You are currently browsing the tag archive for the ‘åldrandet’ tag.
Idag träffade jag syrran. Vi umgicks under några timmar. Vi träffades först vid mammas och morfars grav.
Det var dags att göra vårfint och sätta några vårblommor. Ett gäng tagetes och penséer köptes in.
Glad gubbe poserar när blommorna är planterade.
Gillar den orangea tagetesen lite extra mycket.
Sedan bjöd syrran på kyckling- och baconsallad. Fick umgås en stund med Morris och han satt faktiskt i knäet hos mig vid ett tillfälle. Härligt!
Hittade en häftig trähäst med brillor hos syrran.
Efter lunchen blev det fika och mycket prat. Barnen, vänner och åldrandet kom upp och vi konstaterade båda att det är jävligt märkligt att konstatera att vi nu båda passerat ett halvt sekel. Helgejul!
Träffade också hennes grabb och det var roligt att prata med honom. Man märker att tiden går s a s.
Det blev några tagetes & penséer över som jag satte i denna ovala träkruka på baksidan. Det var många år sedan jag hade blommor på det här viset, tack vare syrran blev det nu verklighet.
Två tagetes hamnade i rabatten eftersom de inte fick plats och jorden tog slut. Det kan bli tufft för dem att överleva men vi får hoppas att frosten är över och förbi nu.
Ledigt, lätt och roligt var det att umgås idag. Mådde bra och orkade hela vägen. Det känns som om orken kommer tillbaka alltmer och får man umgås på detta sätt med syster sin, då fylls den positiva energin på i bra fart. Välsignad!
Man ägnar halva livet åt att undra vem man är och resten av tiden åt att försöka försonas med den man blev.
Citatet kommer från en krönika av Markus Larsson. Hans bror har uttalat orden. De fastnade hos mig och som vanligt så tar jag tankarna alldeles för djupt och långt.
Larsson pratar om musik som tröstar. Berättar om en Jason Isbell (bilden) som han säger givit countrymusiken nytt syre och en vackrare själ.
Det finns någonting rofyllt över hans musik. Någonting genuint och ärligt. Även om genren inte riktigt är min, så gillar jag det jag hör. En del av hans musikkatalog finns på Spotify bland annat.
Av en tillfällighet så hittade jag en annan text som berör mig:
Du var född att älska någon
Någon som känns sann
Var finns regeln för om det är kvinna eller man
Dina känslor äger du, det är bara du som kan
Nu vänder vi allt ont till kärlek,
Ja för att vi kan
Text från Jag är fri med Sean-Magnus som släpptes idag inför en kampanj att uppmärksamma hbtq-flyktingars situation.
Du var född att älska någon. Någon som känns sann. Var finns regeln för om det är kvinna eller man. Dina känslor äger du, det är bara du som kan.
Ja, jag är bortskämd som de säger i kampanjvideon. Lever fortfarande i ett land där jag kan vara öppen med orden och tankarna. Är född i ett land där jag får älska vem jag vill, men av olika anledningar så klarar jag inte av det. Ja, jag är bortskämd och borde skämmas om man ser på hur det ser ut för andra runtom i världen.
Är det bara jag själv som inte kan försonas med mig själv och över de känslor jag har inom mig? Som slåss emot mig själv och det jag känner? Precis som Markus Larssons bror ord om att man försöker försonas över den man är i ett halvt liv? Vore det så skulle jag ju vara klar nu, eller hur?
Sen lägger vi på oförmågan att vilja någonting, rädslan att inte duga och vara till lags och allt det där andra som tyvärr oftast är starkare än de styrkor som finns. Idag är offerkappan påtagen, men den har varit av så länge nu att den verkligen värmer trots att den är kall, klibbig och egentligen sitter helt fel.
Åldrandet skrämmer mig mer än jag vill erkänna. Sitter bara och tycker synd om mig själv och ser livet passera. Varje dag så är det på det viset och min oförmåga blir ytterligare en stor svart sten som tynger ner mig. Det ena ger det andra och bara att hålla sig kvar i den färdriktning jag nu försöker mig på, det blir en daglig kamp. Sådant motstånd och hela tiden finns bara kraften till att liksom klara dagen.
Ger mig själv ingen ro. Vet inte varför. Stångas mot mig själv. Ser och kan inget annat. Det är liksom min livsnerv att hålla på så här medan åren går och kroppen förfaller och tanken blir alltmer likgiltig. Som om jag inte är värd någonting annat.
Ja, jag vet… jag vet ju… säg ingenting. Tar av mig kappan i morgon. Jag lovar. Nu ska jag gå ut och gå igen. Kan och klarar inget annat just nu.
Vet inte vad det är, men helt plötsligt i förmiddags så började ena knät att ömma. Vänster knä värker som sjuttsingen. Första misstanken var gikt och självklart så kan detta även sätta sig i ett knä.. (;-( Men det känns ju märkligt att det nu ska komma dit, när det alltid tidigare handlat om stortålederna… men, vem vet?
Eller så är det en krämpa. Yngre blir ingen. Börjar krämporna komma nu? Vi får väl se om det släpper eller om det är någonting tillfälligt. Och nej, det handlar inte om överansträngning…
Folk får säga vad dom vill, men åldrandet är en skräck. Vet mycket väl att det bara är att tugga i sig faktum. Allt handlar om att lindra. Ibland så hjälper inte ens en bra kost och motion, utan det kan lika gärna handla om genetiska grejor som kommer oavsett. Visst, det går att skjuta upp saker och ting, beroende på sitt leverne, men tillslut så kommer krämporna.
Ingen kommer undan och det är väl den enda rättvisan vi har i denna märkliga värld. Att vi alla åldras och byter skal så småningom. Nytt liv, nya och gamla relationer i andra förpackningar så att säga. Ingen lever för evigt i ett och samma liv, med samma relationer och livsmönster.
Intellektet vet allt. Allt och åter allt. Leva här och nu, inte tänka på detta osv osv… men när egentiden (så förbannat fint ord istället för ofrivillig ensamhet) dominerar alltmer, så fastnar faktiskt en del tankar, trots att distraktionerna är många. Ibland för trött för en film eller att lyssna på musik. Tyvärr så är koncentrationen för att läsa borta igen… (;-(
Man ska inte ångra, man ska inte ha skuldkänslor och man ska inte ha dåligt samvete. Det är mycket man inte ska! Varken vill eller kan säga känslan kring en massa saker, men spytröttheten att man inte kan säga saker vid sitt rätta namn, utan att få en massa felaktiga epitet kastat på sig, det får ångestparamentern att slå i topp vid vissa tillfällen! Ångestritt i sådant tempo att det ibland är svårt att hålla balansen…
Spytrött var ordet.
