Etikettarkiv: 1983

Vänskap & de lärdas omöjliga ekvation

Det här är min sanning, mina ord och det som finns inom mig. Mitt sätt att få ur mig är att blogga om det. Kan jag så frön, ge inspiration och mod till dig som läser har jag vunnit allt. Jag berättar om det som finns i mitt djup. Det som kommer till mig och det jag känner. Min sanning, min väg.

Du behöver inte ha ovänner. Om någon visar sig vara ovänlig och orättvis så kan du låta bli att erkänna honom som sådan. Förneka all ovänskap. Möt alla som goda vänner och du behöver inte fråga om vem du ska bemöta med hövlighet.

De så kallade visa har lätt med detta. Det är så lätt att säga att detta gäller inte mig själv utan alla de andra som på olika sätt gjort mig illa till mods eller som jag har förskjutit på olika sätt. Det är så lätt att dra iväg i tankarna och tro att det gäller alla andra och inte en själv.

Egot är starkt. Egot bedrar och snirklar sig in i det man tror är vist.

De tillförlitliga vännerna komma, ledda av osynliga händer, och de stanna hos dig, även om du visar dig ovänlig mot dem.

Glömmer aldrig den så kallade vännen som sa just så, att du kan inte straffa ut mig med ditt beteende oavsett. Och sen drog hon just på grund av detta… vänskapen prövas och vissa klarar inte av att stå upp och vid sina höga moraliska kompasser. De fungerar utmärkt vid stilla vind, men blåser det upp lite försvinner alla de fina orden med vinden…

Photo by Snapwire on Pexels.com

Jag vet att jag betett mig illa mot många. Jag är och var svår att umgås med. Men jag vet också att jag inte mått bra och inte haft verktygen att se varför jag betett mig på det viset. När någon har kommit för nära och börjat rubba det jag har kontroll på rent känslomässigt, då har jag gjort allt för att bli av med dem, trots att jag längst innerst inne gråtit över det som hänt.

Idag kan jag se det. De var mina viktigaste lärare på flera plan. Men förstår att det är försent idag att kunna vrida tillbaka vänskapen. Det kan smärta mig och det kan jag erkänna även för er idag. Men jag vet också att ingenting står still och blir vad det en gång varit. Tidigare har jag bara låtsas som att det är deras förlust. Det är inte sant. Tacka sjuttsingen för att jag kan sakna intensitet och närhet i det som en gång var, men som sagt ingenting kan vridas tillbaka i det känsloläge som då rådde.

Den vänskapen som är byggd på smicker dör vid första sanningen.

Är bara och snuddar vid min egen skuld. Det är svårt att inse att skadan i olika relationer kommer från mig och att jag betett mig på ett sätt som gjort att flera har flytt. För det handlar inte bara om en, utan det är flera som drabbats av mitt mönster att göra mig omöjlig när vi kommit för nära varandra. Men som sagt, jag hade inte verktygen, jag förmådde inte att agera annorlunda och i det prövas riktig vänskap. Min skuld försöker jag lindra med de tankarna.

En annan sak som cirkulerar och far i mig är de lärda, de som tolkar åt oss och teologerna som predikar för oss på olika sätt. Vilkas mandat har de fått, förutom sitt egna (ofta med välvilja och tro på det rätta) att berätta för mig vem och vad Gud är för någon? Ju mer reglerat med regler och ju mer styrt det blir, ju längre bort från Gud agerar de. Det går aldrig att tvinga på någon en tro.

Dogmer, myter, ritualer och tempel är endast sekundära detaljer, som människor har hittat på, men som Gud själv inte intresserar sig för.

Lägg till det kyrkor, moskéer och all den hierarki som är uppbyggt och ett exempel som direkt kommer upp i mitt inre är de katolska riterna där allt under påven enligt min mening endast handlar om makt. För mig blir det nästan lite groteskt och precis tvärtom att tänka på just den ordningen och allt vad den fört med sig i mänskligt lidande. Många behöver vägledning och hjälp i sitt sökande, men på det sättet kan det bara gå fel. Stagnation och vara nöjd med vad tolkarna säger och sen mår man ändå dåligt… sanningen ska göra er fria är ju kända ord… frågan är bara vilken sanning? Så kallad sanning.

Svaren finns inom en och endast där. Allt annat är tillfällig flykt från det sanna och det som i förlängningen bär en vidare i de eviga livens kretslopp.

