Etikettarkiv: åldrande

Femetta & nojigheter

En riktig femetta firades idag!

15 april 2018 Anna firades

Den riktiga födelsedagen var den 11 april, men då jobbades det och var vardag. Svårt att få ihop timmarna för ett firande, så det fick bli idag. Vi bjöds på en härligt blöt och färsk tårta med vit marsipan, chokladpudding och körsbärssylt. Till det kaffe, runda smarriga wienerbröd samt kakor.

Elias och jag hade med oss ett litet fyrkantigt paket till födelsedagsbarnet. Fyra små men ack så tjusiga elefanter i guldigt utförande. Anna älskar elefanter och nu fick hon fyra tillskott till samlingen. Det är svårt med presenter numera, men en elefant kan aldrig slå fel till barnets moder som nu samlat på de stora djuren under många år.

15 april 2018 Tulpaner

Tidigare på dagen hade Annas pappa varit och firat sitt barn med bland annat tulpaner och en chokladask.

Vi uppdaterade oss alla om nuläget och besöket varade i drygt två timmar. Tack för gästfriheten Tofflan och Anna! Ni är guld värda på många sätt och vis!

15 april 2018 Gos med Maxi

Maxi fyller 14 år om några månader. Kanske är det jag som nojar på för hårt när han förändras och åldras? Jag kanske överdriver och är återigen en Drama Queen? Jag vet faktiskt inte, men jag får en sådan jobbig känsla just nu gällande Maxi.

Blev ledsen och var nära till gråten när jag googlade om åldrande katter, även om jag vet att det är helt naturligt och att vi alla den vägen ska gå. Men min Maxi, som funnits där under stora delar av den jobbiga resa jag gjort de sista 10 åren… … ska han nu liksom börja bli dålig och inte orka så mycket mer?

Han har smalnat av, dricker mycket vatten och sover mer än tidigare. Det är det negativa. Men samtidigt äter han och gosar som vanligt. Men allt går sävligare och han har blivit tröttare. Det började redan i höstas då jag tyckte mig upptäcka att han inte var sig lik i perioder. Sen försvann det och nu detta som gått ganska fort med avmagring och trötthet. Vet inte vad jag ska tro, och kanske nojar jag mer än jag behöver för det som ändå är oundvikligt. Jag vet inte riktigt. Hade han varit sjuk hade det visat sig på lite andra sätt om jag ska tolka det jag läst på rätt sätt. Dragit sig undan, slutat äta och bete sig konstigt rent allmänt.

Idag köpte jag räkor åt honom för att jag ville att han skulle få någonting som han verkligen tycker om, samtidigt som jag skulle få ett test på om han börjat tappa aptiten också. Han fick halva burken och åt nästan upp alla räkorna. Det ser jag ändå som ett gott tecken.

Sen hände följande när jag släppte ut honom:

Kanske är det så att jag nojar för hårt, för tidigt så att säga? Nu har han kommit in och sover. Han är ju ändå snart 14 år och precis som oss människor åldras vi olika snabbt. En del blir väldigt gamla och en del dör tidigare. Vi är alla unika själar med olika vägar att vandra.

Felix som var nära döden 2011 märks det då ingenting på, trots att de är lika gamla. Han är precis som vanligt. Det trodde jag inte för några år sedan, men Felix är verkligen en överlevare av stora mått. Men som sagt, Maxi kanske kommer igen, inte som förr men ändå ett tag till. Kanske är det bara det naturliga ”åldrandet” som jag nojar över?

Annonser

Madonnas fantastiska tal

Madonna blev i natt utsedd till årets kvinna av Billboard och under galan höll hon ett fantastisk tal som du kan läsa i sin helhet här. Delar av talet finns också på YouTube.

Madonna 9 december 2016

För mig har det inte bara varit musiken som gjort att Madonna är mig så kär utan det handlar om helheten och att hon på alla plan står upp för den hon är oavsett vad andra säger om henne.

