Symboliken med pendeln

Försöker sitta still och bara låta det vara. Overklighetskänslorna, yrseln och allt som rör sig i mig. Det är en otroligt påfrestande tid med en pendel som svischar från ett håll till ett annat. Från det mörkaste tillbaka till ljus och hopp om att det är rätt väg att gå.

Samma gamla tankar hela tiden som gör mig helt slut om jag ens försöker. Sista två dagarna har jag inte ens orkat tänka. När jag hänger upp jackan i nyckelskåpet kanske ni förstår nivån…

Känner ingen riktig ro någonstans just nu. Mina tankar på gamla relationer som varit hyfsat stabila gungar nu i sina grundvalar. Riktigt varför, mer än att jag inte backar, gör mig förvirrad och fylld med sådant som nu bara gör mig trött.

Kan heller inte backa tillbaka, utan måste gå framåt igen när jag vilat lite. Det går heller inte att fly som jag tidigare gjort eftersom jag vet att det är otroliga senvägar som bara förlänger min resa i de jordiska liven jag nu sysslat med alldeles för länge.

Det svänger kraftigt i mig och jag försöker att inte dras med. Men det är väldigt svårt såsom läget är idag när jag utmanar mig själv på det sätt som jag nu gör med det så kallade ”inre” arbetet. För dras jag med blir jag yr, ställer jag mig still i pendelns väg påverkas jag av törnarna när pendeln saktar ner en aning. Det smärtar och i det klarar jag inte av att stå kvar för länge. Kliver åt sidan och sen kör det igång igen. Symboliken med pendeln är väldigt träffande i det jag står i just nu.

En vecka av alla känslorna

Ljuset finns där.

Tvivlen är en del av livet. Att inte veta allt och vara kvar i den tanken. En vecka med mycket känslor går mot sitt slut. Ilska, hårdhet, förståelse, välvilja, glädje och nu tvivel. En vecka som betytt mycket för mig i den berg- och dalbana jag nu tillbringar mitt liv i.

I början av veckan oro och tankar på vart är detta på väg. Vart för allt inre arbete mig till egentligen. Svårt med egen styrning och givetvis reagerade jag på ett sätt som jag inte hade kontroll på. Kontrollen, denna fiende till utveckling, har dominerat mig i många år. Att ligga steget före och tro mig kunna veta vad som ska hända. Den fick sig en rejäl törn i början på veckan. Just då och just i den stunden drog sig ”skyddet” på en kort stund, men jag satt kvar och flydde inte. Jag satt kvar i det som hände och det var (ser jag nu efteråt) en stor seger för mig.

Vad som sades och varför är svårt att sätta ord på. Olika synsätt på saker och ting och att jag för en gång skull stod kvar i det jag tyckte orsakade obalans, vilket gav följdreaktioner på ett sätt som jag inte hade väntat mig. Nu efteråt gav ”friktionen” ett helt annat djup som inte fanns där innan. Jag ni fattar, inget ont som inte har något gott med sig… slitet och välkänt, men det var verkligen så. Att jag satt kvar och inte flydde, gjorde att efteråt fördjupades förståelse och synsätt som inte gjorts tidigare.

Men visst var det ändå jobbigt att bära sedan i ensamheten. Att försöka förstå med intellektet låter sig inte göras alla gånger och då är det bara att acceptera. Det undermedvetna och intuitionen gör sitt jobb, utan att intellektet behöver ha koll på allt. Också en lärdom.

Mårten Trotzig gränd i Gamla Stan
Mårten Trotzig gränd i Gamla Stan

I torsdags var jag till A i Gamla stan igen. Vi har haft ett uppehåll veckan innan och för första gången kände jag mig trygg i miljön. Inga tankar på kontroll och att ”ligga före”, inga försök att vara en duktig adept och ”prestera” så att läpparna sa orden för inbillad progress, nej bara vara där och säga precis som det var med hela mig.

Vilken befrielse det var! A kan sätta ord på det mesta och få mig att förstå varför saker och ting sker. När jag försöker vifta bort och inte kan eller för den delen vill ta till mig förklarar hon att det är helt i sin ordning.

