Etikettarkiv: äktenskap

Detta med att flytta

Flyttarna i mitt liv har varit många. Brukar ibland säga att det inte finns en stadsdel i Uppsala som jag inte bott i. Allt började med Eriksberg och Marmorvägen i ett av höghusen. Vi bodde på första våningen och det starkaste minnet är att jag höll på att elda upp hela lägenheten. Efter Eriksberg flyttade vi till Gränby och Almqvistgatan. Där är tyvärr minnena väldigt svarta med mycket alkohol och våld.

Valsätra och Bandstolsvägen var nog det ställe jag bodde längst på med familjen. Min ursprungliga familj alltså. Därifrån finns många minnen och precis som i Gränby är de allra flesta plågsamma att tänka tillbaka på. När min mor inte ville vara kvar längre på jorden hade jag och min syster redan bott hos Sven och Marja en tid för allt kaos. Med dem bodde vi på följande ställen: Fjärdhundragatan i Tunabackar, Videvägen i Sunnersta och Fänkålsgatan i Årsta.

Jag flyttade ett tag till pappa i Gottsunda trots att jag förstod att det inte skulle fungera, men det fanns inga andra alternativ just då och sen till min första egna lägenhet som var på Spinnrocksvägen i Valsätra. Egna lyor hade jag sedan på Johannesbäcksgatan i Salabackar, Sturegatan i Luthagen samt Rönnbacken utanför Alunda hos vänner där jag fick bo en tid när det var väldigt rörigt i mitt liv.

Efter det kom Anna in i bilden och vi bodde i Tunabackar, Gränby och på Månskensvägen i Storvreta. Vårt sista boende tillsammans blev Vretalundsvägen i eget hus.

För nästan 10 år sedan flyttade jag från huset. Det hus som skulle vara det som ”läkte” allt och som skulle göra att det blev bra igen. Lovligt naiv redan då. En blogg startades när vi flyttade dit 25 september 2004 med namnet Projekt 47:73. Den dog samma dag som Anna flyttade ut, vilket var den 12 november 2007.

0605_husetvretalund

26 maj 2006 fixade vi på framsidan.

Hittar också ett Flickr-konto med massor av bilder från hustiden. När vi gjorde i ordning allt. Får lite ångest av att titta på alla bilder idag. Det gamla vanliga som jag inte tänker rabbla igen, men ångestens fula tryne tittar fram helt klart över de misslyckanden jag stod för under den här tiden.

20080503_04

Den 3 maj 2008 hjälpte Clabbe och Rafael mig med att flytta de stora pjäserna. (Mobilkamerakvalitén samt handhavandet var inte på topp för 10 år sedan, som synes).

Hade stora delar av maj på mig att flytta och tog det pö om pö, och sista dagen i huset var 23 maj. Dagen efter sov jag på Morgonvägen för första gången. Ett år i egen lya skrev jag ytterligare ett år senare och läser man den posten kan man tro att allt stått stilla i 9 år:

Jag väntar fortfarande på den där vändningen som alla pratar om. Visst, jag är otålig och jag vet att det tagit lång tid för många andra, men jag mår inte så bra av det rådande läget och det känns som om jag fastnat. Som om spiralen är nedåtgående och inte tvärtom.

Minns så väl den dagen Clabbe och Rafael kom och hjälpte mig med att flytta grovsopor och de stora pjäserna. Svetten lackade och de ställde upp på ett otroligt sätt! Men jag minns också hur jag vid den här tiden gick omkring med en ständig lågintensiv ångest som tärde skiten ur mig.

