Etikettarkiv: adept

En vecka av alla känslorna

Ljuset finns där.

Tvivlen är en del av livet. Att inte veta allt och vara kvar i den tanken. En vecka med mycket känslor går mot sitt slut. Ilska, hårdhet, förståelse, välvilja, glädje och nu tvivel. En vecka som betytt mycket för mig i den berg- och dalbana jag nu tillbringar mitt liv i.

I början av veckan oro och tankar på vart är detta på väg. Vart för allt inre arbete mig till egentligen. Svårt med egen styrning och givetvis reagerade jag på ett sätt som jag inte hade kontroll på. Kontrollen, denna fiende till utveckling, har dominerat mig i många år. Att ligga steget före och tro mig kunna veta vad som ska hända. Den fick sig en rejäl törn i början på veckan. Just då och just i den stunden drog sig ”skyddet” på en kort stund, men jag satt kvar och flydde inte. Jag satt kvar i det som hände och det var (ser jag nu efteråt) en stor seger för mig.

Vad som sades och varför är svårt att sätta ord på. Olika synsätt på saker och ting och att jag för en gång skull stod kvar i det jag tyckte orsakade obalans, vilket gav följdreaktioner på ett sätt som jag inte hade väntat mig. Nu efteråt gav ”friktionen” ett helt annat djup som inte fanns där innan. Jag ni fattar, inget ont som inte har något gott med sig… slitet och välkänt, men det var verkligen så. Att jag satt kvar och inte flydde, gjorde att efteråt fördjupades förståelse och synsätt som inte gjorts tidigare.

Men visst var det ändå jobbigt att bära sedan i ensamheten. Att försöka förstå med intellektet låter sig inte göras alla gånger och då är det bara att acceptera. Det undermedvetna och intuitionen gör sitt jobb, utan att intellektet behöver ha koll på allt. Också en lärdom.

Mårten Trotzig gränd i Gamla Stan
Mårten Trotzig gränd i Gamla Stan

I torsdags var jag till A i Gamla stan igen. Vi har haft ett uppehåll veckan innan och för första gången kände jag mig trygg i miljön. Inga tankar på kontroll och att ”ligga före”, inga försök att vara en duktig adept och ”prestera” så att läpparna sa orden för inbillad progress, nej bara vara där och säga precis som det var med hela mig.

Vilken befrielse det var! A kan sätta ord på det mesta och få mig att förstå varför saker och ting sker. När jag försöker vifta bort och inte kan eller för den delen vill ta till mig förklarar hon att det är helt i sin ordning.

Utrensningar i mitt inre för att ge plats för det nya. När jag tvivlar på tankarna och det jag känner förklarar A och dessutom med praktiska övningar ger mig sådan kraft och energi. Det är märkvärdigt underbart att få vara en del av detta. I mitt liv som under många år gått på ”tomgång” och en rädsla för att leva helt enkelt. Sitta still i båten för att det känner jag igen och accepterar, även om det gör mig likgiltig och ger en längtan på att bara få avsluta alltihopa.

Kan inte med ord beskriva den tacksamhet jag känner för att jag nu får chansen att förändra mitt liv tillsammans med A som min lärare i det jag inte fixar själv. Min tacksamhet för de som nu ”stiger fram” och erbjuder sitt öra går heller inte att värdera i ord. Det är mäktigt när jag tänker på det. Det där dolda, begravda och det där som jag aldrig trodde mig kunna få uppleva igen, det kanske inte är en omöjlighet ändå.

Alla svar finns inom en. Inte utanför och i det materiella. Samlarens väg ligger utanpå och inte i det inre. De svaren bedrar och försvårar ett harmoniskt mående. Någonstans har jag alltid vetat detta, men ändå inte lyssnat. En envis och egoistiskt själ som kanske äntligen begriper?

Det är jag som bestämmer. Mina beslut och min vilja om fortsättningen. Ingen annan. Vad är det bästa som kan hända? Ja, det värsta är ersatt av det bästa. Det ni (;-)

Coaching & resebeslut

Kanske tror en del att jag pratar mycket om mig själv och den jag är. Att jag ältar öppet med andra och kör på i samma hjulspår hela tiden? Faktum är att jag inte pratat om mig själv på det sättet som jag gjorde idag på mycket länge. Inte ens i de värsta älterierna på bloggen kommer vi upp i de volymer dagen erbjöd.

Kungsgatan Uppsala

Det kändes som att stiga ur en torktumlare när jag efter 90 minuter stod där på Kungsgatan och knappt visste åt vilket håll jag skulle gå för att ta bussen hem. Samtidigt så är det lite spännande med detta sätt att närma sig det som inte riktigt fungerar. Att se på varje delpersonlighet och försöka förstå dem oavsett vart man befinner sig. Kan ju låta lite schizofrent men det handlar om att jaget är hela tårtbiten och sen finns det delar i den som fungerar på olika sätt.

Att ställa sig utanför sig själv och tänka hur man skulle agera i olika situationer är nyttigt. För ofta går det per automatik och att kunna se det och försöka förändra är en av utmaningarna.

Jag kallas för adept och vi ska träffas en gång till i april och till dess har jag fått ett formulär med ganska djupa frågor att fylla i, samt så ska jag försöka få fart på en av tårtbitarna genom att ha bestämt mig för vilka dagar som jag ska gå ut och promenera. Lite piska fungerar oftast bättre på mig än ett gäng morötter.

Nog höll jag tillbaka en aning, men inte var det mycket. Kunde och vågade berätta vissa saker som jag aldrig pratar med andra om. Det är liksom en förutsättning att inte ha några som helst murar gentemot min coach.

London

Den 28 maj ska jag få gå i London igen. Några dagar i huvudstaden och sedan ett besök hos Linn och Jordan i Bradford. Oj, vad jag längtar!