Vad är det finaste någon sa till dig när du var liten?

Det behövs inte mycket nu för att mina tankar ska fastna i saker och ting. Läser Frida Boisens senaste krönika ”Tack till mannen jag aldrig träffade” där hon skriver så fint om sin egen pappa och Arvid, morfar till mannen hon lever tillsammans med och hans fina ord till honom:

Det var nog när morfar Arvid låg och dog, och när han sa: ”Det enda jag tycker känns riktigt tråkigt är att jag inte kommer att se vad som händer med dig. För du kan så mycket.

Orden som bara funnits inombords i årtionden klingar över frukostbordet. Ord en ung pojke aldrig glömde. 

Det klart att detta sätter igång tankar hos mig själv. Vet inte om jag numera bara är uppfylld av det negativa och sådant som gjort mig illa genom åren, men hur jag än försöker hittar jag inga positiva ord om mig i mitt inre.

Var jag så hemsk som barn och tonåring? Eller är det så att jag blivit så inkapslad i ömklighet, offertält och liksom inte kan ta fram det positiva från min uppväxt? Jag vet inte längre…

730625_jerry.jpg

Sommaren 1972 i Bergvik

För det enda jag minns är taggarna och det som fastnade. Det negativa och hur äcklig jag var som gillade killar och inte förstod bättre. Kanske självsuggestion till viss del, men det måste ju ha kommit någonstans ifrån?

Att få läsa om motsatser och hur Frida Boisens pappa var emot henne värmer i mig. Ett sådant stärkande minne att ha med sig i livet när pappan på hennes 35-årsdag höll ett fantastiskt tal till henne måste vara underbart att ha med sig på livets krokiga väg.

Vad är det finaste någon sa till dig när du var liten? Något som betydde något på riktigt?

Jag tänker och tänker lite till. Helt tomt. Hittar ingenting. Så illa kan det väl ändå inte vara? Kanske har starten i detta liv fått mig att slå bort det positiva genom åren? Ser bara tennsoldaten i trappen som kämpar med att stå upp oavsett vad som händer runtomkring honom. Han stängde av allt för att överleva.

Minns tyvärr bara det människor sa till mig om att jag var svart i sinnet och detta som förföljt mig sen 6-års ålder av gap och skrik att jag skulle skämmas. Orden minns jag inte exakt idag, men blickarna på mamma och pappa glömmer jag aldrig den där sommardagen i Bergvik 1972. Deras hårdhet gentemot mig och kanske var det så att efter den upplevelsen stängde jag mig helt för att kunna ta emot någonting positivt?

Känner bara ledsenhet när jag tänker tillbaka på min barndom. Är inte ens arg idag. Bara ledsen och uppgiven.

Nej, jag minns inte några ord som jag haft med mig på vägen och som lyft mig. Har skrivit om det i min livsbok, som jag idag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Den får ligga där den ligger.

Frida Boisens krönika är fin. Jag är glad att läsa om hennes pappa och morfar Arvid och vilka fina män de var.

 

Annonser

Matchen med tankarna

Idag var jag tvungen att gå Slingan. 8 821 steg och 6,8 km av tankar. Skogen ger syre och det trånga rensas ut tillfälligtvis.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Både bra och dåligt att detta sker. Bra för kroppens skull, men dåligt för det fysiska. Det är aldrig tyst i tankarna. De mal på och jag står inte med att bara sitta inne. Matchen med tankarna kan bara vinnas genom aktivitet av något slag.

Det blev inte heller bättre av ljuden ovan där hat och arga ord existerar i samklang med alkoholen. Kunde idag inte ens sitta ute på altanen för alla negativa energier som kom neråt. Var tvungen att fly mitt eget hem.

Det bästa är efteråt. När jag är så trött att jag inte orkar tänka. När jag duschat och liksom bara är. När tankarna fått sig en match och inte vill på en stund.

 

Fullerö Hage 10 juli 2018

Nu var det nästan 3 månader sedan jag var och kollade in Fullerö Hage.

Halvklart väder och nästan 25 grader så tog jag med mig Elias på en långpromenad på cirkus milen.

180710 Fullerö Hage 01

Motionsformen ok idag och speciellt om jag jämför med tidigare. Värken i högerbenet som jag åkte på under vandringarna i England dök inte upp mer än att jag blev lite bortdomnad, men det är en tillbakagång mot vad jag kände när det var som värst.