Hamnade alltså på Morgonvägen och här trivs jag hyfsat. Det positiva är närheten till skolan och att det funkat hyfsat med barnen under åren. Tjejerna flyttade ut för några år sedan och den enda som finns kvar hos mig idag är lillgrabben Elias. Han bor hos mig 14 dagar åt gången och sen hos sin mamma 14 dagar och så har vi hållit på nu i några år. Är glad för varje år som han vill ha det på detta viset och fortfarande vill bo hos sin pappa. Han fyller 16 år i juli och kan snart välja själv vart han vill bo. När skolan är över så misstänker jag att Uppsala och StorHemmet kommer att locka mer…

Nu har det alltså passerat 10 år sedan jag blev ensam igen. Tänker tillbaka, och tyvärr är den dominerande känslan uppgivenhet idag. Som om jag aldrig hittat hem och i det ligger nog mer än alla flyttar som jag tidigare rabblade upp. Det är en universal känsla som alltid varit med mig, för jag vet ju att är jag ärlig emot mig själv, så var det ju inte bra även under de sista åren i äktenskapet med Anna. Det var mycket frustration och ångest även då.

Det är som om jag aldrig får ro. Som om det aldrig varit bra i mitt sinne och inre. I korta perioder kanske, men det är aldrig något ihållande. Min bästa period var kring 1993. Det kan jag säga utan tvekan idag. Men varför jag liksom inte kunde vara kvar i det, var väl säkert självbedrägeriet redan då. Jag ville så mycket och att det skulle vara bra så jag slog knut på hela mig själv. För att jag ville så gärna att det skulle vara rätt för mig. Ett familjeliv med allt vad det innebar. Egoistiskt på ett plan, samtidigt som det faktiskt gav liv åt tre själar på den här jorden.

Ändå kan jag lite låta bli att tänka tillbaka, älta och fundera. För det finns en del i mig som sitter fast och inte tillåter mig själv att bli fri. Som tänker tillbaka på de fina stunderna som faktiskt fanns där och att jag ska straffas för att jag förstörde allt.

Familjen, semestrarna och de små fina stunderna. I det hänger jag mig kvar och då speciellt när jag knappt har styrfart där jag är idag. I tanken känner jag mig ibland så oerhört gammal och trött. Som om allt är så nära att bara lägga av, mina kroppsliga funktioner och ett medvetande som inte vill mer. Men ändå går jag vidare, gör det jag ska så att säga och ändrar siffror fortfarande en gång varje år. Vad är det som driver på? Ibland känns det som om det inte är jag, utan någonting helt annat. Som det är ett annat jag av mig själv som följer den uppgjorda planen mellan de stolpar som man aldrig kommer undan.

Kanske är det dags att sälja av denna stora bostadsrätt redan nu? Finns flera skäl som skulle vara bra för mig. En tvåa skulle räcka gott. Barnen är nu så stora att de inte behöver ha ett extra rum hos mig när modern nu har fått det så stort. Kanske är det den sortens gallring som måste till nu? För att komma vidare på något vis… det enda som håller mig kvar i dagsläget är orden från Elias. Han vill bo kvar här ett år till tills han gått ut grundskolan och i det ligger det starkaste argumentet att inget göra förrän om ett år.

10 år är en lång tid trots allt. Det har hänt mycket på dessa år. Många tuffa lärdomar men även stunder av glädje. Annars hade jag inte kommit vidare överhuvudtaget om inte de stunderna hade funnits. Acceptans, nuet och tålmodighet för mig sakta framåt. Skulle jag vetat hur dessa 10 år skulle ha blivit innan är jag inte riktigt säker på hur jag skulle ha reagerat. Att läsa tillbaka i bloggen gör mig uppgiven och trött. Där jag befinner mig idag känns det tungt helt enkelt.

Annonser

Egenvärdet eller vad det nu heter

Den här texten om egenvärdet blandar jag med aktuella höstbilder från dagen.

Tofflan skriver om att aldrig duga. Att hos en del alltid ses som usel och hur svårt det är att bara strunta i det negativa man möts av. Det är en text som jag kan relatera till, både till mig själv och till väldigt många andra människor i min närhet och bekantskapskrets. Det är en stark text, en text som berör och gör mig ledsen. Många ser inte hur deras agerande påverkar under hela liv. Det är så sorgligt.

