Etikettarkiv: 1972

Tacka fan för det svarta stora täcket

180512_alternativslinga

Tjugofyra grader varmt i skuggan. Alternativ slinga på låga 3,1 km men jag orkade inte mer. Gick förbi den lokala butiken och handlade ”all in” inför kvällens final i Eurovision Song Contest.

Egentligen bryr jag mig inte om hur det går. Det känns bara så futtigt detta engagemang som jag tidigare haft. Vad spelar det för roll vem som vinner? Nej, jag har inte orken att engagera mig i sådant när annat i mig river och sliter.

Tillåter mig inte att tappa greppet och låta gråten komma fram. Saknar Maxi väldigt mycket och tänker så på varför, även om jag vet att just ordet varför bara tar energi ifrån en. Varför går aldrig att få svar på. Utan det jag ska fokusera på är lärdomen och vad jag kan lära mig av det som hänt. Det klarar jag inte av just nu, utan det enda jag känner är ilska och en jädra bitterhet över att den jag älskade togs ifrån mig.

Blir så ilsken över att även han försvann. Visst, jag har Felix och Maja men de kan aldrig ersätta Maxi. Klarar liksom inte av att tänka för mycket på honom eftersom jag då känner att gråten är på väg. Min älskade katt som jag aldrig mer kommer att få träffa och gosa med. Som var mitt enda vardagliga stöd under långa perioder och som på något märkligt sätt alltid tröstade mig när det var som värst. Lojal, kärleksfull och de där ögonen. Nej, en del av mig försvann tillsammans med Maxi. Det känner jag.

730625_jerry.jpg

Sommaren 1972 i Bergvik

Det där svarta stora täcket som finns över mig i perioder kommer från mig själv, Inte från någon eller några utifrån som vill mig illa oavsett dimension och verklighet. Jag är inte utsatt för negativa energier eller existenser. Det där svarta stora täcket har alltid varit med mig, så länge jag kan minnas. Åtminstone efter sex års ålder och händelsen i Bergvik sommaren 1972.

7206_Bergvik

Ibland kan jag tänka att det var i den där jävla kojan som mitt liv förändrades för alltid. Bilden är dålig men den är från juni 1972, alltså snart 46 år gammal.

Visst kan jag skylla allt på det som där hände i den där jävla kojan, men mycket i mig kommer hela tiden tillbaka till hur jag behandlades då. Mycket av svaren blev kvar där och kanske var det detta att det tog så många år innan jag förstod kopplingen som gjort att jag fastnat i detta lite längre än vad som hade behövt vara fallet.

Värst har varit skulden och skammen och att jag fick gå med den i säkert 10 år till. Ingen sa till mig någonsin att de hade agerat fel och de förstod det inte heller. Jag tog åt mig allt och trodde att deras förmanande var rätt och att det jag kände var så jävla fel. Det gick jag med alldeles för länge och en del får jag nog fan aldrig bort i mig.

Jag vet att jag ältar och dravlar om detta hela tiden. Men jag måste för att förstå mig själv och kanske en dag inte tycka att jag är smutsig och äcklig. Förra posten om snygga killar och min längtan är ett sätt att stå för den jag är. Men ändå hör jag ekot av mammas och pappas skrikande på mig, hur jävla dum och fel allting var. Hur jag skulle skämmas och att jag minsann INTE skulle få vara kvar på sommarhemmet eftersom jag betett mig så illa… arma mamma och pappa, ni visste fanimej inte vad ni gjorde då! Och ni begrep ingenting senare heller. Tacka fan för att jag gick längst husväggarna och gömde mig själv under alla år, tacka fan för att jag gick från fikabordet så fort ämnet homosexualitet kom upp och tacka fan för att jag trodde att alla homofoba killkompisar hade rätt under hela mitt uppväxt, även om jag idag vet att en och annan var lika nyfiken som jag var.

Tacka fan för allt. Tacka fan för det där svarta stora täcket som nästan kvävde mig och som idag på något konstigt sätt är den enda ”tryggheten” jag vet om, även om den gör mig illa. Den falska tryggheten är den svåraste att komma förbi.

