Etikettarkiv: 1972

Dåtiden, den där dagen i Bergvik knackar på…

A är där och ”gräver” där ingen annan varit, där ingen annan fått tillträde. Smärtan i känslan är på en nivå jag aldrig upplevt tidigare. Det fick mig i rejäl gungning idag. Samtidigt vet jag att det finns inget alternativ. Jag måste tillbaka dit in. Stället som är orört, svart och gyttjigt av smärta.

Dåtiden, det som manifesterades sommaren 1972 i Bergvik och som lade sordin på en jävla massa under många år.

Stopp och belägg. Stå kvar. Tro ingenting. Din plats är här. Försök inte!

Sommaren 1972 i Bergvik

Litet trångt, mörkt och ensamt. Det är farligt att försöka någonting annat. Många vill dig illa, människor är inte vad de utger sig för att vara!!

Sommaren 1972 i Bergvik

Dåtiden, den där dagen i Bergvik. Den där stunden i lekstugan, då jag stängde ner helt och sen efter det aldrig öppnade upp igen, utan förstärkte muren under åren istället. Dåtiden närmar jag mig tillsammans med A och för mig är det oerhört smärtsamt att ”gräva” i detta.

Sex år gammal, sommaren 1972.

Sveket och ilskan mot min mamma blir tydlig. Hon som var min enda trygghet, var hur märkligt det än kan låta orsaken till att detta blev så djupt och smärtsamt som det blev för mig. Det visar det jag nu kämpar med. Ilskan över sveket kommer fram nu tillsammans med den stora svarta gyttjiga sorgen som är så äcklig att ta i. Det som jag aldrig tidigare kunnat närma mig på riktigt.

Har aldrig klarat av att se att mamma kunde ha en del i allt detta. Mamma som var den enda jag hade då. Sen när hon tog sitt liv, blev liksom skulden min på flera sätt. Jag tog på mig en jävla massa då och förträngde detta som hände i Bergvik helt. Såg aldrig hennes del i det som jag nu med mycket sorg och ilska börjar känna och förstå.

Det känns som om jag sviker mamma genom att känna som jag nu börjar göra. Det får mig att må illa. Det är ju henne det är synd om. Hon som lämnade livet för en jävla massa svärta och sorg. Då att upptäcka och förstå vad som verkligen hände i Bergvik, blir oerhörda känslokollisioner för mig.

Jag är livrädd. Motståndet är starkt. ”Frestaren” vill ta över och styra tankarna så att jag får kontroll igen. Flykten ligger på lur igen, till det som tröstar och ger mig den trygghet som jag levt med hela livet. Den falska tryggheten som bara främjar stagnation och att jag inte kommer vidare. Den falska och fula.

Fy fan säger jag bara. Dessa jävla bottenlösa känslor av skit gör mig inte bara ledsen utan jävligt arg och förbannad. Ilsken och hatisk mot det som verkligen var.

Mina val till frigörelse går endast genom att på allvar och i djupet känna smärtan och sorgen som jag begravde den där sommardagen 1972. Jag vet ju det med intellektet. Men att på riktigt gå in i känslan är för jävla jobbigt alltså. Det jag kände idag var liksom en ny nivå på eländet. Nu vet jag i alla fall vart roten till allt finns och varifrån allt kommer från början. Bara det är ett stort steg framåt.

Blir så ledsen när människor är snälla emot mig. Vill mig väl och verkligen menar det. Så svårt att ta det. A är en sådan människa och det skrämmer mig samtidigt som jag vet att jag nu ska stå kvar oavsett om jag blir galen av sorg och tappar kontrollen totalt. Vad är det värsta som kan hända?

Annonser

Små flisor och svart gyttja

Teckningen är gjord av mig idag. En vuxen man ”går tillbaka” i tiden och tecknar av sig barndomsminnet som jag tidigare skrivit om. I mitt medvetna medvetande har jag processat detta så långt det bara går, men i det undermedvetna finns det saker som fastnat i mig. Det uttrycker teckningen genom sin svärta. Händerna i den svarta gyttjan.

A ledde mig och vi snuddade vid saker där det var svårt att komma igenom. Små flisor inom mig lossnade nog, men ”presteraren” var för mycket med och ville ”styra” detta, även om jag försökte ”släppa taget”. Men det gick inte så bra och efteråt känns det som om jag gått en boxningsmatch mentalt. 