I det här talet blev det ännu tydligare och jag vill lyfta fram vissa saker som hon sa.

Om David Bowie:

"I was of course inspired by Debbie Harry and Chrissie Hynde and Aretha Franklin, but my real muse was David Bowie. He embodied male and female spirit and that suited me just fine. He made me think there were no rules. But I was wrong. There are no rules — if you’re a boy.

Om att vara kvinna och att åldras:

If you’re a girl, you have to play the game. You’re allowed to be pretty and cute and sexy. But don’t act too smart. Don’t have an opinion that’s out of line with the status quo. You are allowed to be objectified by men and dress like a slut, but don’t own your sluttiness.

And do not, I repeat do not, share your own sexual fantasies with the world. Be what men want you to be, but more importantly, be what women feel comfortable with you being around other men.

And finally, do not age. Because to age is a sin. You will be criticized and vilified and definitely not played on the radio.

Huvudet på spiken och just därför tror jag Madonna envisas med att utmana och gå sin egen väg oavsett vilka siffror hon bär. Ingen annan än hon själv ska få styra och bestämma när hon väljer musikväg och vad hon vill visa upp.

Det borde ju ses som en styrka och inte tvärtom.

Madonna december 2016

Hon berättade också om den tuffaste tiden i sitt liv när hon verkligen utmanade de gängse normerna om vad en kvinna bör och ska göra:

I made my Erotica album and my Sex book was released. I remember being the headline of every newspaper and magazine. Everything I read about myself was damning. I was called a whore and a witch. One headline compared me to Satan.

Hennes jämförelse med manliga artister som t ex Prince och att de minsann “kommer undan” med liknande saker är slående och någonting som fler borde tänka på och ta till sig innan de dömer Madonna, allt från att vara satan själv och jag vet inte allt som jag både hört och läst om henne under åren, vilket hon själv nämner i sitt briljanta tal.

Hon har fått utstå mycket spott och spe på ett sätt som jag inte läst om manliga artister i samma eller äldre åldrar än hon själv. För män är det många gånger ok att komma undan med mycket, i alla fall om man läser kommentarer och följer vad som skrivs.

Varför är det på detta viset? Fortfarande år 2016? Madonna förstod i och med detta tuffa period att det faktiskt gjordes och görs skillnad på män och kvinnor:

"This was the first time I truly understood women do not have the same freedom as men,"

En annan viktig sak hon tar upp i talet är detta om att vara “feminist”:

So I thought, ‘oh, if you’re a feminist, you don’t have sexuality, you deny it.’ So I said ‘fuck it. I’m a different kind of feminist. I’m a bad feminist.’"

Om att fortfarande “hänga kvar” efter mer än 34 år:

"I think the most controversial thing I have ever done is to stick around. Michael is gone. Tupac is gone. Prince is gone. Whitney is gone. Amy Winehouse is gone. David Bowie is gone. But I’m still standing. I’m one of the lucky ones and every day I count my blessings."

Om vad hon vill säga till kvinnor idag:

"What I would like to say to all women here today is this: Women have been so oppressed for so long they believe what men have to say about them. They believe they have to back a man to get the job done.

And there are some very good men worth backing, but not because they’re men — because they’re worthy.

As women, we have to start appreciating our own worth and each other’s worth. Seek out strong women to befriend, to align yourself with, to learn from, to collaborate with, to be inspired by, to support, and enlightened by,"

Vilket kön man har ska inte ha någon betydelse för vem och vad man vill bli och vara. I det är Madonna ett föredöme oavsett vad man på ett detaljerat plan anser om hennes agerande under åren. Så ser jag på saken och det har förstärkts än mer efter detta tal.

Till sina belackare och de som inte gillar henne avslutade hon talet med att säga:

"But to the doubters and naysayers and everyone who gave me hell and said I could not, that I would not or I must not — your resistance made me stronger, made me push harder, made me the fighter that I am today. It made me the woman that I am today. So thank you."