Många är trygga av det dom känner igen, även om det är negativt för dem och förstör livet. Man dras till det man tagit till och som fick det jobbiga att försvinna en stund. Idag funkar det inte för mig längre, men jag tar ändå till det eftersom det är det enda jag har. Det stora svarta täcket som gör att jag gömmer mig och får vara ifred en liten stund.

Sen är det en sak jag måste få skriva till de nära och kära som eventuellt läser här. Det är tack vare er som jag är kvar och har orkat så här långt. Det är ni som betyder någonting för mig och som fått mig att orka fortsätta kämpa och se ljus och möjligheter. Utan er hade jag inte blivit kvar så länge som jag nu har blivit. Ingen nämnd, ingen glömd.

Annonser

Avtackad på jobbet

Avtackning med tårta

Ibland gör livet lite större avtryck än vardagen som bara rullar på. Igår var en sådan dag. Hon har jobbat sedan 1972 och igår gjorde hon sin sista arbetsdag. Det bjöds på tårta och hon fick avskedsgåvor både av arbetskamraterna och arbetsgivaren.

Tårta på jobbet

Hon vill helst inte synas på offentliga bilder och liksom ta plats. En arbetsmyra som alltid verkat utan att synas. I nästan 46 år har hon varit jobbet troget. Där ligger man för närvarande i lä…

Har många minnen genom åren. Vi har liksom sett på livet lite lika och det har alltid funnits en förståelse mellan oss, även om vi ibland inte varit ense i sak. Har alltid kunnat gå och prata med henne om saker och ting. De personerna på jobbet blir allt färre och i det var gårdagen jobbig. Lite samma humor har vi också haft vilket gjort att skratten varit många.

Men jag måste slå ifrån mig och liksom gå vidare. Inte tänka så mycket på förändringar runtomkring mig, även om det kommer att kännas märkligt utan henne på jobbet. Hon har liksom alltid funnits där och nu är det slut.

På måndag ska jag och en annan arbetskamrat bjuda henne och en annan person som nyligen slutat på en middag. Det ska bli trevligt att kunna umgås på ett lite mer avslappnat sätt. ”Passionär” istället för pensionär är viktigt. Att sätta sig ner och inte göra något efter arbetslivet tror jag inte är bra. Då går det snabbt utför.

Avtackad och klar av teamet. Allt snurrar på i en allt snabbare takt och nu är vi verkligen i framtiden där jag tidigare bara föreställde mig hur det skulle bli. Min bästa vän Clabbe gick i pension för fyra år sedan. Fatta vad tiden springer!

Lördagar är bästa dagen. Idag ska jag åka och möta Clabbe och sen ska vi storhandla. Han är schysst och ställer upp med bil så jag kan få med mig hem basvarorna som ska räcka hela månaden ut.

Den vita rökdoftande Volvo Duetten

21 februari 2017 Vänskap

Tre äldre själar går alltid bredvid varandra med sina rullatorer och har gjort så under lång tid nu. Ibland när jag är ute och promenerar ser jag dem och blir varm om hjärtat.

Synen fick mig att tänka tillbaka på mitt liv och vänskaper som kommit och gått genom åren. Tilliten och förmågan att se bortom det svarta eller vita har varit svårt för mig och då speciellt under åren då alkoholen fanns i mitt liv. Alkoholen förstärkte de sämre sidorna hos mig och fick det svart-vita än starkare. Det har resulterat i flera förluster av vänner som jag idag kan sakna under vissa perioder.

Sommaren 1972 i Bergvik

Den där 6-åringen som kastades in i den rökdoftande vita Volvo Duetten förföljer mig fortfarande.

Att gråtandes titta framåt mot framsätena och inte få någon förståelse, inte ens från mor, utan bara tystnad, har nog vingklippt pojken mer än han först trodde.

Detta på flera olika plan eftersom han fortfarande känner sig illa till mods när han tänker tillbaka på den där sommaren 1972. Tror relationer oavsett karaktär tagit stryk av detta svek pojken då tvingades utstå.

Det tog många år som sagt innan pojken ens kunde koppla ihop detta med de relationsproblem som kom senare i livet. Vänskap, rädslan att inte duga och förgå istället för att förgås genom att straffa ut sig från någonting som kom för nära eller blev för allvarligt har skett flera gånger under pojkens år i det här livet. Det är som om pojken stannat känslomässigt och aldrig kunnat komma vidare.