Vi pratar olika språk, teologerna och de lärda och de som tror sig ha tolkningsföreträde genom sin kunskap, har olika agendor just för detta, men svaret är detsamma för alla oss oavsett:

Kärlek utan förbehåll, tvång eller medveten kontroll. Det ger senvägar att bara lyssna på andra i ett liv där allt handlar om att lära känna sig själv, genom sig själv. De lärda flyr från sig själva genom just det som de säger sig förkunna. Sätter ingen värdering i det utan konstaterar bara de mönster som gång på gång återupprepats genom den historia vi kan minnas. Finns många som ska ha respekt för sina försök, men alltför många andra ser bara makt,, kontroll och en flykt från sig själv i religionens namn.

De lärdas omöjliga ekvation på detta jordklot i evighetens perspektiv är monumental.

Tolkarna, de lärda och de som tror sig vara Guds representanter på jorden har inte rätt att bygga murar och hinder för människan på dess väg till upplysning. Dogmatik finns överallt och gör allt för att fånga in de svaga och därigenom missbruka syftet med vandringen här på jorden.

De stora religionerna äro samma sång, men sjungen av olika röster och på olika melodier.

Gud finns i allt levande. Allt är ett. Den dagen den lärdomen kickar in på riktigt och i djupet förändras livet totalt. Två blixtar av visdom har jag själv fått som bete genom alla mina år i det här livet och just det driver mig att försöka, om och om igen.

Min ”religion” består i att se Gud i allt och alla. Många gånger är det inte lätt men något annat går liksom inte. Kroppen är den odödliga andens bostad i den fysiska världen. Detta liv är en sekund i det stora varat, som vi ibland glimtar till just genom att känna oss ett med allting. Vi vandrar oavbrutet, liv efter liv och ju fortare den insikten får fäste, ju mer lär vi oss av den egentliga meningen att finnas till. Döden är naturlig och en början på ett nytt äventyr i det eviga kretsloppet. Men jag vet, vis av mitt eget nuvarande liv, hur lätt det är att fastna i det mörka och tro på enbart det som nu är. Vandringen känns så förbannat lång ibland, men i det stora hela är det som en millisekund. Bara att få en uns av den känslan inom mig gör mig lugnare.

Vi har aldrig varit och kunna aldrig bliva någonting annat än gudomliga. Läran om arvsynden är en konstruktion av teologerna.

Jesus har sagt: ”I min Faders hus äro många boningar.”

”Så har jag hört” av Axel Fredenholm. Utgiven i flera upplagor genom åren. (jag har den 7:e)

(Citaten är utdrag från boken ”Så har jag hört” (1950) av Axel Fredenholm)

Stiftsbyrån 1983

stiftsbyrån 1983

Foto: Claes Göthberg

En diabild som legat i en låda i närmare 35 år. Fixad med appen LightTable och en systemkamera. Sen öppnad i programmet PhotoFiltre för lite färgjusteringar. Inte mycket faktiskt, men så att en del av det blåa överslaget försvann.

Bilden är tagen i slutet på 1983, gissningsvis i november eller december. Jag hade precis börjat på Stiftsbyrån som ungdomslagsplats anställd. För mig är det helt fantastiskt att ha hittat den här bilden för den skapar så mycket minnen. Det är den första bild som är tagen på mig på jobbet. Bredvid mig står Rafael (Leif) som sen skulle komma att bli en vän för livet.

Vi står vid Claes skrivbord och han tar bilden. Fem år innan första datorn och skrivmaskinen stod för sig på ett litet bord. En skrivmaskin som jag undrar ens om den var elektrisk. Det är så roligt att lyckas få till bilden så pass att man kan se det man ser så att säga.

stiftsbyrån 1983 webben2

Foto: Claes Göthberg

Den här bilden får mig att minnas så mycket från början av min så kallade jobbkarriär. Piltavlan, där vi stod med en cigg i mun och kastade pil när det var lugnt på jobbfronten. Den stora tavlan med alla namn, där vi hade telefonmeddelanden till vänster och en lista med namn på alla anställda (15 st) där de fick markera med en knapp om de var på plats, på lunch eller sammanträde, om de inte ville ha telefon eller om de var lediga. Förutom de femton var vi tre stycken som jobbade på expeditionen, jag, Leif och Claes.

Stiftsbyrån, Jerry Olsson… och nej, jag bara skoja var uttryck som ploppade upp i skallen på mig när jag nu tittar på bilderna. Att se alla namnen på tavlan får mig att minnas ett och annat och komma ihåg lite till från den tiden. Detaljerna är roliga att studera på båda bilderna.

Till vänster ytterligare en anslagstavla med interna meddelanden för hela huset. Minns också den där blomman ovanför tavlan som bara växte och växte… slås också över hur stökigt det var. Man kan också se in i det så kallade reprorummet där det fanns stencilapparat, plåtmaskin (dåtidens adressregister) och vikmaskin. Det var tider det, när det varken fanns mobiltelefoner eller datorer som distraherade. Allt gick i lugn och maka takt.