Jag kan bara säga Amen och tack för att du finns Madonna! Du gör världen bättre!

Här och nu

Oförmågan att vara här och nu, inte tänka bakåt och bli allt nostalgiskare med stigande ålder, det plågar mig. Det blir påtagligt vissa dagar och då speciellt på nätterna. Vet inte riktigt varför jag inte kan inse att livet inte alls är över på något vis.

Det är som någon försvarsmekanism eller hur jag ska förklara det. Statistiskt sett så har jag ju ca 30 år kvar. År då jag faktiskt borde vara värd att njuta lite nu när barnen börjar bli stora och jag s a s kan göra vad jag vill. Våga och ta för mig. Men icke… eller håller det sakta men säkert på att förändras?

Ibland känns det så och ibland känns det som om jag kört in i en bergvägg och sitter fast. Har ni hört det förr, eller? (;-)

2016-01-22 Datorer
En härlig bild på jobbet för en IT-koordinator. Hos en annan medarbetare som också sysslar med datorer.

Ta detta med jobbet t ex. Mitt kära jobb som betytt allt för mig. Sammansättningen av själar i min närhet är just nu väldigt intressant. Har bestämt mig att inte vara så djuplodad gällande jobbet här, men detta måste jag nämna.

Det är själar som är intressanta på många sätt och vis. Utmanande men också upplyftande. Kön har inte och har aldrig haft betydelse för mig egentligen, men det är också lite intressant att alla är kvinnor tycker jag. Det är en utmaning, men samtidigt när jag vågar vara i det och se framåt i ett gäng som ger mig energi och inspiration då lyfter jag. På ett helt annat sätt än tidigare.

Det har kommit sista veckorna och då speciellt när jag själv vågar släppa efter lite på mina rädslor gentemot människor där jag från början bestämt mig för vad jag ska tycka. Det är skitläskigt om jag försöker ha kontroll på det (vilket jag ändå aldrig får), samtidigt när jag glömmer bort det så funkar det skitbra och är kreativt på ett helt annat sätt än tidigare.

Det är nyttigt att utmana sina föreställningar om människor. Nu var det inte detta jag ville skriva om från början, utan min oförmåga att inte vara här och nu. Att liksom fastna i det gamla, med tankar som ibland inte varit riktigt bra för mig. Men kanske är det så att det för mig kräver ett nästan utgånget liv, för att riktigt våga vara här och nu. På riktigt och i praktiken och inte bara i teorin. Inte ha någonting kvar att försvara, inte vara rädd för konsekvenserna, slippa vara på vakt och försöka gömma mig. När man blir gammal så finns det liksom inte marginaler kvar.

Livet är ibland riktigt obehagligt att leva. Tankarna på vad som kommer sen och att inte ha kontroll. Tankarna på hur slutet blir och om jag hamnar i händerna på andra människor. Att ens tänka på detta redan nu, det hämmar mig. Förstår inte varför jag hela tiden måste ha uppdiktade utvägar och så att säga tro mig veta vad som kommer att hända med mig. För att ha kontroll eller i alla fall tro mig ha det.

2016-01-21 Maja
Maja är med mig överallt. En ljusstråle i mitt liv. En som får mig att vara här och nu.

David Bowies död fick mig att grubbla mycket på mitt eget frånfälle. Att inte bli ihågkommen för någonting utan vara ett helt blankt kort om några generationer, det berör mig egentligen ingenting utan det är mer det oväntade, snabba och att det kan vända från en dag till en annan. Hur fort man kan bli dålig och vara på väg till nästa liv. Att inte någonstans ha kontroll över detta, det kan plåga mig något oerhört.