21 februari 2017 Soldis

Idag finns mycket ledsenhet över hur mycket detta har påverkat. Tror att det är en stor orsak till problemen även med relationer där fröet till kärlek gentemot någon person och då helst av sitt eget kön funnits. Skam och känslor av äckel.

Det var ju detta som pojken inte förstod när han var 6 år att det var fel enligt hans föräldrar att “leka” med en annan pojke och oskyldigt utforska varandras kroppar. När man är 6 år styr nyfikenheten och någonting rätt eller fel finns inte i den åldern. Det visste inte pojken och hur skulle han kunna ha veta det?

Tankarna kring detta pratas det inte om inför någon… varje avvisning, varje bakslag och oförmåga att behålla en vän eller få ett positivt gensvar vid de få tillfällena känslor fanns med i bilden, de sätter sig som stora feta taggar i hjärtat.

Det finns någonting i pojken som hatar och säger att han förtjänar detta öde där han idag sitter ensam sedan flera år. Intellektuellt förnuft har inte en chans i detta.

21 februari 2017 Soldis

Det går inte att skylla situationen på andra. Ansvaret för sina relationer och att det gått som det har gjort med en del saker ligger inte på någon annan. En annan insikt finns idag om varför närmandet till andra människor varit svårt under livet och varför det i många fall slutat med konflikter och tråkigheter.

Det är väldigt få som varit med under många år. Kärlek och modet att våga har varit nästan obefintlig. Vågar inte och då vinner ensamheten. Så fungerar det ju.

Stor sorg kring tankarna om detta. Social och öppen i grunden, men många gånger finns inte förmågan att visa detta på grund av dålig självkänsla. Duger inte, värd mindre på något sätt. Tankar på hypnos för att “gå tillbaka” finns där och kanske är det en väg framåt?

För pojken i baksätet i den rökdoftande vita Volvo Duetten och hans vingklippta känslor är ständigt närvarande.

Släktbesök i Sthlm

Vad jag är glad att det blev av detta släktbesök i Stockholm. Min släkt är ju inte stor och det är inte många som jag har kontakt med. Det har alltid varit dåligt med sammanhållningen av kända anledningar i min släkt, både på mammas och pappas sida.

Alkoholens härjningar i barndomen la ingen bra grund för fasta och genuina förbindelser med släktingar om jag säger som så. Sen när jag själv blev vuxen så var det liksom försent att försöka återskapa kontakter.

Men det finns ett undantag. Ett härligt sådant dessutom. Det handlar om min moster Inger i Stockholm. Visserligen har vi de sista åren träffats allt mindre, men när jag växte upp umgicks vi en del. Igår tog syrran och jag igen lite av detta och nu ska det fanimej inte ta flera år till nästa gång.

Moster med sambo och syrran

När vi kom till moster Inger och hennes sambo Krister så blev vi bjudna på en hemmagjord räksmörgås. Den smakade verkligen gott. [Instagram].

2016-02-13 Semla

Tror ni inte att det åkte fram en hemmagjord semla också? Jag var och nafsade lite på brödet… kunde inte låta bli… så mumsigt alltså!

2016-02-13

Min fina syster som jag älskar så mycket. Vi har gått igenom mycket i detta liv och jag är tacksam in i märgen att vi är där vi är idag. Ord räcker liksom inte till när man ska beskriva vissa saker.

2016-02-13

Börjar faktiskt också bli alltmer nöjd med gubben på bilden. Han kämpar och ger sig inte. Nu finns det bara en väg framåt för att må bra och att ge sig fan på att det går att förändra saker och ting är någonting som driver mig idag. Det är aldrig försent. Man kan få ett annat friskare liv och må så mycket bättre!

Det går att bryta mönster och i det vill jag vara en inspiratör!

Nyckeln för mig har varit acceptans och att lyssna på de goda tankarna inom mig. Det går fanimej att bryta ett negativt livsmönster, man ska inte ge upp och tro att det är kört! Att be om hjälp är en styrka och inte en svaghet. Fysiskt så var det säkert 30 år sedan jag mådde så bra i kroppen som jag gör idag och frågan är om jag psykiskt någonsin varit i bättre form? Så lite nöjd med mig själv är jag numera… och detta är bara början… Tänker aldrig ge mig mot att nå mina mål!

