Etikettarkiv: acceptans

Detta med att flytta

Flyttarna i mitt liv har varit många. Brukar ibland säga att det inte finns en stadsdel i Uppsala som jag inte bott i. Allt började med Eriksberg och Marmorvägen i ett av höghusen. Vi bodde på första våningen och det starkaste minnet är att jag höll på att elda upp hela lägenheten. Efter Eriksberg flyttade vi till Gränby och Almqvistgatan. Där är tyvärr minnena väldigt svarta med mycket alkohol och våld.

Valsätra och Bandstolsvägen var nog det ställe jag bodde längst på med familjen. Min ursprungliga familj alltså. Därifrån finns många minnen och precis som i Gränby är de allra flesta plågsamma att tänka tillbaka på. När min mor inte ville vara kvar längre på jorden hade jag och min syster redan bott hos Sven och Marja en tid för allt kaos. Med dem bodde vi på följande ställen: Fjärdhundragatan i Tunabackar, Videvägen i Sunnersta och Fänkålsgatan i Årsta.

Jag flyttade ett tag till pappa i Gottsunda trots att jag förstod att det inte skulle fungera, men det fanns inga andra alternativ just då och sen till min första egna lägenhet som var på Spinnrocksvägen i Valsätra. Egna lyor hade jag sedan på Johannesbäcksgatan i Salabackar, Sturegatan i Luthagen samt Rönnbacken utanför Alunda hos vänner där jag fick bo en tid när det var väldigt rörigt i mitt liv.

Efter det kom Anna in i bilden och vi bodde i Tunabackar, Gränby och på Månskensvägen i Storvreta. Vårt sista boende tillsammans blev Vretalundsvägen i eget hus.

För nästan 10 år sedan flyttade jag från huset. Det hus som skulle vara det som ”läkte” allt och som skulle göra att det blev bra igen. Lovligt naiv redan då. En blogg startades när vi flyttade dit 25 september 2004 med namnet Projekt 47:73. Den dog samma dag som Anna flyttade ut, vilket var den 12 november 2007.

0605_husetvretalund

26 maj 2006 fixade vi på framsidan.

Hittar också ett Flickr-konto med massor av bilder från hustiden. När vi gjorde i ordning allt. Får lite ångest av att titta på alla bilder idag. Det gamla vanliga som jag inte tänker rabbla igen, men ångestens fula tryne tittar fram helt klart över de misslyckanden jag stod för under den här tiden.

20080503_04

Den 3 maj 2008 hjälpte Clabbe och Rafael mig med att flytta de stora pjäserna. (Mobilkamerakvalitén samt handhavandet var inte på topp för 10 år sedan, som synes).

Hade stora delar av maj på mig att flytta och tog det pö om pö, och sista dagen i huset var 23 maj. Dagen efter sov jag på Morgonvägen för första gången. Ett år i egen lya skrev jag ytterligare ett år senare och läser man den posten kan man tro att allt stått stilla i 9 år:

Jag väntar fortfarande på den där vändningen som alla pratar om. Visst, jag är otålig och jag vet att det tagit lång tid för många andra, men jag mår inte så bra av det rådande läget och det känns som om jag fastnat. Som om spiralen är nedåtgående och inte tvärtom.

Minns så väl den dagen Clabbe och Rafael kom och hjälpte mig med att flytta grovsopor och de stora pjäserna. Svetten lackade och de ställde upp på ett otroligt sätt! Men jag minns också hur jag vid den här tiden gick omkring med en ständig lågintensiv ångest som tärde skiten ur mig.

Hamnade alltså på Morgonvägen och här trivs jag hyfsat. Det positiva är närheten till skolan och att det funkat hyfsat med barnen under åren. Tjejerna flyttade ut för några år sedan och den enda som finns kvar hos mig idag är lillgrabben Elias. Han bor hos mig 14 dagar åt gången och sen hos sin mamma 14 dagar och så har vi hållit på nu i några år. Är glad för varje år som han vill ha det på detta viset och fortfarande vill bo hos sin pappa. Han fyller 16 år i juli och kan snart välja själv vart han vill bo. När skolan är över så misstänker jag att Uppsala och StorHemmet kommer att locka mer…

Nu har det alltså passerat 10 år sedan jag blev ensam igen. Tänker tillbaka, och tyvärr är den dominerande känslan uppgivenhet idag. Som om jag aldrig hittat hem och i det ligger nog mer än alla flyttar som jag tidigare rabblade upp. Det är en universal känsla som alltid varit med mig, för jag vet ju att är jag ärlig emot mig själv, så var det ju inte bra även under de sista åren i äktenskapet med Anna. Det var mycket frustration och ångest även då.