Nästa vecka är händelserik på jobbet. Hur vara i det och inte vara rädd? Försöker verkligen inte tänka. Vara mig själv och se möjligheterna istället för hindren. Tror jag lär mig detta den hårda vägen många gånger. Det finns inga alternativ längre om jag vill vara relevant och utvecklas i mitt jobb. På ett sätt jävligt nyttigt, men samtidigt när jag tänker för mycket på det en oerhört jobbig och ibland stressande känsla. Men återigen, måste köra på bara utan att tänka för mycket. Det håller ju i det stora hela!

Idag är det över –5 och den flitiga delen av mig jublar. Säger man under eller över? Under fem då är det väl kallare? Över varmare? Ja, ja… utgång för att röra på fläsket som nu varit stilla alltför länge tack vare kylan, det blir det i alla fall. Sen är guldklimpen här också och det förgyller mina dagar.

Här och nu. Här och nu. Här och nu. Repetera Olsson… här och nu. Här och nu.

Evigt ung & musikaliska felsteg

Ni vet att jag är kluven till Madonna och hennes jakt på evig ungdom. Det måste ju någonstans vara hennes val samtidigt så sänder hon ut signaler (oavsett vad man tycker om detta) att naturligt åldrande är någonting som ska bekämpas med alla medel. Då pratar jag inte om människor som håller sig fräscha rent allmänt och piffar till sig lite, utan de som går längre med operationer, injektioner och jag vet inte allt.

Katy Perry, Madonna & Lady Gaga
Katy Perry, Madonna & Lady Gaga maj 2015. Foto: Madonnas Instagram

Hon lyckas ju onekligen rätt bra med att utplåna varje spår av rynka och livserfarenhet i sitt ansikte. Hela hennes väsen påminner alltmer om filmen Benjamin Button, han som blev yngre med åren. Detta tar alltmer fokus från den fantastiska artist som hon är och den musik som hon ger och har gett oss genom alla år.

Ett bra exempel på detta är en nästan 19 minuter lång video från i början på maj 2015 där hon svarar på frågor:

Vad tycker ni?

Visst jagar hon en bild. En bild om hur hon vill uppfattas. Cool, hipp, hänga med och ständigt vara aktuell. Ibland önskar jag att hon bara skulle slappna av och vara sig själv, för jag blir frågande om hon vet vem hon är idag, både artistiskt och faktiskt som människa? Hennes jakt på att vara relevant och aktuell hos ALLA, den tycker jag blir alltmer problematisk och negativ för varje år som går.

Madonna maj 2015

Detta slår ju givetvis även över i hennes musikaliska gärning där jakten på relevans hos alla ibland inte blir så bra.

Tyvärr är det så att flera låtar på Rebel Heart förstärker den här bilden hos mig. Det blir en jakt på att hänga med och försöka vara rätt hos dagens unga. Att hon ska släppa Bitch I’m Madonna som tredje singel är en total felsatsning anser jag. Vilka vill hon nå med den låten?

Som sagt, tänk om hon bara kunde slappna av lite och våga släppa dessa utopiska ideal hon fortfarande bär på! Tiden står inte stilla och mognad är inte farligt, inte ens för Madonna.

Det finns musik på nyaste plattan som är väldigt bra och relevant i den tid hon musikaliskt mer borde befinna sig om någon frågar mig och då pratar jag främst om de fina balladerna. Där visar hon en mognad och skulle hon köra det spåret fullt ut, då tror jag faktiskt att hon skulle vara mer populär, även bland yngre lyssnare. För det blir alltmer uppenbart att hon tappar sig själv i jakten på evig ungdom, både utseendemässigt och musikaliskt.

Har hon inga rådgivare alls? Bestämmer hon allt själv? Tycker valen av singlar och de låtar som promotas lite extra varit helt fel gällande senaste plattan. Detta med att också släppa 23 låtar med sådan skiftande kvalité tror jag också var ett misstag.

