Etikettarkiv: 1981

Tankar kring mammas död

Den sista bilden på min mamma, i december 1980.

Mamma kom och hälsade på mig och syrran på Videvägen i Uppsala i mellandagarna 1980. Har väldigt fragmentariska minnen av detta, men minns att vi fikade i källaren. Mamma mådde inte bra, men jag hade då ingen förmåga att se sådana signaler. Vid 15 års ålder var i alla fall inte jag så pass mogen, att jag förstod vad som komma skulle.

Du kanske undrar varför jag ska gräva i detta efter snart 40 år? För att jag aldrig riktigt kommit ner i det djupt smärtsamma i det hela. Själva självmordet för 38 år sedan sörjer jag inte idag på det sätt jag gjorde i början. Det är på ett annat djupare plan nu. Visst, det är en sorg, men en helt annan slags sorg att hon aldrig fick följa med mig på vägen i detta livet.

Har för första gången vågat tänka tanken ”tänk om” kring om hon hade varit med och upplevt mina barn och mig själv. Hur det skulle ha varit att ringa mamma och fråga om råd, om hur hon skulle ha anammat den nya tekniken som formligen bara exploderat de senast 25 åren. Hur hade kontakten varit? Vågat mig ner lite i tankarna kring mamma och om hon hade varit här. Tidigare har jag direkt slagit bort sådant. Vissa kallar det ältande, jag kallar det bearbetning (även om det tar ett helt liv för ”vissa”) nu på ”rätt” sätt och inte via vinflaskan.

Visst, det gjorde att jag blev aningen gråtmild på jobbet i morse när jag försökte köra min andningsövning. Det liksom går inte att hejda och bra är väl det efter alla år. Känna känslan fullt ut och inte backa när det gör för ont. Då kommer tårarna. Nu gör jag detta ensam, men kanske vågar jag så småningom även att släppa upp ”kranarna” tillsammans med A? Det skrämmer skiten ur mig, samtidigt som jag vet att det är dithän jag måste för att bli ”fri”.

Det är eoner av tid, den där dagen för 38 år sedan som jag aldrig kommer att glömma. Hur min styvfar stängde dörren till vardagsrummet och jag då begrep direkt. Hur min kompis Ralf skickades hem och hur jag låg helt apatisk i sängen. Vi spelade pingis i källaren och hade skitkul. Sen rasade bara allt… …det som hände efteråt och dagarna efter minns jag ingenting av.

Tände ett ljus idag på mammas dödsdag.

Ett minne har jag i alla fall och det är hur vi sitter i kapellet den dagen urnan ska ner i jorden och hur jag ser mammas namn på urnan med vit remsa, skriven med en sådan där märkmaskin (dymo?) som man har på ett kontor. Det minns jag, men så mycket mer minns jag inte från den tiden. Begravningen var ett töcken, minns farmors min och hur jag snyftade och inte kunde hålla ihop utan grät som ett litet barn. Bara då aldrig mer.

Dagarna och veckorna efter är blanka. Vet dock att jag åkte till moster i Stockholm för att liksom få vara nära den lilla släkt jag hade. Kommer inte ens ihåg om syrran var med. En mycket märklig tid i början på 1981.

Tog mig till graven idag för att tända ett ljus för mamma. Bad om stöd och hjälp där jag är i mitt liv idag. Det ger mig tröst att gå till graven och prata med mamma. Den plats som jag tidigare bara tyckte var ”symbolisk” har nu fått en djupare innebörd för mig. Det känner jag varje gång jag tar mig dit, även om det inte är så ofta.

Min mamma var 33 år när hon dog den 3 januari 1981. Det har jag lite svårt att få in när jag idag är 20 år äldre. Hon ville inte mer och kunde inte se klart tror jag. Mycket märklig känsla att hon fick vara med om så kort tid på jorden i livet som Ann-Britt Pettersson. Mammas dödsdag är en dag för mig att minnas tillbaka och tänka på mamma. Så kommer det alltid att vara i någon form.

Annonser

Dödsdagen 1981

Min mamma Ann-Britt Pettersson 1966

Tiden går så fort. Min mamma har varit död längre nu än hon levde på jorden som just min mamma, Ann-Britt Pettersson.

Det är märkligt att tänka på. 34 år sedan. Det känns som ett annat liv och en mamma för en annan pojke än den jag idag är. För min mamma har nu varit borta så länge och att tänka på att hon idag skulle ha varit 67 år, det går liksom inte att ta in.

Mina år här på jorden är många fler sedan länge och utan just en mamma.

Mamma är ganska långt borta för mig numera. Det är ungefär som om jag är lugn i vissheten om att vi snart kommer att träffas igen. Mamma är heller inte omkring mig såsom andra är. Det subtila, känslan som kommer, och då främst när jag är avslappnad och lugn.

Det är ok som det är idag. Jag är lugn i den tanken.

Hon lämnade efter sig ett brev till mig och min syster. Ett brev som försvann för länge sedan. Men jag fick läsa det i alla fall. En del av orden där är skrivna under annat medvetande, där min mamma var olycklig och såg bara livet på ett sätt. För vem skriver att vi snart kommer att glömma henne och att det kommer att bli bra?

