Etikettarkiv: 10 år

Detta med att flytta

Flyttarna i mitt liv har varit många. Brukar ibland säga att det inte finns en stadsdel i Uppsala som jag inte bott i. Allt började med Eriksberg och Marmorvägen i ett av höghusen. Vi bodde på första våningen och det starkaste minnet är att jag höll på att elda upp hela lägenheten. Efter Eriksberg flyttade vi till Gränby och Almqvistgatan. Där är tyvärr minnena väldigt svarta med mycket alkohol och våld.

Valsätra och Bandstolsvägen var nog det ställe jag bodde längst på med familjen. Min ursprungliga familj alltså. Därifrån finns många minnen och precis som i Gränby är de allra flesta plågsamma att tänka tillbaka på. När min mor inte ville vara kvar längre på jorden hade jag och min syster redan bott hos Sven och Marja en tid för allt kaos. Med dem bodde vi på följande ställen: Fjärdhundragatan i Tunabackar, Videvägen i Sunnersta och Fänkålsgatan i Årsta.

Jag flyttade ett tag till pappa i Gottsunda trots att jag förstod att det inte skulle fungera, men det fanns inga andra alternativ just då och sen till min första egna lägenhet som var på Spinnrocksvägen i Valsätra. Egna lyor hade jag sedan på Johannesbäcksgatan i Salabackar, Sturegatan i Luthagen samt Rönnbacken utanför Alunda hos vänner där jag fick bo en tid när det var väldigt rörigt i mitt liv.

Efter det kom Anna in i bilden och vi bodde i Tunabackar, Gränby och på Månskensvägen i Storvreta. Vårt sista boende tillsammans blev Vretalundsvägen i eget hus.

För nästan 10 år sedan flyttade jag från huset. Det hus som skulle vara det som ”läkte” allt och som skulle göra att det blev bra igen. Lovligt naiv redan då. En blogg startades när vi flyttade dit 25 september 2004 med namnet Projekt 47:73. Den dog samma dag som Anna flyttade ut, vilket var den 12 november 2007.

0605_husetvretalund

26 maj 2006 fixade vi på framsidan.

Hittar också ett Flickr-konto med massor av bilder från hustiden. När vi gjorde i ordning allt. Får lite ångest av att titta på alla bilder idag. Det gamla vanliga som jag inte tänker rabbla igen, men ångestens fula tryne tittar fram helt klart över de misslyckanden jag stod för under den här tiden.

20080503_04

Den 3 maj 2008 hjälpte Clabbe och Rafael mig med att flytta de stora pjäserna. (Mobilkamerakvalitén samt handhavandet var inte på topp för 10 år sedan, som synes).

Hade stora delar av maj på mig att flytta och tog det pö om pö, och sista dagen i huset var 23 maj. Dagen efter sov jag på Morgonvägen för första gången. Ett år i egen lya skrev jag ytterligare ett år senare och läser man den posten kan man tro att allt stått stilla i 9 år:

Jag väntar fortfarande på den där vändningen som alla pratar om. Visst, jag är otålig och jag vet att det tagit lång tid för många andra, men jag mår inte så bra av det rådande läget och det känns som om jag fastnat. Som om spiralen är nedåtgående och inte tvärtom.

Minns så väl den dagen Clabbe och Rafael kom och hjälpte mig med att flytta grovsopor och de stora pjäserna. Svetten lackade och de ställde upp på ett otroligt sätt! Men jag minns också hur jag vid den här tiden gick omkring med en ständig lågintensiv ångest som tärde skiten ur mig.

Hamnade alltså på Morgonvägen och här trivs jag hyfsat. Det positiva är närheten till skolan och att det funkat hyfsat med barnen under åren. Tjejerna flyttade ut för några år sedan och den enda som finns kvar hos mig idag är lillgrabben Elias. Han bor hos mig 14 dagar åt gången och sen hos sin mamma 14 dagar och så har vi hållit på nu i några år. Är glad för varje år som han vill ha det på detta viset och fortfarande vill bo hos sin pappa. Han fyller 16 år i juli och kan snart välja själv vart han vill bo. När skolan är över så misstänker jag att Uppsala och StorHemmet kommer att locka mer…

Nu har det alltså passerat 10 år sedan jag blev ensam igen. Tänker tillbaka, och tyvärr är den dominerande känslan uppgivenhet idag. Som om jag aldrig hittat hem och i det ligger nog mer än alla flyttar som jag tidigare rabblade upp. Det är en universal känsla som alltid varit med mig, för jag vet ju att är jag ärlig emot mig själv, så var det ju inte bra även under de sista åren i äktenskapet med Anna. Det var mycket frustration och ångest även då.