Det är som om jag aldrig får ro. Som om det aldrig varit bra i mitt sinne och inre. I korta perioder kanske, men det är aldrig något ihållande. Min bästa period var kring 1993. Det kan jag säga utan tvekan idag. Men varför jag liksom inte kunde vara kvar i det, var väl säkert självbedrägeriet redan då. Jag ville så mycket och att det skulle vara bra så jag slog knut på hela mig själv. För att jag ville så gärna att det skulle vara rätt för mig. Ett familjeliv med allt vad det innebar. Egoistiskt på ett plan, samtidigt som det faktiskt gav liv åt tre själar på den här jorden.

Ändå kan jag lite låta bli att tänka tillbaka, älta och fundera. För det finns en del i mig som sitter fast och inte tillåter mig själv att bli fri. Som tänker tillbaka på de fina stunderna som faktiskt fanns där och att jag ska straffas för att jag förstörde allt.

Familjen, semestrarna och de små fina stunderna. I det hänger jag mig kvar och då speciellt när jag knappt har styrfart där jag är idag. I tanken känner jag mig ibland så oerhört gammal och trött. Som om allt är så nära att bara lägga av, mina kroppsliga funktioner och ett medvetande som inte vill mer. Men ändå går jag vidare, gör det jag ska så att säga och ändrar siffror fortfarande en gång varje år. Vad är det som driver på? Ibland känns det som om det inte är jag, utan någonting helt annat. Som det är ett annat jag av mig själv som följer den uppgjorda planen mellan de stolpar som man aldrig kommer undan.

Kanske är det dags att sälja av denna stora bostadsrätt redan nu? Finns flera skäl som skulle vara bra för mig. En tvåa skulle räcka gott. Barnen är nu så stora att de inte behöver ha ett extra rum hos mig när modern nu har fått det så stort. Kanske är det den sortens gallring som måste till nu? För att komma vidare på något vis… det enda som håller mig kvar i dagsläget är orden från Elias. Han vill bo kvar här ett år till tills han gått ut grundskolan och i det ligger det starkaste argumentet att inget göra förrän om ett år.

10 år är en lång tid trots allt. Det har hänt mycket på dessa år. Många tuffa lärdomar men även stunder av glädje. Annars hade jag inte kommit vidare överhuvudtaget om inte de stunderna hade funnits. Acceptans, nuet och tålmodighet för mig sakta framåt. Skulle jag vetat hur dessa 10 år skulle ha blivit innan är jag inte riktigt säker på hur jag skulle ha reagerat. Att läsa tillbaka i bloggen gör mig uppgiven och trött. Där jag befinner mig idag känns det tungt helt enkelt.

Annonser

Årsringar & dokumentärfavorit

180510_gulblomman

Baksidan är härlig just nu. Det är nog en av anledningarna till att jag gillar maj så mycket. Många fina blommor som visar sin bästa sida just nu. Den gula gillar jag.

180510_gulblommor

Under en kort tid får man njuta av färgerna och prakten. Har idag sugit in så mycket det bara går av detta.

180510_vitbusken

Den här busken lever verkligen upp en vecka om året. Så otroligt fin med sina vita intensiva blommor.

180510_vitbuskarna

Det är nästan så att jag glömmer bort hur otroligt fin den är just i maj, just för att blommandet är så kort. Resten av året får den ingen uppmärksamhet alls utan står där bara taggig och yvig.

185010_arsringarna

Gick ut och vandrade i förmiddags. Standard-”slingan” och utan musik. Fåglarna kvittrade och tankarna for och flög överallt. Den lilla Jerry hälsade på. Han som saknade erfarenhet av livet och inte riktigt förstod vad han gjorde här på jorden.