Själv har jag funderat mycket på detta sedan igår natt. Egenvärdet och att känna att man själv duger, såsom man är. Egenvärdet är ju något som betyder olika för oss alla, så det är svårt att prata om det på ett generellt plan, så då blir det som vanligt utifrån mitt sätt att se på saken.

2014-10-10

Matas man hela tiden med att man är usel och finns det hela tiden någonting att gnälla på, då kan egenvärdet kanske aldrig bli bra. Kanske aldrig någonsin i ens liv? Det är många som drabbas av sådant när de växer upp. Samtidigt så vet jag att det kan vara någonting som även de som fått mycket kärlek och som blivit sedda också bär på. Detta att inte tro att man duger och är usel. Så det är väldigt komplext att dra några slutsatser om varför många av oss känner såsom vi gör.

För mig så har det tagit hela mitt liv att hitta mitt egenvärde. Ett värde som jag bär inom mig oavsett vilka människor eller relationer jag har. Ett värde att jag liksom bär ensam, och att jag inte behöver ha bekräftelser genom andra hela livet. När jag träffade Anna så förändrades min syn på mig själv, sakta sakta men ändå. Anna såg mig, Anna ville vara med mig och hon tyckte om mig. Det var väldigt stort för mig, nu när jag ser i backspegeln. Då var jag 25 år gammal. Hon ville vara med mig på mer än det vänskapliga planet, som då alla mina relationer hade varit i livet. Jag trodde länge att det var något stort fel på mig, när jag aldrig fick till någon kärleksrelation.

Sen är det ju detta med mitt intresse för män och det komplicerade ju bilden ytterligare, men det är ju en helt annan historia även om den känslan påverkat mig en hel del i mitt liv.

2014-10-10

Självklart så lyfte det mig att någon älskade mig och jag började sakta tro på att jag hade ett egenvärde. Det var en liten låga som tändes att jag faktiskt kanske duger ändå. När vi sedan skilde oss så föll allt och det kändes ett tag som om jag var tillbaka på ruta ett. Jag hade så fastnat i beroendet av en annan människa helt enkelt. Jag kände mig helt värdelös när vi skilde oss och det tog flera år innan jag hittade mig själv igen. Fortfarande så är jag rädd för relationer och tror att jag inte duger åt någon, varken män eller kvinnor.

Idag så kan jag se vad den relationen ändå betydde för mig, förutom att vi fick barn tillsammans. Anna var den första som på allvar såg mitt egenvärde, just genom att hon ville dela sitt liv med mig. Det går inte att jämföra riktigt med andra relationer såsom vänskap och sådant. Men sen var det som om jag stannade av, inte fortsatte att utmana mig själv och de egenskaper jag bar på. Äktenskapet frös den personliga utvecklingen. Både för mig och Anna.

Det är så många som hänger upp sitt liv på andra människor, som faller ihop totalt om de blir lämnade. Det är ju inte så konstigt, men då är det så viktigt att det finns någon där som i alla väder tar en för den man är. Oavsett vad som händer åren framåt. Tyvärr så har inte så många sådant stöd, vilket kan utveckla väldigt destruktiva levnadsmönster.

2014-10-10

Egenvärdet måste man bygga upp själv, inte genom andra. Visst, man kan få hjälp och stöd, men i slutändan så är det jag själv som måste ändra min syn på mig själv. Fast jag kan ju också känna att det finns en balansgång i detta. Ett egenvärde där man hela tiden måste hävda sig och berätta hur bra man är osv, det är ju någonting helt annat. Då är man egenkär och egoistisk och gränsen för detta kan diskuteras, men för mig är ett egenvärde att man tycker om sig själv, men man behöver inte berätta det för kreti och pleti. Man tycker man duger helt enkelt och man lyssnar på de som gillar en och fastnar inte alltid i de andra människorna. Träning, träning… ibland under många år, kanske hela liv.