Utrensningar i mitt inre för att ge plats för det nya. När jag tvivlar på tankarna och det jag känner förklarar A och dessutom med praktiska övningar ger mig sådan kraft och energi. Det är märkvärdigt underbart att få vara en del av detta. I mitt liv som under många år gått på ”tomgång” och en rädsla för att leva helt enkelt. Sitta still i båten för att det känner jag igen och accepterar, även om det gör mig likgiltig och ger en längtan på att bara få avsluta alltihopa.

Kan inte med ord beskriva den tacksamhet jag känner för att jag nu får chansen att förändra mitt liv tillsammans med A som min lärare i det jag inte fixar själv. Min tacksamhet för de som nu ”stiger fram” och erbjuder sitt öra går heller inte att värdera i ord. Det är mäktigt när jag tänker på det. Det där dolda, begravda och det där som jag aldrig trodde mig kunna få uppleva igen, det kanske inte är en omöjlighet ändå.

Alla svar finns inom en. Inte utanför och i det materiella. Samlarens väg ligger utanpå och inte i det inre. De svaren bedrar och försvårar ett harmoniskt mående. Någonstans har jag alltid vetat detta, men ändå inte lyssnat. En envis och egoistiskt själ som kanske äntligen begriper?

Det är jag som bestämmer. Mina beslut och min vilja om fortsättningen. Ingen annan. Vad är det bästa som kan hända? Ja, det värsta är ersatt av det bästa. Det ni (;-)

Melodifestivalen 2019 – finalen

Det är nu det börjar på allvar egentligen, årets melodifestival. Tolv bidrag klara för final och nu är äntligen alla delfinaler samt andra chansen avklarade.

Här kommer mina betyg på årets bidrag och som ni märker har jag ingen fullpoängare detta år. Har nog heller aldrig legat så långt ifrån vad jag själv tycker och vad oddsen säger. Kanske ett ålderstecken? (;-)

Jon Henrik Fjällgren har startnummer 1 i finalen den 9 mars.
Foto: http://politik.in2pic.com/

***
1. Jon Henrik Fjällgren – ”Norrsken”

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger, Niklas Carson Mattsson, Jon Henrik Fjällgren

Jon Henrik sjunger själv! Det är väl den största överraskningen i detta tredje försök att vinna melodifestivalen. Någonting saknas dock för ett överbetyg och nog känns tonerna igen sen förr. Helt ok låt, men den lyfter inte riktigt. Tror dock att han genom sitt sätt att uppträda kan nå topp 5.

***
2. Lisa Ajax – ”Torn”
Låtskrivare: Isa Molin

Hon sjunger ju så bra och vill så mycket. Det känns inte helt och fullt ärligt när hon försöker visa känslor. Med en riktigt bra melodi skulle hon vinna hela balunsen, men så blir det inte i år heller. För dålig melodi helt enkelt, men rösten ger henne en placering i mitten av fältet.

*
3. Mohombi – ”Hello”.

Låtskrivare: Alexandru Florin Cotoi, Thomas G:son, Mohombi Moupondo, Linnea Deb

Förstår inte hur en som sjunger så surt kan gå direkt till final?! För mig är sången katastrofal och sen spelar det ingen roll att melodin är helt ok. Jag tycker inte att han har någonting i finalen att göra, men uppenbarligen hör många någonting som jag inte hör (eller ser).

***
4. Lina Hedlund – ”Victorious”

Låtskrivare: Melanie Wehbe, Richard Edwards, Dino Medanhodzic, Johanna Jansson

Redig, säker i uppträdandet och borde ha alla förutsättning för att gå långt, men någonting saknas. Blir inte riktigt berörd. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det är helt klart en kompetent kandidat till att komma bland de fem första.

***
5. Bishara Morad – ”On my own”

Låtskrivare: Markus Sepehrmanesh, Benjamin Ingrosso, Robert Habolin

Enda gången jag rös i någon deltävling var när jag hörde denna killes röst. Vilken pipa! Tyvärr är låten i sig medioker och lite väl sliskig för min smak, men sjunga kan han. Topp 3.