Trots ”årsingarna” så begriper han fortfarande inte det. Håller honom kvar så länge det går och försöker acceptera hans agerande genom åren.

rhys beynon

Rhys Beynon har jobbat som läkare på akutmottagningen på S:t Georges i London sedan februari 2012.

På SVT-play finns en underbar programserie som heter ”Akuten”. Den är brittisk och det är från akutavdelningenS:t Georges sjukhus i London och jag bara älskar denna dokumentära serie. Man får följa människor som av olika anledningar hamnar på akuten. Deras berättelser hanteras så varsamt och fint. Blir så varm i hjärtat av att titta på den och har snart plöjt igenom alla 14 avsnitt. Så fin ton i det programmet, rekommenderas. Sen har jag personligen ett gott öga till en av läkarna Rhys Beynon som verkar vara en härlig själ.

I morgon är det skifte i umgängesfabriken. Tiden rusar och nu har han varit hos sin mamma i 14 dagar. Jag har bäddat rent, dammat av hans rum och kört lite med dammsugaren för att det ska vara så fint som det bara kan när han kommer till mig. Har också fixat en fin bild på han och Maxi i ram som nu hänger i hans rum.

Det är vanlig arbetsdag i morgon igen. För mig en välsignelse just för rutinen och att jag har någonting annat att tänka på än det som inte för mig framåt när jag är på andra platser i både sinne och kropp.

Jäklar vilken karl! Som om jag förstår det…

180509_kungsgatan

Ingenting står still. Allt är i rörelse hela tiden, även om man tycker det går sakta ibland.

Om man bara sitter still händer ingenting. Allt är som det är och ingen mår bra av det. Om man agerar och försöker ses det som ett angrepp och situationen blir bara värre. Att vara schysst och ”ställa upp” kan få konsekvenser som gör att man gör sig själv illa. Tiden går och ingenting händer och det påverkar mitt liv på ett sätt som gör mig frustrerad och låst.

Har försökt att ta hjälp och vädja. Drivs åt ett håll som inte kommer att gynna någon på sikt, men samtidigt om allt bara står still och veckorna går, vad gör man? Vad fan ska man göra? Vill bara väl och vill inget illa. Hur ska man få in den förståelsen?

Känner mig så jädra trängd och ensam i detta. Svårt att liksom prata om det utan att göra illa och få reaktioner som inte alls är min intention. Vill som sagt bara väl och det var därför det blev som det blev. Men när allt står still så stiger min frustration alltmer för varje dag som går.

180509_dorrar

Vilken dörr ska man välja? Måste man välja för att komma vidare? Vad händer om man inte väljer?

För fjärde gången var jag hos C och psykosyntesen. Det kändes bättre än förra gången, men hon får verkligen fram i mig hur ”fast” jag är i livet. Hur svårt jag själv har för att komma vidare med någonting som ger mig energi och gör mig gott. Vi pratar om nuläge och önskat läge och det enda jag känner är hur jobbigt allting känns, även om jag på ett intellektuellt plan vet att det som jag får konkret av henne är bra för mig. Känner mig pressad även från det här hållet att liksom ”visa” att jag inte är helt hopplös i min nuvarande negativa passivitet.

180509_tommarum

När det hela tiden känns försent…

Laga cykeln, skaffa en mixer och göra sånt som är bra för mig. Vet inte längre vad som är bra för mig. Vet inte själv vad jag ska göra av mitt liv, förutom att ”sköta mig” och kämpa på med mitt jobb, sitta i solen och liksom ”bara vara”. Lyssna på bra musik, blogga och försöka ta små steg gällande motionen. Det ser så enkelt ut när man skriver ner det.

180509_tornen

Materiella ting kan stå kvar i hundratals år även om det fejas, restaureras och snyggas till i det yttre.

Jäklar vilken karl! Jättekul att jobba med.
Elsker katter.
Riktigt noggrann.
Rolig.
Rar
Rak
Yvig
Ytterligt kunnig.

180508_egot

Å ena sidan stort Ego och bara tänker på sig själv, å andra sidan gömmer sig och vill inte ta plats. Hur fan hittar man balans i sådant?

De positiva omdömena om mig byggda på bokstäverna i mitt namn dök upp på teamdagen. Hur tar man in sådant ”på riktigt” i sitt system.

