte finns så att det blir en ljugande sanning. De människorna klarar inte av nykterheten och dör av sitt missbruk förr eller senare. De tror inte att det är så farligt och det kan inte se vad alkoholen gör med både dem och de som finns omkring, vännerna som försvinner och hur man dricker på ett alltmer destruktivt sätt.

Det sitter alltså i egot, i den egna självbilden och den hjärna man fått. Alkoholen triggar oss olika och en del blir sjuka av den. Kronisk sjuka.

Personligheten hos vissa är så självcentrerad och total självinsikt saknas. Fått för mig att många sådana personer aldrig klarar av att bli fria från sitt missbruk oavsett vad det handlar om. De är liksom för egenkära för att kunna ta emot råd och se att de gått över gränsen för länge sedan. Då måste familj, vänner och arbetskamrater gå för sin egen självbevarelsedrift. Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Man måste ibland släppa taget helt och låta personen komma så långt ner som det bara går och ser man inte då att någonting måste göras, då tror jag faktiskt att det är kört. För som jag sa, man kan inte hjälpa någon som inte själv ser problemet oavsett. I detta vet jag vad jag talar om.

För sin egen skull som anhörig så måste man då göra ett val. För att själv överleva.

Sen har vi ju alla i gränslandet som är på en glidande skala och ju mer självinsikt och förmåga att våga/kunna ta hjälp, ju större chans till ett liv utan giftet finns då. Många av de som tillslut ser att enda chansen är total nykterhet, de finns på denna skala och de kan få ett fullgott liv även utan alkoholen.

För alkoholen är verkligen ett gift. Hade drogen kommit idag, så hade den blivit totalförbjuden. Det är min övertygelse eftersom den gör sådan stor skada bland så många människor.

För mig har bilden länge varit förlåtande. Min familj och stora delar av släkten har varit hårt drabbade. Många har förkortat sina liv och supandet har orsakat mycket lidande och död. Sådant som jag inte velat sett och när jag själv inte insåg att mitt eget drickande inte var normalt, då var det flera år av förnekelse och insikt hos mig. Jag orkade inte se och försökte intala mig själv att det inte var så farligt även om det kostade mig en massa saker i privatlivet. Nu körde jag inte allt i botten men tillräckligt mycket för att det skulle förorsaka permanent skada i vissa relationer.

Ändå så försöker tankarna fortfarande lura mig. Fatta, vilket gift detta är och vad det gör med oss människor. Nu är det bara i tankarna, men det är tillräckligt jobbigt ändå att mota skiten bort och göra det som är bra för mig. Det tar så på krafterna och det kan väl låta konstigt men glöm då inte att detta är en sjukdom som är kronisk. Alkoholism är en sjukdom som alltid finns där. Det går att hålla den i schack och leva nyktert, men tankarna finns där. I perioder för mig och för alltid.

Jag är alkoholist. Idag nykter alkoholist. Nu ska jag försöka förklara någonting som är väldigt svårt att förklara. Jag tror att andra alkoholister kan förstå och de som är i gränslandet av att vara det. För mig är det väldigt svårt att definiera mig själv som alkoholist. Det känns som ett nederlag och är skämmigt att säga det om sig själv.

Jag vet, det är många som är som jag men ändå så känns ordet så definitivt och som en stämpel. Det är ju så, men det är svårt att riktigt vilja erkänna fulla innebörden av vad en alkoholist är för mig. Jag vill inte att det ska vara skämmigt och därför så skriver jag om detta öppet igen. Har väl fel definition om vad en alkoholist är. Ser min farsa i det ordet och som honom kan jag bara inte identifiera mig. Det ligger nog i min syn på honom och hur han har varit i sitt missbruk, vilket jag har väldigt svårt att själv definiera mig med.

Jag måste utmana mig själv och det jag faktiskt har i tankarna, även om det är tankar på att dricka igen och ta återfall. Tankar också om att jag inte kan definiera mig enligt de normer som finns. De gamla lögnaktiga tankarna finns där och då speciellt starkt de sista två veckorna. För mig är då öppenhet och att prata om det bäst, även om jag egentligen inte vill erkänna min svaghet att återigen ha dessa tankar. För det är så jag känner det, även om jag med intellektet vet att det är precis tvärtom. Det är en styrka att vara öppen om att man är alkoholist.

Att bara inse detta plågar mig fortfarande. Missbruket ligger där och lurar och jag vet att skulle jag dricka igen, då är det inte för att jag vill vara social eller bara ta ett glas. Då handlar det om andra saker. Det vet jag ju, men ändå så försöker tankarna ibland att lura mig. Så kommer det att vara hela mitt liv. Det vet jag ju. Vet inte om det är detta som ger mig sådan ångest den sista tiden.

De inre striderna tar jag numera och jag faller inte till föga. Det går liksom inte att göra det. Då har jag förlorat mig själv. Det gör mig ångestriden just för allvaret i det hela. Men jag tar som sagt var kampen nu sedan snart 1 1/2 år och det är nolltolerans som gäller.

För många är kanske allt detta bara en massa dravel. Tycker själv det faktiskt men ändå så fortsätter jag att skriva om det. För mig är det viktigt att jag skriver av mig och också publicerar det öppet. För det hjälper mig också med kraften att fortsätta på det sätt jag nu gjort under så lång tid. Men ingen ska säga att det är lätt, för det är jävligt påfrestande ibland med vissa tankar och av någon anledning så har de två sista veckorna varit tunga i mitt liv.

Other Desert Cities på Dramaten

2013-10-27

Ny resa idag. Stockholm med Linn och hennes polare Carro. Vi skulle se sista föreställningen av Other Desert CitiesDramaten. Tog ett tåg i god tid och trodde att vi inte skulle behöva stressa, men se vad fel vi fick. SJ hade ånyo problem vilket gjorde att de var tvungna att köra i reducerad hastighet.