Det är som om jag aldrig får ro. Som om det aldrig varit bra i mitt sinne och inre. I korta perioder kanske, men det är aldrig något ihållande. Min bästa period var kring 1993. Det kan jag säga utan tvekan idag. Men varför jag liksom inte kunde vara kvar i det, var väl säkert självbedrägeriet redan då. Jag ville så mycket och att det skulle vara bra så jag slog knut på hela mig själv. För att jag ville så gärna att det skulle vara rätt för mig. Ett familjeliv med allt vad det innebar. Egoistiskt på ett plan, samtidigt som det faktiskt gav liv åt tre själar på den här jorden.

Ändå kan jag lite låta bli att tänka tillbaka, älta och fundera. För det finns en del i mig som sitter fast och inte tillåter mig själv att bli fri. Som tänker tillbaka på de fina stunderna som faktiskt fanns där och att jag ska straffas för att jag förstörde allt.

Familjen, semestrarna och de små fina stunderna. I det hänger jag mig kvar och då speciellt när jag knappt har styrfart där jag är idag. I tanken känner jag mig ibland så oerhört gammal och trött. Som om allt är så nära att bara lägga av, mina kroppsliga funktioner och ett medvetande som inte vill mer. Men ändå går jag vidare, gör det jag ska så att säga och ändrar siffror fortfarande en gång varje år. Vad är det som driver på? Ibland känns det som om det inte är jag, utan någonting helt annat. Som det är ett annat jag av mig själv som följer den uppgjorda planen mellan de stolpar som man aldrig kommer undan.

Kanske är det dags att sälja av denna stora bostadsrätt redan nu? Finns flera skäl som skulle vara bra för mig. En tvåa skulle räcka gott. Barnen är nu så stora att de inte behöver ha ett extra rum hos mig när modern nu har fått det så stort. Kanske är det den sortens gallring som måste till nu? För att komma vidare på något vis… det enda som håller mig kvar i dagsläget är orden från Elias. Han vill bo kvar här ett år till tills han gått ut grundskolan och i det ligger det starkaste argumentet att inget göra förrän om ett år.

10 år är en lång tid trots allt. Det har hänt mycket på dessa år. Många tuffa lärdomar men även stunder av glädje. Annars hade jag inte kommit vidare överhuvudtaget om inte de stunderna hade funnits. Acceptans, nuet och tålmodighet för mig sakta framåt. Skulle jag vetat hur dessa 10 år skulle ha blivit innan är jag inte riktigt säker på hur jag skulle ha reagerat. Att läsa tillbaka i bloggen gör mig uppgiven och trött. Där jag befinner mig idag känns det tungt helt enkelt.

Annonser

Besök i det nya StorHemmet

16 februari 2018 Kärleken

Att bli sambos efter mer än 10 år tillsammans. Vilken känsla det måste vara. Det kändes spännande att se Tofflan och Annas nya hem idag. Kärleken dem emellan får äntligen förenas i ett helt liv tillsammans. Inte delvis och i småskärvor utan på heltid. Det var fint att se dem tillsammans i det nya StorHemmet.

16 februari 2018 Burkar

I köket har de fått upp lite saker. Fina burkar.

18 februari 2018 Toffelmammans telefon

Toffelmammans telefon som fått följa med andas nostalgi.

18 februari 2018 James

James hälsade också oss välkomna.

16 februari 2018 Biblioteket

Det fantastiska biblioteket!

16 februari 2018 Färskt kardemummalängd

Frida och jag bjöds på färsk kardemummalängd. De har ett bageri runt knuten.

18 februari 2018 Kaffe!

Vi fick kaffe och de berättade om flytten och de som komma skall. Det var en trevlig stund i deras nya hem, StorHemmet.

Fin morgon, semesterdags & dörrvakt åt Maxi

21 juli 2017 Kungstatan i Uppsala

En tidig morgon på Kungsgatan i Uppsala. Lugnt, få människor och knappt en bil. Sen när himlen var blå kände jag för att fota lite.

Alla mina bilder finns på min Facebooksida. De ligger öppet för alla om man vill se mer av Uppsala en tidig fredagsmorgon i juli 2017.

21 juli 2017 Bäverns gränd i Uppsala

Bäverns gränd.

170722_03

På bakgården vid jobbet blommar rosorna just nu. Älskar röda rosor.