Accepterar att det finns bra saker också och nej, jag koketterar inte ett dugg över mig själv. Vet att jag duger till en massa saker, men tycker ändå inte om mig själv. Det har jag sagt med läpparnas bekännelse i många år nu, men det går liksom inte in hela vägen.

180508_skuggan

Skuggan av sig själv med stigande ålder?

Vet att jag duger. Att det är ok med en del kring mig. Men jag tycker ändå inte om mig själv och det jag känner. Föraktar min längtan efter en man. Klarar liksom inte av att acceptera det fullt ut. Känner mig ”smutsig” på något vis att ens nämna den längtan.

180508_flygaivag

Åka dit allt är nytt, starta om. Flyga iväg.

Det skulle inte hjälpa ett dugg att börja om på något helt nytt ställe. Flytta till andra sidan jordklotet hjälper inte när självacceptansen inte finns där.

180508_vagen

Vägen ligger fast. Måste/vill jag följa med?

Det som skrämmer mig allra mest är att jag ibland känner mig trasig och känslomässigt förstörd. Som om det inte går att komma längre än vad jag har gjort i det här livet. Som om jag får acceptera det som är nu och i det försöka överleva ett tag till.

Orken att komma tillrätta med min längtan och söka kärleken på olika vis finns inte där och jag har givit upp. Orkar liksom inte ens försöka mer och då får man sitta där man sitter. Så fungerar det. Jag vet det.

180510_paskliljor

Första påskliljorna på baksidan. De var flera år sedan de blommade senast.

Familjen, barnen, jobbet och de två katter som är kvar lever jag för. Försöker och ger inte upp. Kämpar vidare för att hitta ljuset. Men det är en livslång kamp att hitta strimmorna och inte tappa taget. Känner mig dränerad allt som oftast och bara trött. Ingen ork finns kvar och jag vet att allt hänger på mig själv om det ska bli någon förändring. Och den tanken gör mig än mer uppgiven och trött. Sluter mig inne alltmer och har svårt att socialisera på det sätt som jag skulle behöva eftersom jag helt enkelt inte orkar längre.

Vad är det värsta som kan hända? Den frågan brukar vara trösterik men det vete fåglarna om den är det idag. Vad är det bästa som kan hända? Med tålmodighet och inte sätta en sådan press på allt och sluta tänka över all skit, så är det väl att det går framåt, även om jag inte ser det.

Usch vad negativt allt ser ut när jag läser det jag skrivit. Men jag vill inte ljuga här. Även om orden sägs om och om igen. Kanske någonting går in för varje gång… mitt hopp, min förhoppning.

Jesus drog efter 40 dagar på jorden. Sen har han inte synts till mer. Jag förstår honom.

Regnbågen på vardagsrumsbordet

Regnbåge i bordet

Fick mig att fundera en del, när denna regnbåge dök upp på vardagsrumsbordet.

Hur mycket jag än försöker frigöra mig fastnade orden från tonåren i mig. Agerandet och handlandet när jag var liten frös fast. Folk får säga vad det vill om mitt livslånga ältande gällande vem jag är och kanske är en del av processen i just detta att släppa alla hjärnspöken på vad jag TROR att andra tycker om mig.

Denna regnbåge som fanns på vardagsrumsbordet och boken ”Välkommen in i min garderob” har fått tankarna återigen att bli djupa gällande min egen sexualitet, eller om jag ska vara ärlig idag avsaknad av sexualitet och den längtan jag har efter ömhet från en man. I natt vaknade jag och kunde inte somna om. Hade en ångest som inte ville släppa. Har svårt att skriva om detta.

När jag växte upp väjde jag och lyssnade bara på allt det negativa om att vara bög. Tog till mig det minsta lilla förflugna ord av skolkamrater och tog det som en bekräftelse på att det var något fel på mig. Gömde mig och var livrädd för att bli ”avslöjad”. Det var nästan en daglig kamp att vara så ”normal” som möjligt.

Har skrivit tidigare om vart jag tror detta kommer ifrån. Då när jag var 6 år fick jag veta hur fel det var att vara nyfiken på andra killar. De vuxnas frånvaro av ansvar gentemot en värnlös pojke satte spår i ett helt liv. Också det att min annars kärleksfulla mamma inte försvarade mig utan gapade med min pappa.

