Etikettarkiv: 35 år

Matt & kluven

gdpr hat

Blir alldeles matt av GDPR. Försöker verkligen inte att bry mig om vad som händer och sker, hur tokigt jag än tycker att det är, utan bara tugga i mig det som kommer emot mig, men det är svårt. Lite som att börja gräva i någonting som legat still under årtionden, bara för att GDPR nu tolkas på ett sätt som jag ibland inte riktigt förstår av dem som tolkar detta. Det yr och far över så mycket som ingen brytt sig om under årtionden!

Blir alldeles matt som sagt. Huvudvärk som tilltog ju längre förmiddagen fortskred och dekreten staplades upp. Vet att jag överdriver en aning, men för en som jobbat på ett sätt nu i 35 år blir dessa förordningar in i minsta detalj så svårförståeliga vad i som förändrats helt plötsligt i tänket på att skydda den enskilde medborgaren. Epitetet ”känsliga personuppgifter” har dragits åt pepparn för långt i vissa avseenden. Min tolkning av det hela som sagt.

181029 lunch thai

Blev bjuden på lunch idag av två arbetskamrater. Så fina och gulliga emot mig. De fick mig att ”öppna mig” och jag är lite kluven till det nu i efterhand. För när vi satt där och pratade om mina 35 år på stiftet (som var anledningen till att de ville bjuda mig på lunch) kom vi in på lite djupare grejor och jag bara pratade på.

Berättade om mammas självmord, pappas ondska, fosterhem, alla ständiga flyttar, mitt drickande och min sexualitet på ett sätt som jag efteråt inte riktigt förstår att jag vågade. Det liksom bara rann ur mig. Känslan var inte odelat positiv, utan jag kände mig ångestfylld och undrande om jag hade sagt för mycket om vissa saker.

Det här med att förlåta sig själv kom vi också in på och jag vet att där är nyckeln. Både för mig och alla som slåss med sig själva och försöken att gilla sig själv. Det gav mig ångest i hur jag fastnat, hur jag hör mig själv och inte riktigt är rotad i det jag säger. Svamlar och gör mig till, inkapslad och ganska svårfångad i känslorna. Försöker skoja bort, men känner då hur fel allting blir.

De vill mig väl och det vet jag. De var trevligt att umgås på annat sätt än på jobbet. Inte tu tal om annat. Det paradoxala är att ju ärligare vi blev, ju mer tog den där jävla knuten av ångest tag i mig. När människor vill mitt väl, så har jag så svårt att stå kvar.

Annonser

Trettiofem år på stiftet

Hon hette Birgitta och ledde mig upp på högsta våningen hos Fjellstedska skolan, den där dagen för exakt 35 år sedan. Den 26 oktober 1983 började jag att jobba för Uppsala stift! Första halvåret var jag ungdomslagsplats och gjorde mest springjobb och det som ingen annan ville göra.

1983 Jerry

December 1983 då jag var med jobbet och tittade på Lill-Babs på Flustret i Uppsala. Notera den svenska flaggan vid örat. (;-)

Men jag trivdes och klickade direkt med Claes (Clabbe) som var hövdingen på kontoret. Tre kontorsplatser och en disk, där vi välkomnade allmänheten. När det var lugnt kastade vi pil och rökte så dimman låg tät. På den tiden fanns det inga rökförbud någonstans, utan man bolmade överallt.

1983 troja

Stiftets egen tröja 1983. Jag ”mannekängade” tillsammans med Leif och Elisabeth.

1984 skrivhjälp

Informationsblad till personalen som hette ”Kyrkbullen” 1984.

Första åren på Fjellstedska skolan (1983-1989) var väldigt ”oskyldiga” och jag fick alltmer att göra. Blev vikarie, fick halvtid och sen hade jag vips en egen tjänst som kanslist/vaktmästare. Jag gillade aldrig vaktmästaruppgifterna, så jag blev väldigt glad när det kom en annan kille på den tjänsten efter att vi flyttat till Trädgårdsgatan 1989. Då slogs Stiftsbyrån ihop med Domkapitlet och Stiftsnämnden som det hette på den tiden.

1990 Jerry

1990 Trädgårdsgatan.

Det var roliga tider på ett sätt. Så många minnen och så många personligheter har passerat revy under åren och vi har gått från en gemensam Macintosh-dator 1988 till dagens bärbara små datorer och smartphones som snart kan göra allt.

Vi har varit på fina personalresor till bland annat Island och Tyskland. Blivit väl omhändertagen av stiftet under alla år. Är stolt över att tillhöra Svenska kyrkan och allt vad den står för idag. För mig har stiftet betytt stabilitet och en trygghet i ett annars ganska påfrestande liv på flera sätt.

Det har givetvis varit berg- och dalbanor under dessa 35 år, men alltid när jag har känt trötthet och börjat fundera på något annat, då har det dykt upp en utmaning och jag har blivit kvar. Så även nu!

Så nu vet jag inte, kanske blir jag kvar i några år till eftersom utmaningarna nu är roliga och jag känner en lusta igen som var på väg bort för ett par år sedan. Att få prova på nya saker stimulerar och att ha en sådan fantastiskt chef som ”ser mig” och underbara nära arbetskamrater som alltid vill mitt bästa gör inte saken sämre.