Kanske är det bara olika ord för att acceptera sig själv, vara nöjd med den man är osv osv… vad vet jag?

Egenvärde har man inte från början, det kommer med livet och det man går igenom. Gott självförtroende och trygghet i uppväxten behöver inte betyda att man har ett gott egenvärde. I min bok är inte det samma sak. Jag tror också att personlighet och den man är, oavsett uppväxt, också spelar in. Men visst påverkar barndomen och hur man blir behandlad under sina första år.

Mitt egenvärde är så mycket bättre idag än för några år sedan. Visst tvivlar jag ibland, men jag fastnar inte som förr i tiden. Ältar inte på samma sätt. Tycker jag själv då.

Homofrågan skiljer kyrkor åt


Den etiopiska regeringen måste straffa dem som befinns infekterade med sodomitiska aktiviteter.

Abune Paulos 1925-2012 – fd patriark i den etiopisk-ortodoxa kyrkan.

Svenska kyrkans syn på homosexualitet är felaktig, därför har vi brutit relationen. Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien skräder inte orden. De vill dessutom, tillsammans med andra kyrkor i Etiopien att ett förbud mot homosexualitet ska skrivas in i grundlagen. Idag så är homosexuella förhandlingar redan förbjudna och kan ge upp till fem års fängelse men kyrkans folk vill alltså gå längre än så. Historien går igen alltså, även om det är många år senare i detta land…

De säger vidare att samkönade äktenskap är en svår synd, i strid mot Bibelns lära och Guds plan. Mekane Yesus-kyrkan avskyr sådant och har därför begärt att kyrkor som viger par av samma kön och inte nog med det utan även prästviger homosexuella ska ompröva sina beslut. Svenska kyrkan vill inte ändra sina beslut och därför så bryter de samarbetet.

Men de vill gärna fortsätta att få pengar av Svenska kyrkan, trots de hårda orden mot densamma och intoleransen mot den väg som den kyrkan väljer. Pengar luktar ju som bekant inte och tyvärr blir det ju vanligt folk som drabbas av hur deras ledare agerar.

Det som återigen slår mig är hur oförsonlig och hur stor plats just detta med homosexualitet får i vissa kyrkliga sammanhang. Svenska kyrkan har ju på ett mycket bra sätt kommit förbi detta och jag är säker på att om några hundra år så kommer de att ses som en ledstjärna för öppenhet och tolerans, även mot de som är intoleranta och inte vill ha med dem att göra längre. Att tron och tolkningarna får vara så pass vida så att människor känner sig välkomna och inkluderade och inte tvärtom, det som den etiopiska kyrkan sysslar med och det som den svenska höll på med för hundra år sedan.

Argentina går rätt väg

Grattis Argentina! Ni gör det enda rätta. Med röstsiffrorna 33-27 så antog landets senat förslaget att godkänna även enkönade äktenskap.DSC02844 
Motståndet är fortfarande hårt och som vanligt så är det främst från kyrkans håll. Visst är det väl märkligt att de hakar upp sig så på denna fråga om könsneutrala äktenskap? Katolska kyrkan borde ägna sig åt sina egna problem än att ständigt försöka begränsa kärleken mellan människor.

Att hänvisa till sin katolska tro för att bekämpa en kärlekshandling tycker jag visar på en tro som är exkluderande och villkorar kärleken eller att tolkningen av densamma haltar. Hur kan kärlek mellan två människor någonsin bli ett problem?

Argumenten som att “försvara äktenskapet mellan man och kvinna” är ju också så tossigt och felaktigt anser jag. Som om någonting ska tas ifrån dem för att fler får samma rätt. Det handlar ju inte om det eller tycker de att äktenskapet blir försvagat om fler får samma möjlighet? I så fall, vad handlar det då om?