Sen förstärktes det av min pappas hållning under uppväxten och jag hatade mig själv för de känslor jag hade gentemot andra killar. Tankarna på hur jag tänkte då finns kvar inom mig, även om jag idag på ett plan accepterat mig själv fullt ut. Har fortfarande svårt att formulera orden på det jag känner. Är mest orolig för vad andra ska tycka i perioder, även om jag vet att ingen bryr sig.

Att tycka om mig själv så pass mycket och stå för den jag är sitter hårt åt. Passager av att spela intresserad av kvinnor har många gånger funnits i mig. Att spela och inte vara ärlig, ens mot mig själv. För att jag har velat slippa blickarna och de tankar jag tror att andra har om homosexuella.

Jag har accepterat den jag är, men ändå inte.

Hela mitt medvetande med alla dess känslor har under lång tid förändrats, till allt mer av självacceptans, men det har tagit mycket lång tid. Det svart-vita har följt mig länge och då handlar det inte bara om mina egna innersta känslor gällande sexualiteten. Det har varit så lätt att inte behöva problematisera utan bara följa med strömmen, trots att det gjort mig illa. Så många taggar fick fäste i mig och efter nattens ångest kring min längtan undrar jag om inte några fortfarande sitter där.

ryssland_gay.jpg

Det var jobbigt för mig att läsa om Anton Lundholms problematiserande om att vara gay och kristen och hans kamp för att acceptera sig själv fullt ut. Skammen, smärtan och kampen känner jag så väl igen.

För mig är det jättesvårt att göra mig tillgänglig eller ens visa att jag är intresserad av en kille. Egentligen vet jag inte varför jag fortfarande är så rädd. Det finns ingenting att försvara eller frukta. Den enda jag fruktar är mig själv och mina tankar.

Varför bryr jag mig så mycket om vad andra ska tro och tycka om att jag är homosexuell? Det har alltid varit så, att jag inte klarat av att stå för den jag är. För rädslan att bli avvisad igen. Inte vara någonting värd för någon. Tittad på och att människor ska äcklas av mig. Mina egna projiceringar dominerar i detta.

Kanske har det inte med min sexuella läggning att göra utan är mer ett existentiell känsla som fastnat i mig, men där läggningen blivit en fix låsning för mig.

De minor som smällt på vägen gör att jag är passiv idag. Vågar inte utmana och söka kontakt med någon kille. Gömmer mig även om jag på en direkt fråga skulle säga som det är. Men inte känner jag stolthet och ”pride” som många homosexuella pratar om. Inte alls. Det hade varit så mycket lättare om denna längtan och dessa känslor inte hade funnits inom mig.

gaylove

Försöker tänka tillbaka på om jag någonsin någonstans känt mig helt tillfreds med den jag är. Hittar inget sådant tillfälle. För mig har det handlat om att nöta och försöka acceptera. Har hukat många gånger och varit rädd. Backat och straffat mig själv.

Tänk att det ska vara så svårt att acceptera den jag är. Med hela mitt hjärta. Regnbågen på vardagsrumsbordet fick mig att tänka på mig själv och den jag är idag. På min längtan efter en relation med en man. På hur jag själv förvägrar mig det finaste i livet och inte riktigt vet varför.

Jag har accepterat den jag är, men ändå inte.

Livets berg- och dalbana

Hopp, oro, förtvivlan, inre ro och acceptans. Känslorna i livet är som den fetaste berg- och dalbanan just nu.

bergodalbana
Sen när det stannar upp ett tag, tar allt bara slut. Timmar av vila och mer sömn än tidigare. Vill så oerhört mycket men orkar så lite. Det oroar mig för det som komma skall och hur jag ska orka. Ibland kittlar det skönt för att sekunden senare vara precis tvärtom. Tankarna spelar stora spratt med mig, men håller jag mig bara lugn och andas blir det raka och hoppfulla känslor även för mig och inte bara för åkarna i Steel Dragon 2000, som idag är världens längsta berg- och dalbana.