Så nu gå vi mot 40! (;-)

På nätterna kommer det

silhouette of man during nighttime

Photo by brenoanp on Pexels.com

På nätterna bearbetas det. Då kommer tankarna och ”framtiden” till mig. Sömnen blir lidande när tankarna kommer. Försöker slå bort, men det går inte. På nätterna kommer det jag slår bort på dagarna.

Måste till något drastiskt i mitt liv. Mår inte så bra av den situation som råder. Dränerad, trött men ändå en kraft som gör att det fungerar. Kanske är jag på väg in i gamla hjulspår igen och ljuger för mig själv?

Byta jobb skulle säkert vara nyttigt för mig efter snart 35 år med samma arbetsgivare. Men jobbet är idag min livlina. Utan mina närmaste arbetskamrater skulle jag inte ha något socialt liv alls och vem vore jag då? Rutiner och att vara behövd i någon mån är en grundbult.

181020 stuga boende

Flytta från Storvreta kommer till mig ofta. Idag bor jag för stort, samtidigt som det är bra för den situation som min yngsta dotter nu befinner sig i. Min son går i skolan som ligger ett stenkast från min bostad och i det finns en stor fördel. Han bor hos mig på halvtid sedan lång tid tillbaka. Men jag mår inte bra i boendet längre. Energierna uppifrån påverkar mig mycket negativt. Situationen har blivit mycket sämre sista månaderna och jag har svårt att vistas hemma.

Det jag har råd med är ett mindre boende, vilket skulle ge konsekvenser för barnen. Samtidigt kan jag inte bo kvar i något som påverkar mig så negativt och i det får jag ångest och dåligt samvete. Vet inte riktigt vad jag ska göra och längtar dagligen till nästa år när grabben går sista terminen i skolan. Stå ut några månader till och börja spana lite på ställen. En 2:a vore drömmen, så nära jobbet som det bara går. Men då blir det som sagt problem med barnen.

181020 himlen

Det smärtar mig att situationen förändrats sedan en tid och att insikter inte finns där. Vet att man inte kan tvinga fram insikt och ageranden, men som det är nu påverkas saker och ting som inte gagnar någon.

För det är så att själv måste jag måste göra någonting snart. Äter och blir bara större. För att jag inte kan/orkar prata med någon så blir det mat istället. Så förbannat medveten om det, men orkar inte ändra på det. Törs inte kanske är ett bättre ord. Så rädd att falla ner i någonting som jag precis kommit upp ifrån. Har 2016 i starkt minne och kanske är det paradoxalt nog någonting jag omedvetet är på väg tillbaka till, just för min rädsla att i djupet berätta hur jag faktiskt mår. Men jag ljuger för mig själv också och intalar mig att allt är så bra så.

181020 ensamhet

Sen ska vi inte tala om ensamheten och längtan som visar sig i tårar och jobbiga tankar nästan varje natt. Att leva på det viset vet jag någonstans är ohållbart i längden. Jag vet så förbannat mycket tror jag och ändå lever jag inte på det sättet. Det hjärnan tror sig veta går sällan i mitt liv att integrera med hjärtat.

181020 lönnlöv

Men det är bara jag som kan göra någonting. Det är jag som kan förändra mitt eget liv, ingen annan. Det ger mig så mycket ångest att inte ha någon som ”räddar” mig längre. Jag står ensam. Patetiskt är bara förnamnet.

Trettiofem år senare

Radhus 80-talet

Trettiofem år sedan. Vad gör minnet med en? Livet? Vad är det som händer men en egentligen?

Alltid vid den här tiden på året så slungas jag tillbaka. Radhuset i början på 80-talet. Minnena är få, mycket är svart och begravt för att livet kanske ville vara snällt emot en eller för att bara kunna komma vidare? För att det liksom inte gick att få tag i allt då? Jag vill ju minnas nu och veta hur jag tänkte.

Trettiofem år senare. Fantasisiffror. En del har för alltid fastnat av det konkreta och det oåterkalleliga. Vad händer den dagen allt möts igen? Det som då kom ut i form av upplevelser och försök att bara vara mot dagens tankar och vädjanden som tjatar inom mig? När möts allt igen, på riktigt? Kommer det att mötas igen? Det känns så. Vad hände den där dagen för exakt 35 år sedan? Hur tänkte jag då?

Minns rummet, planlösningen och hur alla rum låg i hela radhuset. Varför fastnar sådant? Skolan, samspelet och det övriga är helt svart. Relationerna och orden likaså. Men hur huset såg ut, det finns där. Så klart och tydligt.

Vet inte egentligen varför jag grottar ner mig i dessa tankar idag. Det känns som om de kom till mig utan att jag bad om det. Trettiofem år senare. Ingen värdering, inga stora tankar egentligen utan bara en lek med fantasin och tanken på hur det vore att få tag i detta igen. Dagen innan. Det kanske kom just i år för att det inte gör ont längre och är farligt för mig, kanske är det så enkelt? Kanske är det bra att jag vilar i rummet, så här 35 år senare? Vilar och stannar kvar. Inte flyr längre.

Rummet är så tydligt hos mig ikväll. Trettiofem år senare…