Kan inte riktigt förklara vad som händer. Tiden försvinner och A hjälper mig genom tankarna och värderar ingenstans. Det gör jag så bra själv hela tiden och det sitter så djupt. Men att upplevelsen i lekstugan gjord av trä sommaren 1972 sitter djupt i mig och att allt inte har fått kommit upp än är helt klart. Ilska och nästan hat ibland finns där i den stora svarta propp som jag inte riktigt får loss själv. A lotsar mig framåt på ett förundrat sätt. Försöker bara hänga med och inte värdera som sagt.

Fick en övning att ta med mig över jul. Sen fortsätter A att hjälpa mig vidare in i mitt inre. Processar och förundrar mig över livet och dess olika medvetandetillstånd som jag nu är och snuddar vid. Den medvetna andningen där hela kroppen ska vara med, modet och att manifestera ut genom knytnävarna ilskan som jag inte ska trycka tillbaka nästa gång den kommer. Man ska inte trycka tillbaka känslorna, men för den skull inte göra någon annan illa, varken fysiskt eller verbalt. Nu har det fysiska aldrig legat för mig, men det verbala har jag använt mig många gånger av utan uns av tanke bakom.

Att gå i Gamla Stan är mysigt. Lite bilder från dagens bravader i huvudstaden:

Den smalaste gränden Mårten Trotzigs gränd i Stockholm ligger i Gamla Stan.

Efteråt tog jag det lugnt tillbaka. Var ganska yr och fumlig tycker jag i början, men det släppte som tur var. Besökte för tredje gången julmarknaden i Gamla Stan. Köpte den här gången än mer brända mandlar och nu även en modell som är både mjukare och rödare. Mums!

Stadshuset i Stockholm
Vasabron
Strömsborg till höger på bilden.
Centralstationen i Uppsala.

Tack!

Tacka fan för det svarta stora täcket

180512_alternativslinga

Tjugofyra grader varmt i skuggan. Alternativ slinga på låga 3,1 km men jag orkade inte mer. Gick förbi den lokala butiken och handlade ”all in” inför kvällens final i Eurovision Song Contest.

Egentligen bryr jag mig inte om hur det går. Det känns bara så futtigt detta engagemang som jag tidigare haft. Vad spelar det för roll vem som vinner? Nej, jag har inte orken att engagera mig i sådant när annat i mig river och sliter.

Tillåter mig inte att tappa greppet och låta gråten komma fram. Saknar Maxi väldigt mycket och tänker så på varför, även om jag vet att just ordet varför bara tar energi ifrån en. Varför går aldrig att få svar på. Utan det jag ska fokusera på är lärdomen och vad jag kan lära mig av det som hänt. Det klarar jag inte av just nu, utan det enda jag känner är ilska och en jädra bitterhet över att den jag älskade togs ifrån mig.

Blir så ilsken över att även han försvann. Visst, jag har Felix och Maja men de kan aldrig ersätta Maxi. Klarar liksom inte av att tänka för mycket på honom eftersom jag då känner att gråten är på väg. Min älskade katt som jag aldrig mer kommer att få träffa och gosa med. Som var mitt enda vardagliga stöd under långa perioder och som på något märkligt sätt alltid tröstade mig när det var som värst. Lojal, kärleksfull och de där ögonen. Nej, en del av mig försvann tillsammans med Maxi. Det känner jag.

730625_jerry.jpg

Sommaren 1972 i Bergvik

Det där svarta stora täcket som finns över mig i perioder kommer från mig själv, Inte från någon eller några utifrån som vill mig illa oavsett dimension och verklighet. Jag är inte utsatt för negativa energier eller existenser. Det där svarta stora täcket har alltid varit med mig, så länge jag kan minnas. Åtminstone efter sex års ålder och händelsen i Bergvik sommaren 1972.

7206_Bergvik

Ibland kan jag tänka att det var i den där jävla kojan som mitt liv förändrades för alltid. Bilden är dålig men den är från juni 1972, alltså snart 46 år gammal.

Visst kan jag skylla allt på det som där hände i den där jävla kojan, men mycket i mig kommer hela tiden tillbaka till hur jag behandlades då. Mycket av svaren blev kvar där och kanske var det detta att det tog så många år innan jag förstod kopplingen som gjort att jag fastnat i detta lite längre än vad som hade behövt vara fallet.

Värst har varit skulden och skammen och att jag fick gå med den i säkert 10 år till. Ingen sa till mig någonsin att de hade agerat fel och de förstod det inte heller. Jag tog åt mig allt och trodde att deras förmanande var rätt och att det jag kände var så jävla fel. Det gick jag med alldeles för länge och en del får jag nog fan aldrig bort i mig.