Ann-Britt Pettersson
Min mamma har en liten “glugg” i min bokhylla, där hon huserar sedan några år.

För mig har hon i högsta grad varit närvarande i mitt medvetande under alla år. Hur många gånger har jag inte tänkt på att detta skulle mamma se, nu skulle hon ha varit här när det och det händer. Samtidigt så vet jag någonstans att hon är med och vet exakt vad som händer mig och min syster.

Historien om när jag träffade min mamma, trots att hon var död hamnade i tidning 2010 och det är just då (sommaren 1981) som jag förstod att hon faktiskt lever vidare på något sätt:

Idag är hennes dödsdag ett konstaterande att åren går. Vi tänder vi ett ljus och tar fram hennes bild som numera står i bokhyllan. Hon är med mig, även fast hon inte är det. Flummigt som sjuttsingen, men sådan är jag och det står jag för. Detta med att “känna av” de som inte rent kroppsligen finns med oss längre.

Mamma finns med mig i tanken. Det räcker numera långt.


Relaterat
33 år sedan (2014)
Mammas dödsdag (2013)

33 år sedan

Året var 1981 och jag minns ögonblicket då jag fick beskedet som igår. Det kommer nog alltid att finnas där inom mig. Glasdörren som stängdes. Jag visste redan då. Var i fosterfamiljens källare och spelade pingis med Ralf. Minns det som igår. Undrar hur han minns det? Han liksom bara försvann när glasdörren återigen öppnades.

Din mamma är död. Minns inte orden exakt idag, men jag minns bara hur konstigt allting blev och kändes eftersom jag hade pratat med henne i telefon dagen innan. Då var jag lite vresig och kort i tonen. Nu var hon död. Den 3 januari 1981.

Jag minns det som igår. Dagarna efter minns jag däremot inte så väl. Efter en kort tid åkte vi till moster i Stockholm. Det minns jag.

Ann-Britt Pettersson - min mamma

Mamma var 33 år då. Nu har hon alltså varit ifrån mig och min syster lika länge. Det är ju märkligt det också. Det är inte det att jag sörjer och är ledsen idag. Inte på det viset. Men visst kan jag bli sorgsen när jag tänker på vad det blev av det hela. Sen kan jag också idag liksom känna hennes smärta på ett sätt som jag inte begrep då. Kan liksom tänka mig in i hur hon måste ha haft det på slutet. De sista åren.

När jag var hos min syster så tog jag kort på en bild som hon hade på mamma tillsammans med mig. Vi sitter vid köksbordet och jag ser så glad ut. Hon ser ut att må dåligt. Året är 1978 och det är drygt två år kvar innan hon lämnar oss. När jag ser på den bilden idag så ser jag smärtan och hur dåligt hon verkligen mådde. Då fattade jag ingenting. 13 år och liksom inne i min värld och omogen sådana tankar som handlade om liv och död.

Idag ser jag. Idag så förstår jag hennes smärta. Ibland så kan det fara förbi i mitt sinne detta med “tänk om” och så, men jag vet att det är meningslöst att ens utveckla de tankarna inom mig. För det blev som det blev och så är det bara.

33 år sedan. Det är lång tid i ett jordeliv. Så mycket har hänt på dessa år. Så många tårar och så många känslor kring det som hände. Idag är jag mest tacksam för att jag fick de år som jag fick med henne. Hon var min mamma och någonstans så är hon med mig idag också. Tillsammans med mormor. Mormor som verkligen är aktiv där på Andra sidan och som så överraskat mig.

Det klart att de är tillsammans. Inget snack om den saken.

Fina ord som jag tog till mig. Jag är trygg i den förvissningen att hon inte är ensam idag. Att hon kommit till ro och förstått vad som hände.

För mig är det en sorg ur vissa aspekter, men det går liksom inte att älta det. Det är som det är som sagt. Jag är tacksam för de år vi fick tillsammans. Det firar jag genom att tänka på henne idag, på hennes härliga skratt och humor. Jag är inte alltid ledsen längre när jag tänker på mamma. Jag ser även andra sidor numera och det är väl detta som är en fördel med tiden… den läker inte alla sår, men den lindrar.

Sen är jag också säker på att en dag så får jag svaren på mina frågor. I den tron har jag blivit så mycket starkare.

Relaterat
Mammas dödsdag (3/1 2013)

Dödsdagen 1981

Tiden går. Obönhörligen. Ingenting står någonsin stilla. Allt är i rörelse, jämnt och hela tiden.

20090103_179Idag var det 28 år sedan min mamma frivilligt lämnade jordelivet. Det kändes riktigt starkt att hon var med mig och Ellet idag när vi besökte hennes symboliska plats i den stora staden.

Lätt snöfall och ett par minusgrader. En lång promenad.

20090103_163

Mammas gravplats ligger i Uppsala.

20090103_172

Vi tände ett ljus.

20090103_180

20090103_182

Ellet poserar efter lite tjat…

Det känns bra att ha tänt ett ljus hos mamma och Ellets farmor. En farmor han aldrig fått se utan som bara finns på plats i bokhyllan. Ett kort som vi pratar kring ibland.

När jag stod där vi gravstenen så skenade fantasin iväg. Jag tänkte mig 28 år framåt i tiden…(;-)