Familjen 1972

Min familj i början på 70-talet… 1972 kanske? En av få bilder som finns på min familj. De första åren.

Moster Inger började efter lunchen sen att berätta och jag skrev. Vi satt säkert i tre timmar och det var så intressant. Hon visade en del bilder också och jag känner att det var mycket som ändå inte kom fram, så jag vill nog åka till henne en gång till ganska snart med datorn och min Livsbok för att fortsätta skriva.

2016-02-13 Familjen 1972

Hos moster Inger 1972 i hennes kök. Jag minns lägenheten hon hade i Svedmyra väldigt tydligt. När jag tittar på mamma så ser jag att här var ett av få ställen där hon trivdes och mådde bra. Hon och hennes syster hade fin kontakt ända till slutet 1981. Det är Inger som sitter med ryggen mot kameran. Syrran till höger.

Det är lite märkligt att tänka tillbaka på den tiden. Jag var ju inte gammal, men ändå är det vissa saker som jag förnimmer när jag tänker tillbaka. Som om jag skulle kunna flytta mig dit igen. Låter kanske märkligt, men en del av mig får så många intryck att det är lite svårt att sortera bilderna, ljuden och dofterna som kommer.

2016-02-13

På promenad i Svedmyra 1972. I barnvagnen ligger min kusin Tim. Bakom min moster så står faktiskt min faster Annelie, som alltså är halvsyster till min pappa på farmors sida. Tims pappa Lasse måste ju ha tagit bilden.

Gillar bilden på något sätt. Allt känns så oskuldsfullt och nu med facit är det som om det liksom var lugnet före stormen, även om jag efteråt har fått höra att det redan här fanns “incidenter” och jobbiga saker inom familjen.

2016-02-13 Mamma 1957

Om inte mitt minne svikit mig helt så är detta en bild på mamma (i glasögon) och Inger till höger år 1957. Mamma är här alltså 10 år gammal.

2016-02-13 Mormor 1999

En fin bild på min mormor Britta Pettersson, bara några månader före sin död 1999. Hon blev 79 år gammal och avslutet var oväntat och hastigt.

Moster Inger berättade så mycket och jag fick många namn på släktingar, årtal och när saker och ting hände. Det är så värdefullt för mig om jag nu ska gå vidare och teckna en del av min historia, för då vill jag ha även de som var före mig s a s.

2016-02-13 Gamla Enskede

Vi förflyttade oss sedan hem till min kusin Tim som bjöd på middag. Han och hans Frida bor i ett fantastiskt hus från 1927 i Gamla Enskede. Knarrande golv och en hemmabonad känsla rakt igenom. Genuint och rejält.

2016-02-13

Gott kött med potatis (som jag hoppade över), grönsaker och gräddsås. Efterrätt med en LCHF-anpassad chokladmousse och en massa kaffe för mig. De andra festade på rödvin.

2016-02-13

Precis som hos Inger så gick tiden väldigt fort.

Vi pratade om nuläget i våra familjer men även gamla minnen. Många minnen blev det.

Tim känns så trygg och stabil i hela sin själ och han berättade om sitt jobb som överläkare inom urologi. Ett viktigt och ansvarsfyllt jobb och när jag tänker tillbaka på honom som liten så är jag inte förvånad om jag säger som så att han är där han är idag.

Tiden går men Tim ser fanimej ut som han alltid har gjort. (;-)

 

 

 

2016-02-13 Stina

De har också en förtjusande katt som heter Stina. Hon är 11 år och har varit med om en del äventyr, men hur är det nu… en katt har den verkligen 9 liv? Stina har i alla fall överlevt en bilolycka. De har också en väldigt fin tax som heter Rut [Instagram].

2016-02-13

Detta var en väldigt givande dag. Så mycket historia vi fick till oss av moster Inger och sen besöket hos kusinen med familj var liksom den perfekta avslutningen. Stor tacksamhet över denna gåva att lägga till som ett nytt blad i min livsbok.