21 juli 2017 Svenska kyrkans flagga på jobbet

Högst uppe på jobbet vajar Svenska kyrkans flagga. När himlen är helt blå blir bilden fin tycker jag.

21 juli 2017 Förmiddagsfika på jobbet

På fredagar får vi leverpastej som tillval till smörgåsen, om vi vill ha det vid förmiddagsfikat. En personalfrämjande åtgärd som piffar upp stämningen innan helgen.

21 juli 2017 Gamla prästgården

Den kulturmärkta prästgården mittemot vår fikaplats indränkt i det härliga solskenet en fredagsförmiddag i juli 2017.

Igår var det min sista arbetsdag innan semestern. Visst ska det bli skönt att få rå om sig själv i fem veckor och inte behöva stiga upp och göra sig i ordning varje vardagsmorgon, men jag är faktiskt kluven inför denna långa ledighet.

För livet är ju så att man ska lära sig saker och ting, jag vet ju det. Ansvaret och viljan ligger hos mig att göra någonting bra av detta, även det vet jag. Samtidigt stressar det mig en del att nu gå ifrån rutinerna när det äntligen börjar att fungera ok att jobba. I torsdags till exempel så var det första dagen som jag inte sov middag på väldigt länge och ändå var pigg igår på jobbet. Sådant kommer ju av att vara enveten och kämpa på med rutinerna och tankarna.

Så ur den aspekten är jag lite orolig inför att bara släppa allt som nu fungerar bra. Men jag vet som sagt var samtidigt att det ändå är en bra träning för att lära mig livets skiftningar. Jag vet, jag vet om det med det så kallade intellektet. Tänk om man kunde omvandla allt som finns där i tanken till praktiskt handling. Wow, vilken kraft jag då skulle besitta!

Min tanke var att stänga ner bloggen den 31 juli. När jag grunnat en del på detta känns det inte riktigt bra att helt göra sig av med denna blogg som jag snart haft i 10 år i sträck. Den är som en kär gammal vän. Svårt att bara dumpa helt enkelt. Så nu har jag bestämt mig för att låta den vila under hösten medan jag skriver på min så kallade livsbok. Jag tar inte bort den, utan lägger bara dit en fast sida den 1 augusti och hänvisar till mina andra kanaler. Sen låter jag hösten gå och ser hur det känns kring juletid… känner jag mig själv rätt har nog lusten att prata om mig själv här då kommit tillbaka. Det är ju inte för inte som jag bloggar och har ett ego lika stort som jag vet inte vad… (;-)

Idag ska jag utfodra Morris för sista gången. Det har varit en kär vecka och jag tror att den har varit väldigt bra för vår relation. Han har blivit van vid mig och vi kelar lite varje gång jag är där. Han är fin Morris…

Morris får käk

Innan jag åker till Morris ska jag dock på en förmiddagsfika hos Anna. Vill ju träffa familjen men även hennes katter och då speciellt Lucifer som nu är naken, det vill säga nästan utan hår eftersom han var så tovig. Vill se hur han se ut och känna på honom… låter som något annat än en katt detta… hahaha

Första semesterdagen och jag försöker landa i att rutinerna kan bli lite hur som helst nu under fem veckor, men det klart jag har ju mina egna katter som är väldigt vana vid rutiner om man säger som så. Maja väckte mig i morse i vanlig tid och hon är så mysig att jag inte kunde ignorera henne, så nu sitter jag här och bloggar och är uppe i vanlig tid, trots att jag är ledig. Sen har vi Maxi som ibland tror att jag är hans dörrvakt. Redan nu, har jag öppnat dörren åt honom fyra (4) gånger! Vet inte varför han springer ut och in så mycket på morgonen?!

Dörrvakt Olsson ska nu försöka vakna till, köra morgonrutinerna trots att jag är ledig och sen dra iväg med Forden för sista gången, först till exkroken och sen till Morris. I veckan får jag kärt besök av yngsta dottern, det ska bli mysigt.

Önskar mina läsare en fin lördag!

Relaterat
Albumet Morgon 21 juli 2017

Facebook blir 10 år

Facebook bildades i februari 2004. I min värld och runtomkring mig så är nätverket starkt och verkar behålla den ställningen. Att Facebook snart kommer att dö som visa forskare hävdar har jag svårt att ta till mig.

Facebook

Det beror dels på att det tar tid att bygga upp ett så omfattande nätverk där så många finns. Jag märker också att många äldre nu har börjat hitta dit och det tror jag är en styrka. De sägs att de unga är på väg att överge Facebook för Instagram och Twitter och där är jag mer osäker på hur det står till. Men att Facebook är på väg att dö?