Glad för det lilla…

180710 Fullerö Hage 02

Elias ville hänga på och det var jag glad över. Här vilar han på järnvägsbron in mot Fullerö Hage där det ska bli 1200 bostäder med varierad bebyggelse när allt är klart.

180710 Fullerö Hage 03

Dessa radhus vet jag inte vem som byggt. Letar febrilt på nätet men hittar ingenting… såg i alla fall att det var människor som fixade och donade på husen.

180710 Fullerö Hage 04

Panghus 52 bostadsrättsvillor har fått gräsmatta och en slags trottoar utanför är på gång.

180710 Fullerö Hage 05

BoKlok Saturnus består av 56 lägenheter i storlekarna 2-4 – alla med egen balkong, altan och egen gräsmatta.

180710 Fullerö Hage 06

Några hade redan flyttat in och vattnet stod på för att vattna in de nya gräsmattorna.

180710 Fullerö Hage 07

Människor håller på att flytta in i 4-våningshusen som är byggda av SPG. De vita villorna som tillhör området som kallas för Stensvalan där det finns 22 trävillor från Myresjöhus och A-hus. Första familjen flyttade in redan i oktober 2017 och nu såg det ut som om det bodde människor i alla villorna.

180710 Fullerö Hage 08

Mycken sten är fortfarande kvar och en del hus som tillhör etapp 2 har inte börjat att byggas ännu.

180710 Fullerö Hage 09

BoKlok Saturnus med snygga nygjorda parkeringsplatser. Man fick nu gå in på området och kolla in kåkarna lite närmare.

180710 Fullerö Hage 10

Panghus längst bort.

180710 Fullerö Hage 11

Asfalterade cykelvägar börjag också att växa fram mellan husen.

180710 Fullerö Hage 12

Det ska läggas stenblock som är numrerade så att de hamnar på rätt ställe.

180710 Fullerö Hage 13

Hussvalan såg helt beboeligt ut.

180710 Fullerö Hage 14

Det såg man på alla bilar som stod parkerade vid varje hus.

180710 Fullerö Hage 15

Sen dyker det upp lite märkliga hus som det bara finns ett av så att säga. En del har fått upp eget staket och växtlighet som piffar upp.

180710 Fullerö Hage 16

Huset längst bort fanns inte vad jag minns när jag var i Fullerö Hage förra gången. Sen håller det på att läggas grund för fler kåkar framför. Måste vara etapp 2 som inletts. Det jag vet är att alla hus i alla fall tillhör kvarteret Stensvalan.

180710 Fullerö Hage 17

Parkeringsgarage på G.

180710 Fullerö Hage 18

Delar av Tallbacken.

Tyvärr ville inte mobilkameran spara de övriga bilderna jag tog. Vet inte om det beror på min egen virrighet eller om det faktiskt blev något fel på fotograferingen. Det var i alla fall första gången jag var med om att de bilder jag trodde mig hade tagit, inte fanns i mobilkameran. Så det blir inte mer än detta den här gången av Fullerö Hage.

Är du nyfiken på hur det såg ut tidigare? Kolla in mina tidigare bloggposter och filmer nedan:

Bloggat om Fullerö Hage
14 april 2018
21 januari 2018
16 mars 2017

Filmer Fullerö Hage
10 juli 2018
14 april 2018
20 januari 2018
4 november 2017
16 september 2017
17 mars 2017

Skura golv dämpar oro

180710 skurat golv

Mitt lilla kök har nu äntligen ett skinande rent golv.

Oro och ångest kanske är bra ibland? För nu har jag skurat köksgolvet samt ena toaletten. Just för att jag drivs av en oro som gör att jag inte kan sitta still. Detta kommer också göra att jag tillsammans med Elias idag ska gå till Fullerö Hage för att ta lite nya bilder. Är så tacksam att han vill följa med mig dit.

Promenaden dit är lång och jag vet att det kommer att kännas i kroppen. Men alternativet att sitta stilla med allt vad det innebär är bra mycket värre. Det är skönt att röra på sig när ångesten försöker ta ett grepp om mig.

En del av min oro beror på tankar kring nära och kära. Om deras framtid och hur det ska gå för dem. Jag är med dem lite väl mycket kanske i tanken och måste släppa dem vidare till egna vuxna liv. Men det är väldigt svårt eftersom jag vill känna mig behövd. Bävar för tanken på att inte vara behövd.