Demonstranter emot förslaget hade plakat med texten “barns rätt till en mor och far”.  Jag försöker förstå men vad syftar det på egentligen? Skulle barnens rätt till detta försvinna om alla som älskade varandra fick ingå äktenskap? Har jag missat något? Det är ju argument som inte har ett dugg med frågan att göra. För att fler människor får möjligheten att ingå äktenskap så innebär det väl inte att rätten till en mor och far försvinner? Kärnfamiljens utformning passar inte alla och den friheten tycker jag att även kyrkan borde acceptera och dessutom försöka se det viktiga istället. Att älska någon djupt och innerligt oavsett vem man är. Kyrkan har på många ställen gått fel idag anser jag där personliga tolkningar av auktoriteter format tron till någonting som jag inte tror var syftet från början. Synd, skuld och skam är mänskliga påfund när det handlar om människors frivilliga val av partner och att älska någon.

Argentina går rätt väg. Det är min övertygelse och vi behöver mer kärlek i samhället och att kunna få manifestera detta genom att ingå äktenskap med statens erkännande och godkännande är i min värld självklart.

Läs även andra bloggares åsikter om Argentina, äktenskap, hbt, katolska kyrkan, kärlek, intressant?

Sandahl & orden

dff04421-3135-4163-b403-e963202207c5~__H[1] I mitten på 90-talet så fanns det ett forum som hette Spira. Det var Svenska kyrkans första försök till ett intranät (elektroniska anslagstavlor) och där var jag aktiv, främst i diskussionstrådarna.

Jag hade svårt att vara tyst när det blev diskussioner om homosexualitet kontra Svenska kyrkan och dess hållning. Många gånger blev diskussionerna hätska och svallvågorna gick höga.

En som var med där och diskuterade ett tag var prästen Dag Sandahl (bilden) och han hade svårt för att jag käftade emot och inte tyckte som honom. Det slutade med att han pratade med biskopen i mitt stift. Biskopen som då hette Tord Harlin tog mig åt sidan vid en fika och berättade att Dag Sandahl hade varit i kontakt med honom för att han inte gillade det jag skrev på Spira. På ren svenska, prästen Sandahl försökte tysta mig!

Nu hade vi en sådan klok biskop i mitt stift på den tiden som bara berättade detta för mig utan att för den skull komma med några pekpinnar. Jag blev både förvånad över att ha tillstod mig sådant värde (en simpel kanslist som jag då var) och förbannad på det sätt Sandahl hanterade detta genom denna feghet att försöka få mig tystad.

Åren gick och jag och mina arbetskamrater skojade ibland om prästen Sandahls tilltag. Att han överhuvudtaget brydde sig över vad jag tyckte och tänkte i dessa frågor.

Så att idag läsa om Sandahls grova vokabulär till Karin Långström Vinge och en till folkpartistisk ledamot i kyrkomötet för att de inte delar hans hållning gällande samkönade äktenskap förvånar mig inte ett dugg.

För deras hållning i frågan så fick de höra:

Jaha, så du tycker att när man knullar folk ska man göra det i röven. 

Detta säger alltså karln till två andra kvinnliga ledamöter i kyrkomötet för att de inte delar hans uppfattning i frågan. Trovärdigt? Vilket människosyn besitter prästen Sandahl egentligen?

Dag Sandahl är förtroendevald och gruppledare i kyrkomötet för Frimodig kyrka.

Till Smålandsposten så säger han att detta var i ett privat sammanhang där han ofta använder sig av ett grövre språk än i det offentliga rummet. På sin blogg så broderar han ut än mer och påstår att i kyrkomötet har man immunitet och då ska man alltså kunna säga vad som helst till varandra?

Enligt Sandahl så är det inte så farligt. Han viftar bort det med att alla är så lättkränkta nuförtiden. Men är det inte den som blir kränkt som avgör detta?