Själv så har jag Facebook för att bevaka. Det är inte ofta som jag använder mig av dem som förstahands media. Med det menar jag att jag skriver en sak där och ingen annanstans. Det är sällsynt. Däremot så länkar jag ofta dig när jag bloggar eller hittar något intressant på andra ställen. Så det är inte min huvudsakliga anledning till att ha Facebook, utan det är att bevaka mina vänner och de få släktingar som jag har kontakt med. Bevaka kan ju låta konstigt, men ha koll på och följa i livet. Det är ju dessutom frivilligt från båda håll så att säga…

Det har hänt att jag har tagit bort vänner och även släktingar från min lista och det handlar enbart om inaktivitet i relationen. För jag har ganska få vänner på Facebook, och de jag vill vara vän med de vill jag faktiskt ska vara lite aktiva i vår relation. Envägskommunikation har jag fått nog av.

Facebook används också mer på jobbet. Det ser jag. Sen är det mer samhällsengagemang som kittas ihop av Facebook. Många artister använder sig också av nätverket för att visa att de finns. För många är Facebook en del av livet helt enkelt.

80% av användarna kommer att vara inaktiva inom tre år säger forskare i USA. Om 10 år så är det andra nätverk och plattformar som gäller.

Varje månad så kopplar 5 miljoner svenskar upp sig på Facebook och nästan 4 miljoner av dem är dagliga användare. 2 miljoner av dem använder mobilen. Tittar man ut över världen så är det 1,2 miljarder användare. En mobilanvändare kollar i SNITT sitt Facebookkonto 14 gånger om dagen.

mark zuckerberg 2013

Grundaren Mark Zuckerberg var 19 år när han skapade Facebook. I september 2013 så hade han skapat sig en förmögenhet på 122 miljarder kronor ca (US$19 billion) tack vare det sociala nätverket.

Facebook är förbjudet i tre länder just nu och det är i Iran, Syrien och Kina.

Bowie släpper nytt – efter 10 år!

Albumet släpps den 11 mars

Kanske är det för att lilltjejen är ett sådant stort fan av David Bowie som gör att jag också idag blev så överraskad och glad över nyheten att David Bowie släpper ett nytt album The next day den 11 mars. Efter 10 år! Dessutom så har han idag, på sin 66:e födelsedag släppt en singel Where are we now? från albumet. Singeln rusar direkt in på 1:a plats på iTunes! Bra betyg får låten hos Aftonbladet.

Ingen verkar ha vetat någonting och det slog alltså ner som en bomb i musikvärlden. Det brukar ju alltid läcka ut någonting men icke den här gången. Bara det är ju imponerande.

Detta blir Bowies 30:e studioalbum (förbeställ på iTunes) och singeln lovar gott. Jag blir berörd av den och riktigt tagen. Kolla in den själv:

Ett decennium senare…

Exakt klockan 23.21 för ett decennium sedan så föddes Elias. Vissa saker minns jag som om det var igår och andra har jag totalt glömt bort.

2012-07-31

Eftersom han var hos sin mor idag så tog jag mina två lurviga dit. Här visar han upp ett Wii-spel som jag gav honom i födelsedagspresent. Han fick även lite småpryttlar av mig och sedan ska vi fixa en sak på hans dator som han har hos mig… (;-)

Av sin kära mor så fick han bland annat ett monopolspel med en elektrisk bank. Något jag aldrig sett tidigare.

Hembakad hallontårta. Anna hade även bakat flera sorters kakor till den stora dagen.

2012-07-31

Vi fikade och Elias berättade om sin Göteborgsresa. Anna har skrivit om den och visar många fina bildersin blogg. Även här och här! Sista dagen i Göteborg skriver hon om här! De hade det toppenbra och även tur med vädret.

Födelsedagsfika för guldklimpen som nu alltså är hela 10 år gammal!

Elias mormor och brorsan var givetvis på plats. När jag hade gått hem så hörde jag även att morfar var på ingång…

Fina gratulationskort fick han också.

2012-07-31

Elias och hans mor. (Var ju tvungen att beskära bilden eftersom vissa inte vill vara med på bild.)

När jag efter ett par timmar skulle ta mig hem så såg himlen väldigt svart ut igen. Men det gick bra, jag blev inte blöt och klarade mig undan regnet. Passade också på att handla eftersom affären ligger mitt emellan mig och Anna. Barnen kommer ju i morgon och jag längtar så efter lite fart i huset.

STORT GRATTIS, Elias! Hoppas resten av din dag bli kanoners!!