Nu när jag har lyssnat på plattan ett tag så har det utkristalliserat sig favoriter och mindre bra låtar. De låtar som jag inte alls tycker skulle ha varit med på plattan är Bitch I’m Madonna, Body Shop, Holy Water och jag är även tveksam till Ghosttown som ett singelval överhuvudtaget. Tycker också att det finns bättre spår på deluxe-versionen som lätt skulle ha platsat på huvudskivan. Att varken Messiah eller Rebel Heart finns där förvånar mig.

Madonna i maj 2015

På deluxeversionen så finns spåret S.E.X som är en av de värsta låtar hon gjort genom hela karriären. Den speglar tydligt att hon vill vara hipp och cool på ett negativt sätt. Det slår igenom helt fel tycker jag och detta är någonting som jag hoppas att hon någongång själv inser. Tyvärr så visar intervjun ovan motsatsen och det gör mig lite orolig inför framtiden.

Även om jag delar intentionen att få vara sig själv och se ut som man vill, så finns det någonting tragiskt i hennes iver att inte följa sin egen ålder så att säga.

Hon vill så till den grad bryta normen gällande åldrandet samtidigt som det i hennes försök att göra det slår över och ibland blir för mycket. Plågan S.E.X är ett exempel på det tycker jag.

Addicted är ett av de bättre spåren på hela Rebel Heart och det övergår mitt förstånd att den ligger där den ligger. Sen har jag tidigare tjatat om att jag inte heller förstår varför Heaven inte finns med överhuvudtaget.

Rådgivare Olsson hade släppt följande spår på huvudskivan: Living for love, Devil Pray, Hold Tight, Iconic, HeartBreakCity, Inside Out, Wash All Over Me, Messiah, Rebel Heart och Addicted.

Tio topplåtar som är i världsklass. Som i min värld kommer att hålla länge. Som jag kommer att lyssna på fram till konserten i november. Många av de andra spåren är ok, men inte sådant som är Madonnaklass eller vad jag ska säga. Det är min analys efter nästan två månader av intensivt lyssnande.

Hade hon lyssnat på rådgivare Olsson, då hade saker och ting sett annorlunda ut.. (;-) Första singel hade varit HeartBreakCity, andra singel Addicted och den tredje Devil Pray.

Läste en bra krönika om Madonna och hennes jakt I Love Madonna, but I Wish She Would Show Her True Age och då speciellt de sista orden fastnade hos mig:

My takeaway from Madonna’s red carpet appearance is that yes, she looks fabulous and flawless. But it’s time for her to embrace her age — and I promise to love her even more.

Madonna maj 2015För så är det ju, även om jag som sagt var är kluven emellanåt, men det väger över just detta med att hon skulle få så mycket mer credd och blev relevant i fler kretsar än bland de trogna fansen om hon vågade skippa jakten på evig ungdom, både vad det gäller musiken och utseendet.

Inte tro att hon måste vara slät som jag vet inte vad i ansiktet och försöka hänga med musikaliskt i det hon tror att dagens unga vill höra.

Kanske är det så att det är så här Madonna är? Hon kanske bara är sig själv och kan inte vara någonting annat?

Kanske blir hon som Cher, Joan Rivers och Jane Fonda? Evigt slät men med ett än mer förändrat utseende än det som hon föddes med? Jag tror ju att Madonna skulle vara väldigt vacker utan alla dessa korrigeringar och injektioner.

Men varför chansa liksom? Är det så hon resonerar eller har hon gått på myten om sig själv?

Två härliga steg framåt och ett surt och jävligt steg tillbaka

Så här såg det ut för ett år sedan:

Tror att det är januarideppen som så sakta satt in nu. Eller försöker sätta in. Har verkligen försökt att affirmera och slåss emot den på de sätt som jag idag kan.

I samma post fast på slutet:

Men januari är en tuff månad, på många sätt och vis. Inte bara för mig utan för väldigt många och kanske är det också sådant som jag numera känner av på ett helt annat sätt?