Syrran och jag ska nu forska vidare lite på en del uppgifter som vi fått. Sen så har jag lovat mig själv att det inte ska ta lika lång tid tills nästa gång. För detta var en väldigt trevlig dag med släkten i Stockholm!

Egoist eller?

Tänk om jag litar på att jag duger som jag är. Tänk om jag kommer fram från mitt gömställe och ser att jag inte blir uppäten. Orden kommer från Dr Phil och handlar om en kvinna som känner sig sviken och har väldigt svårt att se varför hon ska leva vidare.

Dr Phil juli 2014

Hon kommer inte ens på fem bra saker med sig själv. Självkänslan är i botten. Man blir inte lika sårad om man är arg än om man just är sårad. Tänk på dig själv för en gång skull säger Dr Phil till kvinnan. [Video]

För mig är gränsen mellan egoism, självupptagenhet och det som Dr Phil pratar svårt ibland att skilja på. Det jag ser hos andra, det ser jag hos mig själv. Då reagerar jag numera på att säga som det är, med resultat som ibland blir besvärliga men även känns befriande. Så kanske är jag på väg trots allt, även om jag ibland känner mig som kvinnan i programmet.

Jag, jag och jag är svårt för mig. Ibland så glömmer jag bort mig och kör på, vilket jag sedan själv inom mig reagerar på. Mår dåligt och då vet jag med tydlighet att samvetet fungerar som det ska. Men det är kanske sådan jag är, en egoist som är så självupptagen att relationer och sådant som jag innerst inne längtar efter blir omöjliga. Det är därför ingen vill eller kan närma sig mig.

För jag ser det ju hos andra, detta mässande om sitt egna och oförmågan att kunna se vad andra faktiskt är med om. Förr så höll jag med, men nu säger jag ifrån. Väljer man att inte ens försöka lyssna på vad jag säger, då orkar jag liksom inte längre spela spelet. För jag tänker inte längre be om ursäkt för vad jag tycker, även om det är kritik och negativt. Jag är för gammal för sådant känner jag.

Den här frågan är viktig för mig. Egoism, självupptagenhet eller bara en naturlig vandring för att kunna vara snäll emot mig själv. Den här dubbelheten har jag upplevt i hela mitt liv. Det viktiga är att lyssna på mig själv (utan att bli ego på det sätt som jag avskyr hos andra) istället för på alla andra som försöker komma med ibland goda men oombedda råd. Gränsen här är hårfin ibland.

Sommaren 1972Idag vet jag när min självkänsla dog. Tänk om jag hade vetat det tidigare eftersom jag är ganska säker på att min svaga självkänsla gått i arv till mina barn. Självklart så har jag inte medvetet agerat negativt gentemot dem, men när jag inte visat upp att jag tycker om mig själv, så har det även påverkat dem. De har sett hur sin far mår, de har inte fått någon positiv energi från mig helt enkelt. Den tanken gör ont i mig. Försöker trösta mig med att jag finns kvar och har försökt, trots att jag under många år inte klarat av att se hur mitt beteende påverkat dem.

Fortfarande så finns det stunder då jag bara vill gömma mig. Inte visa upp mig och stänga dörren. Då jag känner precis som kvinnan i Dr Phils program. Ibland så förstår jag mig inte på mig själv.

Nykterheten har gjort att jag kommer vidare och tvingas möta alla känslorna utan att döva och fly. Då handlar det inte bara om detta, utan om hela mitt liv. Fort går det inte, men jag är inte samma människa som jag var sommaren 2009.

Brukar säga till människor som säger att jag ska vara stolt över den väg jag går nu att det handlar om liv eller död för mig och så är det verkligen. Mina alternativ är slut och jag kan inte fly från mig själv längre om jag vill vara kvar i det här livet. Har varit så rädd för mig själv. Så rädd att känna alla känslorna.

Tänker på detta om fem bra saker. Som kvinnan i programmet skulle säga, men hon kom bara på tre. Med uppriktigt hjärta så kommer jag bara på två själv. Jag är ärlig och lojal, även om dessa egenskaper fått sig några törnar genom åren. Men mot de som ger mig ärlighet och lojalitet, mot de är jag alltid detsamma och det har förstärkts det senaste fem åren.

Om inte jag tänker på mig själv, vem ska annars göra det?