Mina barn är min motor och min motivation att vilja leva vidare. De har fått mig till höjder som jag aldrig skulle ha nått annars. Det vet jag idag. Jag kommer alltid att finnas där för dem så länge jag orkar och kan.

Staketfetisch & tankar på vin

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett redigt rött staket med rejäla plankor. Har jag sagt att jag gillar staket? Dessa bilder är tagna på ett ställe i Storvreta, där jag undrat länge när de gamla slitna skulle bytas ut. Nu har det skett och givetvis måste staketfetischisten föreviga det hela innan grönskan återigen tar sitt grepp över staketet och gömmer delar av det.

180708 Staket 09

Först en vända på förmiddagen med Frida och sen ytterligare en där Elias anslöt på eftermiddagen. Det enda jag klarar nu är att gå och tacksamheten är stor när barnen hänger på. Vi pratar också på ett annat sätt då än om vi bara sitter hemma.

Annars var gårdagen rent vädermässigt helt perfekt. Sol och lagom varmt. Men både djur och natur skulle behöva ett redigt regn nu på många millimeter. Det är otroligt torrt i marken nu.

Fantiserar om iskallt vin och hur gott det skulle vara att få bli lite ”lullig” igen. Den kloka delen av mig vet att det är bedrägliga tankar som i förlängningen innebär en ångest av helt annat slag och att en linje då skulle passeras som inte går att vända tillbaka ifrån. Men jag skulle ljuga för er om jag inte berättade att tankarna finns där och att de har förstärkts nu under sommaren. Vet sedan 2014 att det är helt fel sätt att fly från ångest och oro. Det har livet faktiskt lärt mig och i det står jag bergfast. Men som sagt, jag kan ibland tänka tankarna.

Det är en linje som bara inte får passeras. Det vet jag idag.

Börjar få tillbaka det där ”tvånget” att röra på mig när ångesten tar över. Kanske är det ett plus trots allt i det som idag tynger mig? Dubbla slingor är ett tecken på det.

Medvetenheten är garanten

blue bubble calamity clean

Photo by Daniel Frank on Pexels.com

Har ställt in hotellvistelsen i Sala nästa vecka. Orkar inte med allt det praktiska kring det hela. När jag hade lämnat över bilen till syrran i fredags efter att ha hämtat dem på Arlanda och grillningen var klar, gick luften ur mig. Tom, orkeslös och helt nollad.

Fick senare höra att de haft inbrott i huset. Någon eller några hade varit inne i huset och snott dator, mobiltelefon och sprit. Ingenting är heligt och fredat nuförtiden.

Igår fanns inget kvar i tanken. Tänker på barnen, men kanske är det jag som förstorar upp och tror att de vill göra en massa saker hela tiden? Mina få förslag intresserar dem föga. Men det spelar ingen roll nu eftersom jag inte orkar. Planera det dagliga, hålla ihop och ta ansvar för det basala måste klaras av just nu.

Ur djupet rör sig det opratbara fram och tillbaka. Får en obehaglig känsla av att ”proppen” är lös och stor del av energin finns liksom inte där för att hålla emot. Svårt att fylla på någonstans. Glömmer bort mig själv och klarar liksom inte av att balansera detta. Fortfarande är medvetenheten garanten för det minimala, att någonting finns kvar.

Överdriver jag? Tycker jag bara synd om mig själv och återigen drar på mig det stora offertältet? Rakt över förmågan att tänka klart?

engswe2-0

England-Sverige 2-0 i kvartsfinalen, fotbolls-VM 2018.

Syrran ringde mig igår morse och jag fick ur mig något av det jag kände långt därnere. Bara det en seger. Vet inte om hon blev orolig, men hon och hennes M kom och tittade på fotbollen. De hade med sig hämtmat och det var riktigt trevligt. Tyvärr var matchen inte lika rolig, det var liksom inget snack, England var bättre än Sverige. Sverige var aldrig riktigt nära så att säga. Men att vinna sin grupp, slå ut flera topplag och ta sig till kvartsfinal är stort. Mycket bra gjort av Sverige!

Just nu måste jag bita ihop. Så gott det går där konsekvenserna är okända om bettet går för djupt. Lyssnar på de förtröstansfullaste låtarna, försöker andas djupt och nollställa och gosa med katterna. Pratar med de som vill prata, fördröjer, skjuter upp och bloggar om ynkligheten. Det känns som om allt går mig ur händerna, även denna sommar.