Jag vet att jag ältar och dravlar om detta hela tiden. Men jag måste för att förstå mig själv och kanske en dag inte tycka att jag är smutsig och äcklig. Förra posten om snygga killar och min längtan är ett sätt att stå för den jag är. Men ändå hör jag ekot av mammas och pappas skrikande på mig, hur jävla dum och fel allting var. Hur jag skulle skämmas och att jag minsann INTE skulle få vara kvar på sommarhemmet eftersom jag betett mig så illa… arma mamma och pappa, ni visste fanimej inte vad ni gjorde då! Och ni begrep ingenting senare heller. Tacka fan för att jag gick längst husväggarna och gömde mig själv under alla år, tacka fan för att jag gick från fikabordet så fort ämnet homosexualitet kom upp och tacka fan för att jag trodde att alla homofoba killkompisar hade rätt under hela mitt uppväxt, även om jag idag vet att en och annan var lika nyfiken som jag var.

Tacka fan för allt. Tacka fan för det där svarta stora täcket som nästan kvävde mig och som idag på något konstigt sätt är den enda ”tryggheten” jag vet om, även om den gör mig illa. Den falska tryggheten är den svåraste att komma förbi.

Många är trygga av det dom känner igen, även om det är negativt för dem och förstör livet. Man dras till det man tagit till och som fick det jobbiga att försvinna en stund. Idag funkar det inte för mig längre, men jag tar ändå till det eftersom det är det enda jag har. Det stora svarta täcket som gör att jag gömmer mig och får vara ifred en liten stund.

Sen är det en sak jag måste få skriva till de nära och kära som eventuellt läser här. Det är tack vare er som jag är kvar och har orkat så här långt. Det är ni som betyder någonting för mig och som fått mig att orka fortsätta kämpa och se ljus och möjligheter. Utan er hade jag inte blivit kvar så länge som jag nu har blivit. Ingen nämnd, ingen glömd.

Avtackad på jobbet

Avtackning med tårta

Ibland gör livet lite större avtryck än vardagen som bara rullar på. Igår var en sådan dag. Hon har jobbat sedan 1972 och igår gjorde hon sin sista arbetsdag. Det bjöds på tårta och hon fick avskedsgåvor både av arbetskamraterna och arbetsgivaren.

Tårta på jobbet

Hon vill helst inte synas på offentliga bilder och liksom ta plats. En arbetsmyra som alltid verkat utan att synas. I nästan 46 år har hon varit jobbet troget. Där ligger man för närvarande i lä…

Har många minnen genom åren. Vi har liksom sett på livet lite lika och det har alltid funnits en förståelse mellan oss, även om vi ibland inte varit ense i sak. Har alltid kunnat gå och prata med henne om saker och ting. De personerna på jobbet blir allt färre och i det var gårdagen jobbig. Lite samma humor har vi också haft vilket gjort att skratten varit många.

Men jag måste slå ifrån mig och liksom gå vidare. Inte tänka så mycket på förändringar runtomkring mig, även om det kommer att kännas märkligt utan henne på jobbet. Hon har liksom alltid funnits där och nu är det slut.

På måndag ska jag och en annan arbetskamrat bjuda henne och en annan person som nyligen slutat på en middag. Det ska bli trevligt att kunna umgås på ett lite mer avslappnat sätt. ”Passionär” istället för pensionär är viktigt. Att sätta sig ner och inte göra något efter arbetslivet tror jag inte är bra. Då går det snabbt utför.

Avtackad och klar av teamet. Allt snurrar på i en allt snabbare takt och nu är vi verkligen i framtiden där jag tidigare bara föreställde mig hur det skulle bli. Min bästa vän Clabbe gick i pension för fyra år sedan. Fatta vad tiden springer!

Lördagar är bästa dagen. Idag ska jag åka och möta Clabbe och sen ska vi storhandla. Han är schysst och ställer upp med bil så jag kan få med mig hem basvarorna som ska räcka hela månaden ut.

Den vita rökdoftande Volvo Duetten

21 februari 2017 Vänskap

Tre äldre själar går alltid bredvid varandra med sina rullatorer och har gjort så under lång tid nu. Ibland när jag är ute och promenerar ser jag dem och blir varm om hjärtat.

Synen fick mig att tänka tillbaka på mitt liv och vänskaper som kommit och gått genom åren. Tilliten och förmågan att se bortom det svarta eller vita har varit svårt för mig och då speciellt under åren då alkoholen fanns i mitt liv. Alkoholen förstärkte de sämre sidorna hos mig och fick det svart-vita än starkare. Det har resulterat i flera förluster av vänner som jag idag kan sakna under vissa perioder.

Sommaren 1972 i Bergvik

Den där 6-åringen som kastades in i den rökdoftande vita Volvo Duetten förföljer mig fortfarande.