**
6. Anna Bergendahl – ”Ashes to ashes”
Låtskrivare: Thomas G:son, Bobby Ljunggren, Erik Bernholm, Anna Bergendahl

Hennes röst tilltalar mig inte. Den är för mörk och det här vibrerandet går mig på nerverna. Närr dessutom melodin inte berör, utan låter som vilken hissmusik som helst blir det underbetyg. Nedre halvan.

***
7. Nano – ”Chasing rivers”
Låtskrivare: Lise Cabble, Linnea Deb, Joy Deb, Thomas G:son, Nano Omar

Den här låten växer hos mig. Tyvärr mumlade han väldigt i sången i delfinalen. Det var något bättre i andra chansen, men han måste få till sången perfekt för att den ska komma på övre halvan. Han har ju känslan!

*
8. Liamoo och Hanna Ferm – ”Hold you”

Låtskrivare: Jimmy Jansson, Fredrik Sonefors, Hanna Ferm, Liam Pablito Cacatian Thomassen

Nej, det är skriker fejk lång väg. Har liksom ingen tyngd bakom ord och framträdande. Blir bara så fejk och tillgjort med plasten som flyger och den falska feelingen mellan de två som inte alls finns där. Melodin flyger förbi utan notis. Nedre halvan för mig, men tyvärr verkar många gilla detta tillgjorda bidrag.

*
9. Malou Prytz – ”I do me”

Låtskrivare: Isa Tengblad, Elvira Anderfjärd, Fanny Arnesson, Adéle Cechal

För gammal för att begripa. Blir bara stressad av att höra detta. Hittar liksom ingen refräng utan bara blippljud. Underbetyg, men bland de unga säkert en hög placering.

***
10. John Lundvik – ”Too late for love”
Låtskrivare: John Lundvik, Anderz Wrethov, Andreas ”Stone” Johansson

En gedigen artist som ger glädje att lyssna på. Han menar det han sjunger och när han dessutom går in i gospelzonen i refrängen tror jag på en hög placering. Melodin lyfter dock inte hela vägen, men ett gott hantverk är det för Lundvik som kommer att hamna högt. En favorit hos många.

**
11. Wiktoria – ”Not with me”
Låtskrivare: Joy Deb, Linnea Deb, Wiktoria Johansson

Inte ens vattnet över Wiktoria kan rädda detta beiga bidrag. Känner absolut ingenting när jag lyssnar på detta. Har inte detta gjorts massor av gånger tidigare? Var är hooken och det extra? Hon sjunger bra, men vad spelar det för roll när bidraget är så beige? Nedre halvan.

Arvingarna går ut sist av alla. Foto: http://politik.in2pic.com/

****
12. Arvingarna – ”I do”
Låtskrivare: Mikael Karlsson, Nanne Grönvall, Casper Jarnebrink, Thomas ”Plec” Johansson

Min favorit i år. En ”riktig” schlager med hook som har växt rejält hos mig. Blir glad och danssugen av låten och i år räcker det som sagt för att hos mig bli min favorit. Frågan är hur långt Arvingarna kan nå i år? Hos den internationella juryn lär det inte räcka långt, men hos svensken i stugan?

Så här vill jag att det ska gå:
1) Arvingarna – ”I do”.
2) Jon Henrik Fjällgren – ”Norrsken”
3) Lina Hedlund – ”Victorious”

Så här tror jag att det går:
1) John Lundvik – ”Too late for love”.
2) Bishara Morad – ”On my own”
3) Mohombi – ”Hello”

Relaterat
Kim M. da Costa – Schlagerfjollan tar ton: Melodifestivalen 2019 – finalen

Ljuset blir allt klarare

Nu låter det som om allt är svart och mörkt, men så är det ju inte. Inte alls. Det är bara det att tankar och känslor förstärks så inåt sjuttsingen, på ett sätt jag aldrig har varit med om tidigare.