Biskopen i Växjö stift Sven Thidevall är helt klar över vad han tycker om Sandahls ord:

Detta är ett ovärdigt och kränkande språkbruk av en förtroendevald i kyrkomötet som dessutom är tjänstgörande gruppledare.

Dag Sandahl är obehaglig. Lyssna på denna intervju med honom idag. Obehagligt och mäkta elitistiskt! Delar man inte det han tycker så kan man råka illa ut. Han pratar med bönder på bönders vis säger han. Som om Långström Vinge och hennes partikamrat är så grova i sitt språk?!

Min uppfattning efter att själv ha gått i närkamp med honom i mitten på 90-talet är att ingenting verkar har förändrats hos prästen Sandahl. Till min stora glädje har dock Svenska kyrkan förändrats och det värmer mig mycket idag. Att Sandahl inte kan acceptera detta och gå vidare är väl en sak, men att uttrycka sig med det språk prästen Sandahl gjort gentemot de som har en annan uppfattning är oförskämt. På ren svenska och utan grova uttryck. (;-)

Foto: Jim Elfström/IKON

Relaterat:
Karin Långström Vinge –
Frimodig kyrkas tjänstgörande gruppledare i Kyrkomötet Dag Sandahl
Heliga VardagDag Sandahl och homofobin
Inuti ett puckat huvudEftersom det sannolikt inte publiceras där det borde
Berghemaren har ordet“knulla folk i röven”.

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, Dag Sandahl, Karin Långström Vinge, Sven Thidevall, Frimodig kyrka, Tord Harlin, Växjö stift, kyrkomötet, hbt, intressant?

Kyrkomötet valde kärleken

sk_logo3 Idag är jag glad! Kyrkomötet valde kärlekens väg. Jag vet att det sticker i ögonen på de som är emot att samkönade par även ska få gifta sig i kyrkan på EXAKT samma villkor som heterosexuella, den exkluderande vägen som fått råda genom alla år. Kärlekens väg är den där alla inkluderas. Svenska kyrkan har gjort det enda rätta och jag är både glad och stolt över att tillhöra den kyrkan.

Många tycker att det tog tid och att det borde ha gått snabbare, en del andra tycker att det har gått alldeles för snabbt. Själv kan jag bara relatera till det år jag började jobba i Svenska kyrkan. Det var 1983 och allt såg annorlunda ut då. Det har hänt väldigt mycket på dessa år. Mycket positivt enligt mitt sätt att se på saken. Avdramatiserat och inbjudande idag mot tidigare.

Kyrkomötets beslut i siffror är att 176 röstade ja, 62 röstade nej och 11 personer lade ner sina röster. 71% ja, 25% nej och 4% avstod.

Många är nu hätska och har en otäck argumentation efter beslutet i både bloggar och i medias kommentarsfält där beslutet redovisats. Jag läser på flera bloggar att synden nu segrat och en massa saker som jag inte alls håller med om. Saker som faktiskt får mig att fundera på hur människor resonerar och varför rädslan är så stark. Men jag ska inte fokusera på de negativa nu utan de som ser kärleken som nummer ett.

Idag är jag glad! Det är en stor dag. Ett glas cola och lite nötter består mitt firande av ikväll. Goda och varma tankar samt tacksamhet över att jag fått vara med om detta under min livstid. Det är stort. Svenska kyrkans begår ingen ökenvandring i och med detta som en del säger, Svenska kyrkan har slagit in på kärlekens väg. Den enda rätta vägen.

Relaterat:
TofflanJag var sjuk…
A.M.OHurra! 176 mot 62
Jonssons funderingarModigt av kyrkomötet
Elin GrelssonBrist ut min själ i lovsångsljud
Being BloggedJa, Tack
HundförarenÄntligen!
Amalters bloggStor enighet i kontroversiell fråga

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, äktenskap, Bibeln, kyrkomötet, hbt, intressant?