Att gråtandes titta framåt mot framsätena och inte få någon förståelse, inte ens från mor, utan bara tystnad, har nog vingklippt pojken mer än han först trodde.

Detta på flera olika plan eftersom han fortfarande känner sig illa till mods när han tänker tillbaka på den där sommaren 1972. Tror relationer oavsett karaktär tagit stryk av detta svek pojken då tvingades utstå.

Det tog många år som sagt innan pojken ens kunde koppla ihop detta med de relationsproblem som kom senare i livet. Vänskap, rädslan att inte duga och förgå istället för att förgås genom att straffa ut sig från någonting som kom för nära eller blev för allvarligt har skett flera gånger under pojkens år i det här livet. Det är som om pojken stannat känslomässigt och aldrig kunnat komma vidare.

21 februari 2017 Soldis

Idag finns mycket ledsenhet över hur mycket detta har påverkat. Tror att det är en stor orsak till problemen även med relationer där fröet till kärlek gentemot någon person och då helst av sitt eget kön funnits. Skam och känslor av äckel.

Det var ju detta som pojken inte förstod när han var 6 år att det var fel enligt hans föräldrar att “leka” med en annan pojke och oskyldigt utforska varandras kroppar. När man är 6 år styr nyfikenheten och någonting rätt eller fel finns inte i den åldern. Det visste inte pojken och hur skulle han kunna ha veta det?

Tankarna kring detta pratas det inte om inför någon… varje avvisning, varje bakslag och oförmåga att behålla en vän eller få ett positivt gensvar vid de få tillfällena känslor fanns med i bilden, de sätter sig som stora feta taggar i hjärtat.

Det finns någonting i pojken som hatar och säger att han förtjänar detta öde där han idag sitter ensam sedan flera år. Intellektuellt förnuft har inte en chans i detta.

21 februari 2017 Soldis

Det går inte att skylla situationen på andra. Ansvaret för sina relationer och att det gått som det har gjort med en del saker ligger inte på någon annan. En annan insikt finns idag om varför närmandet till andra människor varit svårt under livet och varför det i många fall slutat med konflikter och tråkigheter.

Det är väldigt få som varit med under många år. Kärlek och modet att våga har varit nästan obefintlig. Vågar inte och då vinner ensamheten. Så fungerar det ju.

Stor sorg kring tankarna om detta. Social och öppen i grunden, men många gånger finns inte förmågan att visa detta på grund av dålig självkänsla. Duger inte, värd mindre på något sätt. Tankar på hypnos för att “gå tillbaka” finns där och kanske är det en väg framåt?

För pojken i baksätet i den rökdoftande vita Volvo Duetten och hans vingklippta känslor är ständigt närvarande.

Släktbesök i Sthlm

Vad jag är glad att det blev av detta släktbesök i Stockholm. Min släkt är ju inte stor och det är inte många som jag har kontakt med. Det har alltid varit dåligt med sammanhållningen av kända anledningar i min släkt, både på mammas och pappas sida.

Alkoholens härjningar i barndomen la ingen bra grund för fasta och genuina förbindelser med släktingar om jag säger som så. Sen när jag själv blev vuxen så var det liksom försent att försöka återskapa kontakter.

Men det finns ett undantag. Ett härligt sådant dessutom. Det handlar om min moster Inger i Stockholm. Visserligen har vi de sista åren träffats allt mindre, men när jag växte upp umgicks vi en del. Igår tog syrran och jag igen lite av detta och nu ska det fanimej inte ta flera år till nästa gång.

Moster med sambo och syrran

När vi kom till moster Inger och hennes sambo Krister så blev vi bjudna på en hemmagjord räksmörgås. Den smakade verkligen gott. [Instagram].

2016-02-13 Semla

Tror ni inte att det åkte fram en hemmagjord semla också? Jag var och nafsade lite på brödet… kunde inte låta bli… så mumsigt alltså!

2016-02-13

Min fina syster som jag älskar så mycket. Vi har gått igenom mycket i detta liv och jag är tacksam in i märgen att vi är där vi är idag. Ord räcker liksom inte till när man ska beskriva vissa saker.

2016-02-13

Börjar faktiskt också bli alltmer nöjd med gubben på bilden. Han kämpar och ger sig inte. Nu finns det bara en väg framåt för att må bra och att ge sig fan på att det går att förändra saker och ting är någonting som driver mig idag. Det är aldrig försent. Man kan få ett annat friskare liv och må så mycket bättre!

Det går att bryta mönster och i det vill jag vara en inspiratör!