Helheten gör mig trygg. De stora linjerna i de eviga livet är konstant. Vad är det värsta som kan hända i just denna fas? Den tanken lugnar, även om den negativa delen i mig försöker få ner mig i det gamla där rädslan dominerade.

Karma och dess lag är en realitet. Åtminstone i min tankevärld och det pussel jag lägger för att ana och försöka förstå det stora och fantastiska i att få leva på jorden. Måste och varför är ord som fördröjer.

Idag blir det en tur till stan. Grabben ska klippas och sen blir det garanterat en lunch på favorithaket. Kvällen ägnas åt melodifestivalen och jag tror det ska mycket till för att jag ska hitta en annan favorit än Jessica Andersson! Där kan vi snacka om en modern schlager. Gubben stod och dansade och gjorde sig till när hon sjöng sitt bidrag ”Party Voice”.  Heja Jessica! Du är min vinnare!

I morgon är en annan dag med nya äventyr och möjligheter. Nya impulser och situationer. Kan jag se dem med positivitet ska nog även det gå bra. Min värsta fiende är jag själv och mina mörka tankar. Fortfarande känns mörkret ibland mer lockande än ljuset, men tillfällena är inte alls lika många som tidigare år. Det är det positiva i det hela med att kämpa vidare och aldrig ge sig och däri försöker jag stanna.

Livsbok, pappa & bloggpost

Nu när jag är klar med min “livsbok” är det svårt detta med att inte skriva någonstans. Det är som om jag har ett behov i mig att skriva. Ibland om djupare saker och ibland om söta grodor och dess utbredning. Att blogga har inte känts frestande när jag höll på min bok under hösten 2017, men nu när det är klart kliar det i fingrarna alltmer. Så den sista bloggposten från sista juli förra året bär en titel som inte riktigt överensstämmer med verkligheten.

Får se om jag kan få det där otvingade och sköna förhållande till bloggen som jag hade i början av mitt skrivande på nätet? Det handlar också om dagsform och mottagande av orden. I perioder har det varit elaka människor kring det jag skrivit, både i kommentarerna och mejlen. Det har gjort att min lust avtagit alltmer till att skriva om mig själv och mitt liv öppet på bloggen. Nu efter några månaders vila känns lusten alltmer och om sanningen ska fram känner jag mig halv om jag inte får skriva på min blogg, åtminstone då och då. Har ju faktiskt hållit på med detta nu sedan 2002 i olika former.

Är alltså klar med min “livsbok”. I mig finns en stolthet att ha allt samlat om min uppväxt och det jag varit med om. Lång tvekan och viss tandagnisslan gjorde att jag ändå tillslut skickade iväg orden till tre förlag.

Nils-Åke Olsson 1938-2018Bara någon timme senare stod det två poliser utanför min dörr och lämnade dödsbudet att min pappa hade avlidit. Detta var den 6 januari och enligt dem hade han somnat in i sin egen säng dagen innan. Min pappa blev 79 år gammal och efter ett hårt liv på många sätt har han nu äntligen fått frid och ro. Det är vad jag tror i alla fall eftersom vår kontakt var obefintlig under de senaste åren och jag inte riktigt vet hur han levde. Sista gången jag såg honom minns jag inte ens. Detta var ett besked som var väntat, men det tog flera år längre än vad jag och min syster trodde just för hans hårda leverne. Det finns mycket sorg i detta. Må själen som gav mig livet få vila i frid nu.

Under hösten har jag förutom att skriva försökt att rehabilitera mig till att klara av jobbet och få en fungerande vardag igen. I det stora hela har det gått bra men några få bakslag. Dock inser jag att det aldrig blir som tidigare. Men jag kämpar på och har fått mycket stöttning från min chef och flera arbetskamrater vilket gjort vägen lite lättare för mig. Familjen, barnen och katterna är ljusbärare som lyft mig, för att inte tala om min kära syster där kontakten blivit allt mer djuplodat och fin de sista året.

2018 är ett år där det för mig handlar om att fortsätta acceptera och inte tänka för mycket på sidovägar och ingångar som är stängda. Vara i nuet som jag kämpat med så länge, se möjligheterna istället för hindren, försöka sända ut positivitet istället för motsatsen och fokusera på ljuset och inte mörkret efter alla år av famlande.