2013-10-27

För oss blev det ingen reducerad hastighet mot Dramaten när vi kom fram, utan precis tvärtom. Vi var framme när det var 10 minuter kvar tills föreställningen skulle börja och för mig är det för kort tid!

Uppstressad och yr som en höna så letade jag efter en toalett och kom på plats bara ett par minuter innan allt startade. Ingen bra inledning alltså att sitta där och andas som en sönderstressad valross.

2013-10-27

Det var fullsatt bakom oss och en bild vågade jag ta. Det kändes ju som om alla tittade på mig när jag fotade.

2013-10-27

Jag satt på samma plats som förra gången. Längst fram. Efter förra besöket så vill jag inte ha folk framför mig helt enkelt och då måste man ju vara ute i god tid, vilket jag har varit båda gångerna när jag beställer biljetter. Plats nummer sex.

2013-10-27

Föreställningen var i juletid och en julkrans var ett av få attribut som påminde oss om den högtiden.

2013-10-27

Pjäsen spelades första gången i New York 2011. Other Desert Cities hade premär i Sverige den 27 april 2013 och idag så spelades alltså den sista föreställningen.

Den kallas för en komedi i programbladet men jag måste nog säga att för mig var det mer ett drama med en del humoristiska repliker och då speciellt i första akten. Den var betydligt djupare och allvarligare än vad jag trodde innan så någon komedi vet jag faktiskt inte om jag tyckte att det var.

En framstående familj ska fira jul tillsammans hemma hos de konservativa föräldrarna. Dottern (Ingela Olsson) med en tuff tid bakom sig är med och har med sig sin nyskrivna bok som river upp en massa känslor. Mamman (Marie Göranzon) är tuff och hård, pappan (Hans Klinga) vill skyla över allt och sonen (Reuben Sallmander) försöker medla, åtminstone till en början. Dessutom är mostern (Gunilla Nyroos) med för att vila upp sig från sin alkoholism.

2013-10-27

I pausen så gick jag runt i den härliga atmosfären med min mobilkamera.

2013-10-27

Vi som satt längst fram var mastiga typer enligt ett par gamla damer bakom oss. Damen bredvid mig läxade upp mig när jag glömde godispapper på golvet efter föreställningens slut och samma kärring schhade Linn när hon prasslade lite för mycket under föreställningen. Sic! vilket sällskap vi hade i afton! (;-)

Så att röra på benen lite var skönt. Det kändes som klientelet denna kväll, på denna sista föreställningen av just den här pjäsen, var personer av lite snofsigare rang och med ord som bara pratas i de så kallade finare kretsarna. Det intrycket fick jag när jag lufsade omkring och tittade storögt på en del riktigt uppklädda människor med ett vinglas i handen och en blick som kunde döda.

2013-10-27

I min lilla värld så är det inne nu att ta en panoramabild. Så även på Dramaten.

131027_10

Jag tycker pjäsen Other Desert Cities var ok. Den kommer inte upp i samma klass som Farliga förbindelser som jag såg i augusti eftersom den pjäsen gav mig mer av både känsla, inlevelse och energi i det stora hela.

Det mest positiva med denna pjäs var Marie Göranzon (vilken skådis hon är, alltså!) som mamman och Ingela Olsson (tårar, inlevelse och tårar igen!) som dottern. De visade känsla och var för mig mest grundade i sina roller. Ingen var direkt dålig, men på något vis så kändes hela sammanhanget lite väl mekaniskt eller hur jag ska uttrycka det. Det gick liksom lite för mycket på rulle och rutin. Sen förstår jag inte varför de inte kunde försvenska pjäsen fullt ut och använda sig av uttryck och platser i Sverige istället för i USA. Det tror jag hade gjort pjäsen närmare.

Nu ska jag se vad det finns för pjäser att gå på i vår. Det blir fler besök, helt klart. På sittplats nummer 6 förstås (;-).

Flight tog tag i mig

Flight (2012)

Att ljuga för sista gången gjorde Whip Whitaker fri. När han satt och blev förhörd om flygkraschen så hann modet och verkligheten i fatt honom.

Filmen Flight tog tag i mig. Denzel Washingtons rollprestation likaså (som han är oscarsnominerad för). Denna 58-åriga filmgigant visar smärtan och hur svårt det kan vara att vara ärlig mot sig själv. Hans alkoholism väjer inte en sekund för vädjanden och inre kamp. Tiden går och avgrunden kommer allt närmare. Alla försvinner och snart är de whiskeystinna klunkarna den enda vän han har kvar.

Tårarna rann på mig. Historien gick rakt in. Både för tidigare och mina egna erfarenheter där beroendet ligger nära och livet närs på en knivsegg många gånger. Att vara ärlig mot sig själv gör en fri? Fri till vad och vad händer om det då ändå inte finns någonting där bakom? Det var en del jobbiga scener i filmen. Se den själv och kanske delar vi den uppfattningen att detta är en riktigt bra film, även om den känns en del i ens inre? Fast det spelar ingen roll hur känslan är egentligen. Filmer som berör är bra oavsett åt vilket håll så att säga.

Filmen började med en mycket realistisk flygscen där det mesta gick åt pipan. Frågan är ju hur jag kommer att känna nästa gång jag själv stiger på ett flygplan? Just nu skriker hela jag NEJ du så blir det inte, även om tanken är att jag snart ska flyga igen… sen att det var lite Rolling Stones här och där gjorde ju inte filmen sämre… (;-)

Hemsida. Trailer.

Filmen fick 8 (10) i betyg av mig.