Nyckeln för mig har varit acceptans och att lyssna på de goda tankarna inom mig. Det går fanimej att bryta ett negativt livsmönster, man ska inte ge upp och tro att det är kört! Att be om hjälp är en styrka och inte en svaghet. Fysiskt så var det säkert 30 år sedan jag mådde så bra i kroppen som jag gör idag och frågan är om jag psykiskt någonsin varit i bättre form? Så lite nöjd med mig själv är jag numera… och detta är bara början… Tänker aldrig ge mig mot att nå mina mål!

Familjen 1972

Min familj i början på 70-talet… 1972 kanske? En av få bilder som finns på min familj. De första åren.

Moster Inger började efter lunchen sen att berätta och jag skrev. Vi satt säkert i tre timmar och det var så intressant. Hon visade en del bilder också och jag känner att det var mycket som ändå inte kom fram, så jag vill nog åka till henne en gång till ganska snart med datorn och min Livsbok för att fortsätta skriva.

2016-02-13 Familjen 1972

Hos moster Inger 1972 i hennes kök. Jag minns lägenheten hon hade i Svedmyra väldigt tydligt. När jag tittar på mamma så ser jag att här var ett av få ställen där hon trivdes och mådde bra. Hon och hennes syster hade fin kontakt ända till slutet 1981. Det är Inger som sitter med ryggen mot kameran. Syrran till höger.

Det är lite märkligt att tänka tillbaka på den tiden. Jag var ju inte gammal, men ändå är det vissa saker som jag förnimmer när jag tänker tillbaka. Som om jag skulle kunna flytta mig dit igen. Låter kanske märkligt, men en del av mig får så många intryck att det är lite svårt att sortera bilderna, ljuden och dofterna som kommer.

2016-02-13

På promenad i Svedmyra 1972. I barnvagnen ligger min kusin Tim. Bakom min moster så står faktiskt min faster Annelie, som alltså är halvsyster till min pappa på farmors sida. Tims pappa Lasse måste ju ha tagit bilden.

Gillar bilden på något sätt. Allt känns så oskuldsfullt och nu med facit är det som om det liksom var lugnet före stormen, även om jag efteråt har fått höra att det redan här fanns “incidenter” och jobbiga saker inom familjen.

2016-02-13 Mamma 1957

Om inte mitt minne svikit mig helt så är detta en bild på mamma (i glasögon) och Inger till höger år 1957. Mamma är här alltså 10 år gammal.

2016-02-13 Mormor 1999

En fin bild på min mormor Britta Pettersson, bara några månader före sin död 1999. Hon blev 79 år gammal och avslutet var oväntat och hastigt.

Moster Inger berättade så mycket och jag fick många namn på släktingar, årtal och när saker och ting hände. Det är så värdefullt för mig om jag nu ska gå vidare och teckna en del av min historia, för då vill jag ha även de som var före mig s a s.

2016-02-13 Gamla Enskede

Vi förflyttade oss sedan hem till min kusin Tim som bjöd på middag. Han och hans Frida bor i ett fantastiskt hus från 1927 i Gamla Enskede. Knarrande golv och en hemmabonad känsla rakt igenom. Genuint och rejält.

2016-02-13

Gott kött med potatis (som jag hoppade över), grönsaker och gräddsås. Efterrätt med en LCHF-anpassad chokladmousse och en massa kaffe för mig. De andra festade på rödvin.

2016-02-13

Precis som hos Inger så gick tiden väldigt fort.

Vi pratade om nuläget i våra familjer men även gamla minnen. Många minnen blev det.

Tim känns så trygg och stabil i hela sin själ och han berättade om sitt jobb som överläkare inom urologi. Ett viktigt och ansvarsfyllt jobb och när jag tänker tillbaka på honom som liten så är jag inte förvånad om jag säger som så att han är där han är idag.

Tiden går men Tim ser fanimej ut som han alltid har gjort. (;-)

 

 

 

2016-02-13 Stina

De har också en förtjusande katt som heter Stina. Hon är 11 år och har varit med om en del äventyr, men hur är det nu… en katt har den verkligen 9 liv? Stina har i alla fall överlevt en bilolycka. De har också en väldigt fin tax som heter Rut [Instagram].

2016-02-13

Detta var en väldigt givande dag. Så mycket historia vi fick till oss av moster Inger och sen besöket hos kusinen med familj var liksom den perfekta avslutningen. Stor tacksamhet över denna gåva att lägga till som ett nytt blad i min livsbok.

Syrran och jag ska nu forska vidare lite på en del uppgifter som vi fått. Sen så har jag lovat mig själv att det inte ska ta lika lång tid tills nästa gång. För detta var en väldigt trevlig dag med släkten i Stockholm!