För det finns ljusglimtar också i det som nu pågår i mitt inre. Även det på ett annat och mer djupare sätt än tidigare. Dessa fina tulpaner fick jag av syrran häromdagen och de gör mig glad. Färgerna är starka.

Stunderna av ljus och glädje stärks när de väl kommer. Barnens existens ger mening till det hela och katterna, trots att jag ibland kan bli galen på deras springande ut och in (vad jag längtar tills altandörren kan stå öppen), finns alltid att gosa med. Tacksamheten över jobbet och de fina själar som finns där gör mitt liv så mycket lättare.

Självklart blir det friktion när jag vågar mer och inte backar. Men vi kan prata om det och ingenting fastnar. Så skönt.

Det kanske inte låter så ibland, men jag är väldigt tacksam för varje dag, trots att pendeln svänger kraftigt nu, som jag får vakna och får en ny chans till förändring. Ljuset blir allt klarare, även om det ibland inte låter så här på min blogg.

Alternativet att ge upp finns inte. Tittar på den där skarpa röda färgen i blomman för att förstå. Sinnena gör livet, är livet. Att känna är livet, att känna handlar allt om. För mig att vara tålmodig och inte ge upp. För dig och andra kanske det handlar om andra premisser, men alternativet att lämna in frivilligt, det försvårar bara i framtiden och det gäller oss alla. För framtiden finns alltid där. Det är min tro sedan den dagen, sommaren 1981, då min mamma visade sig, trots att hon varit död i ett halvår. Efter det tvivlar åtminstone inte jag på att vi, liksom mycket annat, går i ett ständigt kretslopp. Det är bara skalet (kroppen) som byts ut, men medvetandet och dess bank, den bär vi alltid med oss.

Drama och drama queen har alltid legat mig varmt om hjärtat och den dagen jag slutar älta, DÅ är det på allvar.. (;-) Den dagen det blir tyst här, då är gubben illa ute. OK?

Så starkt, så intensivt…

Tack för att jag hade inspelningen från A att ta till i natt. Tack A! Fördämningarna släppte och tårarna bara rann. Tankarna på avslut och att strunta i allt var väldigt starkt inom mig. Vissa stunder känns det verkligen som om jag inte har någonting kvar att ge. Att jag är klar och det är över och förbi.

Så var det i natt. Jag var väldigt ledsen och då satte jag på inspelningen med A. Bara att höra hennes röst fick mig att komma till sans, även om gråten kom tillbaka ett par svängar. Men hon lugnade mig med sina ord om att allt handlar om tankar. Mörka och ljusa och att de kommer och går.

Försökte lite senare att få ur mig även ilska och aggression, men det går bara inte. Efter en stund med nävarna i ett par kuddar kände jag mig bara dum och löjlig. Ilskan och aggressionen får jag liksom inte ur mig, utan det blir ledsenhet och uppgivenhet över varat. Tårarna som jag hatar och då speciellt tillsammans med andra.

Det finns tankar i mig som nu kommer upp och som jag tidigare gjort allt för att trycka tillbaka. Detta med att lämna in och ge upp har varit svårt inom mig och förnuftet begriper att det bara är genvägar. Men ibland och i natt slogs det ut totalt och jag såg mycket mörka moln i mitt inre. Försökte stanna kvar med resultat av att tårarna inte gick att stoppa. Det är väl bra så och meningen, men när jag är mitt i det så vill jag bara fly från hela skiten. Så starkt, så intensivt på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.

En del tycker att man inte ska skriva om död och tankar kring detta, men jag vill bara vara ärlig nu med det som finns inom mig. Det har alltid funnits där, men jag har liksom gjort allt för att inte känna det fullt ut. Nu går det inte att hindra och då måste jag få ur mig det någonstans och så länge jag inte klarar av att ringa någon, då bloggar jag om det.