Vem hon på bilden är? En medarbetare som heter Ewa och som gick i pension i våras. Det finns faktiskt ingen kvar från den här tiden, förutom jag, och bara det är lite ledsamt samtidigt som det är naturens gång, ingenting varar för evigt. Men det var otroligt kul att få tillgång till dessa bilder. Fler finns, men dem ska jag försöka ”förbättra” lite till och sen får vi se om jag lägger ut dem här. Kanske finns det någon mer som tycker det är kul med gamla bilder från 1983? (;-)

Trettiofem år på stiftet

Hon hette Birgitta och ledde mig upp på högsta våningen hos Fjellstedska skolan, den där dagen för exakt 35 år sedan. Den 26 oktober 1983 började jag att jobba för Uppsala stift! Första halvåret var jag ungdomslagsplats och gjorde mest springjobb och det som ingen annan ville göra.

1983 Jerry

December 1983 då jag var med jobbet och tittade på Lill-Babs på Flustret i Uppsala. Notera den svenska flaggan vid örat. (;-)

Men jag trivdes och klickade direkt med Claes (Clabbe) som var hövdingen på kontoret. Tre kontorsplatser och en disk, där vi välkomnade allmänheten. När det var lugnt kastade vi pil och rökte så dimman låg tät. På den tiden fanns det inga rökförbud någonstans, utan man bolmade överallt.

1983 troja

Stiftets egen tröja 1983. Jag ”mannekängade” tillsammans med Leif och Elisabeth.

1984 skrivhjälp

Informationsblad till personalen som hette ”Kyrkbullen” 1984.

Första åren på Fjellstedska skolan (1983-1989) var väldigt ”oskyldiga” och jag fick alltmer att göra. Blev vikarie, fick halvtid och sen hade jag vips en egen tjänst som kanslist/vaktmästare. Jag gillade aldrig vaktmästaruppgifterna, så jag blev väldigt glad när det kom en annan kille på den tjänsten efter att vi flyttat till Trädgårdsgatan 1989. Då slogs Stiftsbyrån ihop med Domkapitlet och Stiftsnämnden som det hette på den tiden.

1990 Jerry

1990 Trädgårdsgatan.

Det var roliga tider på ett sätt. Så många minnen och så många personligheter har passerat revy under åren och vi har gått från en gemensam Macintosh-dator 1988 till dagens bärbara små datorer och smartphones som snart kan göra allt.

Vi har varit på fina personalresor till bland annat Island och Tyskland. Blivit väl omhändertagen av stiftet under alla år. Är stolt över att tillhöra Svenska kyrkan och allt vad den står för idag. För mig har stiftet betytt stabilitet och en trygghet i ett annars ganska påfrestande liv på flera sätt.

Det har givetvis varit berg- och dalbanor under dessa 35 år, men alltid när jag har känt trötthet och börjat fundera på något annat, då har det dykt upp en utmaning och jag har blivit kvar. Så även nu!

Så nu vet jag inte, kanske blir jag kvar i några år till eftersom utmaningarna nu är roliga och jag känner en lusta igen som var på väg bort för ett par år sedan. Att få prova på nya saker stimulerar och att ha en sådan fantastiskt chef som ”ser mig” och underbara nära arbetskamrater som alltid vill mitt bästa gör inte saken sämre.

Så nu gå vi mot 40! (;-)

“Vi har tagit studenten”

Distribution och kontor under 2 år. Med usla betyg. Det är inte konstigt att jag inte tyckte mig vara värd någon studentmössa. Inget firande, ingen familj när de andra sprang ut på trappen. Jag smög ut, då för mer än 30 år sedan. Det var visserligen självvalt, men idag så kan jag känna en sorg övet att jag såg på mig på ett sådant negativt sätt. Ingenting värd och istället för att fira och ändå vara stolt, gömde jag undan mig själv för att slippa risken att ingen ville fira mig.

Så konstigt jag tänkte på den tiden…

Vi har tagit studenten!
Många studentflak med glada studenter i Uppsala under gårdagen.

Vi har tagit studenten hörde jag många ropa igår på väg hem från jobbet. Lastbilar, traktorer och jag vet inte allt med skrålandes studenter for förbi mig i strålande solsken. Många var glada och skålade. Tyvärr måste många fortsätta att plugga eftersom det idag inte räcker med att klara gymnasiet och ta studenten. För att ha en chans till ett hyfsat jobb måste man i många falla studera än mer. Tackar Gud för att jag inte är ung idag. Det är sådana sjuka krav och jag vet inte alls om jag hade pallat.