Ni vet, en del säger att de mår på ett speciellt sätt när det är fullmåne. Att känslor och tankar inte alls är att känna igen.

Kanske är det så att en del av januari är svår för mig, oavsett hur det ser ut i livet? Det är en tanke som slår mig, för egentligen så har jag ingenting att vara nere för, mer än det gamla vanliga om ensamheten och inte har någon vid min sida. Men det är nu ältat i så många år, att det liksom borde vara accepterat i mig. Bara jag skriver orden så känner jag hur tröttheten tar tag…

Bläddrade tillbaka lite längre i tidigare januarimånader. 2011 så stod det så här i en post:

Jag gillar inte heller att åldras, det vet ni. Men det handlar inte så mycket om siffrorna utan mer om att jag inte tog chansen. Jag vet, jag hade inte verktygen, men det kan ibland smärta mig. Att jag inte har något driv till karriär och till att vilja något. Den biten kan ibland kännas jobbig för mig.

Just detta kan plåga mig en del. Att inte vilja någonting. Det är skrämmande att känna så när de tankarna får övertaget. Har verkligen försökt att vända ut och in på detta i djupet, men det funkar inget bra. Sen då att skriva om det och tänka på det, gör ingenting bättre.

Fast samtidigt så är det någonting inom mig som ändå driver saker och ting framåt. Ibland känns det som om det är utan mig. Låter ju helprilligt men åt det hållet är känslan. Som om allt är förprogrammerad på något konstigt vis.

Två steg fram följs av ett steg tillbaka. Så är det ju. Två härliga steg framåt och ett surt och jävligt steg tillbaka. Det tillbakasteget ses så mycket tydligare än de två som faktiskt tas framåt. Tänk att detta inte släpper, att det negativa är starkare än det positiva.

En sak känns bättre idag än tidigare och det är min kosthållning och att de destruktiva handlingarna gentemot mig själv är borta. Gör inte min kropp illa längre. Det känns riktigt bra! Titta, det gick att skriva det i alla fall. (;-)

Men övriga bitar, de är lite svajiga just nu, tar till och skyller på januarideppen! Vi säger så, det är enklast så och kanske känns det lite bättre, om jag anstränger mig.

Penthouse North & Agneta Eckemyr

Hon kallades ibland för Sveriges inofficiella ambassadör i New York, detta eftersom hon hjälpte unga svenska tjejer med karriärsambitioner inom nöjesindustrin.

Skärmdump från SVT
Agneta Eckemyr i dokumentären Penthouse North (2013)

Filmen Penthouse North av Johanna St Michaels tog tag i mig på ett sätt som jag inte alls hade förväntat mig. Den handlar om designen, modellen och skådespelerskan Agneta Eckemyr och från början var handlingen en helt annan än vad som blev på slutet just på grund av att verkligheten ville något annat.

Filmen utspelar sig i Eckemyrs takvåning i New York där hon bott i sedan 1970. I början är det ett personligt porträtt om design och önskan att filma ett manus (Penthouse North) som Eckemyr själv skrivit. Agneta Eckemyr känns som en mycket älskvärd person och man kommer henne väldigt nära i vissa scener. Ibland sitter jag och funderar på om hon verkligen hade velat berätta allt som vi nu får veta? Det är modigt av henne att visa sig så sårbar som hon gör i vissa scener.

Dokumentären får mig att fundera över åldrandet och hur fort saker och ting kan förändras. Den är vemodig och på slutet är det även ganska sorgligt. Över hur det blev och hur tuff tidens gång faktiskt är för många av oss.

Agneta Eckemyr är väldigt sympatisk och jag känner starkt med henne och kanske är det därför som jag blir så berörd som jag blir. Dokumentären är sevärd och jag rekommenderar den om du tycker om att se en riktig människa i en riktig värld med allt vad det innebär.

Filmen sänds på SVT Play fram till den 16 juli.