Mitt liv är för värdefullt för att avsluta i förtid. Mina barn och alla de runtomkring mig såsom min syster och flera vänner är mina ankare i livet och inte döden som bara gör saker och ting i en förlängning allt värre. Även om döden, som i natt, känns befriande och lockande, men jag vet som sagt, att det är flyktkänslor från det som nu kommer upp. Ledsenheten över flera saker och att det blev som det blev. Mamma och alla orden om min homosexualitet och känslor för män och det självhat som det odlat inom mig i så många år. Min starka längtan efter närhet som jag inte klarar av att hantera genom aktivt sökande. Tacka sjuttsingen för att det tar tid att vända skutan och jag kan liksom inte sluta tjata om allt detta på min blogg. Det är mitt andningshål…

Det är så svårt att ta hjälp när det gör som ondast. Att ringa någon med tårarna rinnande är så obehagligt och läskigt för mig. Jag klarar inte av det, men samtidigt har jag inga problem att blogga om det. Märkligt kanske, men så fungerar jag.

Du som orkat hit, tack för att du läser och oavsett vad du tycker om mig, så lovar jag dig att jag kommer aldrig att ge upp i detta livet. Sen kanske jag tjatar och upprepar saker och ting, år ut och år in och dessutom är paradoxal i mina tankar och så får det vara. Alternativet är värre så att säga. Tack!

Rollercoaster deluxe

Fy bubblan vad det far åt alla håll, Det är rollercoaster deluxe och jag får verkligen hålla i mig. Fick också en bild av jättevågor som kommer emot mig och jag får verkligen kämpa för att inte drunkna. Tillslut viker vågen undan och det blir härligt en stund, men snart är nästa på gång.

Vet att jag själv utsätter mig för allt detta, men att inte ens försöka förändra är inget alternativ för mig. Det går liksom inte längre. Vill på något sätt mer innan kistlocket faller över mig med en del av mig själv, samtidigt som den där andra inte vill inte skit. Det är detta som skapar friktionen av vågor och rollercoasters i tid och otid.

Jag är inte ensam. Tre underbara själar säger utan omsvep att ring om det är något och strunta i vilken tid det är. Tre stycken! Jag är väldigt tacksam över detta. Sen min syster, mitt ankare som håller mig kvar. Så tacksam alltså.

När jag blir för orolig och ångestfylld nu blir jag arg och ilsken. Än mer än förr. Känner mig så irriterad på andningsankare och scanningar av kroppen. Blir så förbannat anti allt vad andlighet och självinsikter heter och det är jag medveten om idag. Det var jag inte tidigare.

Idag var vi hemma hos den blivande biskopen Karin Johannesson och filmade. Hon är verkligen en ödmjuk själ och ett otroligt proffs framför kameran. Hon fick oss alla att känna oss bekväma och allt gick så bra. Det ska bli väldigt spännande att följa hennes mission som Uppsala stifts nya biskop. Hon vigs på söndag i Uppsala domkyrka.

Mitt mående spelade mig ett spratt och jag kände mig stundtals helt värdelös och som ”femte hjulet” under dessa timmar. Men jag vet att det är mina tankar som bråkar med mig och att det handlar om ”förgöraren” som kommer fram såsom det alltid har varit i mitt liv när jag exponerar mig för någonting som jag inte har full kontroll på. Jag duger inte, jag är ingenting värd och så vidare. Det triggar i sin tur igång ilskan i mig för att jag inte kan ge fan i att tänka på det sättet. Hur paradoxalt det än kan låta så hatar jag offerkoftan och allt självömkande.

Det var så mycket intryck och så mycket som hände att när jag kom tillbaka till jobbet sen var det stopp. Var yr och klarade inte av att tänka. Fanns bara en sak att göra och det var att åka hem. Bara tanken på att jag nu på fredag ska jobba 100% oroar som sjuttsingen. Har liksom inga som helst ”marginaler” idag att ta till och jag ser löneavdrag framför mig för minustid.

Låter som att allt bara är skit men så är de inte. Många saker är positiva inför framtiden och det gäller att jag tar fram dem när vågen kommer, vagnen i rollercoastern går på två hjul och när ilskan försöker styra mina tankar. Så många fina och underbara själar som vill mig väl och min intuition vet också att en förändring kommer! Tillit och tålamod in absurdum eller inte, det är vägen framåt.