Vilsen och utan framtidshopp. 1983 på våren gick jag ut gymnasiet med skitbetyg och hade ingen aning om vad jag ville göra med mitt liv. Inget driv och ingen lust till någonting. Minns att jag gick hos arbetsförmedlingen och blev erbjuden ungdomslagsplats.

Vet inte riktigt hur jag hamnade på det jobb som jag hade under två sommarmånader under 1983. Jag var med och byggde en silo ute i Boländerna?! Kan ni fatta det?! Ett fysiskt jobb och idag begriper jag inte hur jag hamnade i detta. Men jag var som ett mähä, gjorde vad jag blev tillsagd och hade ingen egen vilja alls. Säkert något direktiv från arbetsförmedlingen. Minns jargongen bland grabbarna som jag hatade.

När jag idag tänker tillbaka på 1983 och hur jag då som 17-åring levde mitt liv, så är det ju eoners skillnad mot idag. Trots allt. Fördelen då var att jag inte visste så mycket om saker och ting. Jag bara var. Levde för stunden och lät mig ledas. Idag är jag för gammal och samhället är inte intresserade av gamla gubbar på över 50 år om jag skulle försöka söka mig nytt jobb till exempel. Så är det ju och skulle jag till exempel säga upp mig skulle jag aldrig få den hjälp som jag fick då. Det är jag ganska säker på.

När kommer jag våga att hoppa? Trygghetsjunkien gör bara saker under tvång eller hur är det nu? När tvingas jag?

Mitt mående gjorde att jag inte pallade med att fira en släkting som igår tog studenten. De sociala koderna fungerar inget vidare i mitt liv för närvarande. Mycket är förvirrat på väldigt många plan.

Lucifer

Idag träffade jag denna stiliga kille, Lucifer. Kakleverans och en liten träff med sonen och hans mor var anledningen. Han är så fin!

26 oktober 1983

26 oktober 1983. 11 899 dagar sedan. 285 576 timmar bakåt i tiden, cirkus.

Minns det som om det var igår. Min första arbetsdag på stiftsbyrån i Uppsala. Varken datorer eller mobiltelefoner existerade. Vi svarade i telefoner med sladd och hade skrivmaskiner som inte ens var elektriska.

Fatta att det gått 33 år och drygt det…! Tre månader tidigare, den 27 juli släppte Madonna sitt debutalbum! Helt otroligt… 1983 känns både länge sen men samtidigt minns jag vissa saker helt glasklart.

Carola slår igenom i februari, Coca Cola Light har premiär i maj, Sveriges nationaldag introduceras efter Svenska flaggans dag. I juli blir Bertil Werkström ärkebiskop i Sverige efter Olof Sundby. Första världsmästerskapet i friidrott hålls i Helsingfors. Aids skördar sitt första offer i Sverige under 1983. I oktober blir Bengt Westerberg partiledare för Folkpartiet.

I sommar går den sista personen från stiftsbyrån i pension. Förutom jag själv då. Tänk att vara sist kvar och ändå “bara” vara ett halvsekel ung… en märklig känsla. Detta fick jag reda på idag vid fikat på jobbet och givetvis  satte det igång en massa tankar inom mig. Tänker på arbetskamraterna från den tiden. Vart de tagit vägen och hur många som jag idag har kontakt med…

Fatta, vad är det som pågår? 33 år i samma organisation är ju mer än en tredjedel av ett liv. Bara jag kvar nu i aktiv tjänst.

Det har hänt oerhört mycket under dessa år, samtidigt som jag ibland kan fundera på vart har alla år tagit vägen? Har lite svårt att greppa allt detta och att tiden gått så fort och ändå inte. Vad är tid?

24 april 1984
24 april 1984

Jag var inte ens myndig den dagen då jag klev in på kansliet för första gången. 17 år och osnuten på alla plan. Osäker och omogen. Vilsen och verkligen i en bubbla för att bara överleva. Tänker jag på mig själv vid den tiden idag blir jag ledsen på ett plan, men också lite imponerad över att jag ändå klarade det hit år 2016.

För 33 år senare sitter jag faktiskt här, visserligen ensam sedan flera år, men med fina barn och en hyfsad livssituation trots allt. Mår bättre än någonsin rent kroppsligt och psykiskt ser det också klart ljusare ut än på mycket länge. Och bättre ska det bli. Jag har viljan och den räcker en bit till. Det gäller bara att hålla i och vara uthållig. Acceptera och göra sitt bästa.

Relaterat
Trettio år på stiftet (2013)