Författararkiv: Jerry

Om Jerry

Mina ord, välkommen!

In i mörkret…

En del av min livsterapi är att blogga. När jag började blogga var jag gränslös på ett sätt som jag till viss del ångrar idag. Skrev om det mesta och i ord som ibland sårade exet. Barnen fick vara med också utan att jag hade pratat med dem. Det var liksom bara jag, jag och åter jag ett tag där.

Har flera gånger tänkt att lägga av helt. För att jag skämts över vissa saker och att jag inte står för det jag känner. Rädslan för vad andra ska tycka om mig hänger fortfarande kvar. Svårt att stå för den jag faktiskt är av ibland offerkofta, ältande och upprepningar.

Att bli hel och få inre frid kan för en del människor ta ett helt liv. En del bryr sig inte alls om det inre utan ”kör bara på” för att medvetenheten inte finns där, vilket i vissa fall slutar med sjukdomar och för tidig död. Det är komplext detta att skriva om eftersom det finns livskamper över hela skalan och något svart eller vitt existerar inte. Stolparna till målet kan vi påverka med flera år är min uppfattning.

För mig är det mycket tankar, ältande och upprepningar här och ibland bryr jag mig nog lite för mycket om vad ni som läsare får läsa, vilket jag tror är ett hinder i min utveckling i det andliga. Om jag ska vara uppriktig och ärlig så är det väl på min egna blogg?

Vissa dagar, som igår, går det så långt att jag inte vill någonting förutom att sova. Ensamheten och dess känslor är så dubbla i mig. Det har jag ältat om många gånger. Orken är borta till socialt samspel som i sin tur skapar negativa tankar kring att ens försöka fortsätta vandra i de spår jag nu försöker mig på. Igår åkte jag på ett riktigt bakslag med sedvanliga piskor efteråt emot mig själv. Var så orolig och hade sådan ångest att jag inhandlade ostbågar, jordnötter och ett stort paket glass. Försöker se att ”förstörelsevapnen” ändrats från alkohol till snacks och glass, men när jag precis ätit upp allt och mår illa, är känslan tyvärr densamma. Självhat och ledsenhet som jag inte riktigt hanterar mer än att gå och lägga mig.

Sådant här vill jag egentligen inte berätta om, att jag inte går på en rak linje framåt mot bättre mående. Det finns en bedräglig ådra i mig som har svårt att erkänna misslyckandena för andra. Samtidigt måste jag inför mig själv se att det finns segrar att då tänka på, som om att det i april är fem år sedan jag drack någonting med alkohol och att jag fortfarande är köttfri detta år. Men det kommer liksom i skymundan av den hårdhet jag har inom mig där varje enskild sak som inte följer det jag har bestämt mig för slår ner mig rejält.

Hoppas det nu lättar en aning genom att jag återigen skriver om mina vedermödor mot att bli hel och känna en inre frid i djupet.

Skit i systemet

Så mycket jävla känslor hela tiden. Två dagar då jag inte riktigt klarat av att vila och vara här och nu resulterade i tidig hemgång och sömn i ett par timmar. Det är som om behovet av sömn är konstant oavsett dag och tid.

Men jag har inte kunnat vila på det disciplinerade sätt som jag hyfsat klarat tidigare. Det har varit för mycket tankar och skit i systemet sista dagarna. Vet ju varför. Tankarna far och flyger och jag försöker fly från vissa av dem. Gamla vanliga tankemönster tog kommandot direkt efter senaste terapin med A. För det var så jävla jobbigt att ens försöka själv…

Är så rädd för den dagen då de bara kommer utan att jag kan stänga igen på det sätt som jag alltid kunnat gjort. Att bli galen helt enkelt av allt skit som väller över mig. All denna jävla svarta gyttja som jag så naivt trodde mig hade kommit över redan. Men jag är ju mästare i att ljuga för mig själv, det vet ni ju redan, eller hur!

Vissa dagar funderar på varför jag ens håller på? Varför jag utsätter mig för allt detta som går så på djupet. Vet ni varför? Jo, för jag vill bli hel och det är i detta livet. Jag vill inte fortsätta på det livshjul av liv då jag gör andra illa och ljuger för mig själv hela tiden, då jag flyr från den jag är i alla olika känslorna. Jag vill bli hel och i det också tycka om mig själv. Acceptera den jag är i alla dess riktningar. Kunna se mig själv i spegeln och inte känna avsky. Stå upp för den jag är, även om det är besvärligt i vissa lägen. Vara mig själv och bli en hel själ för första gången, i alla fall så nära som det går. Det är därför!

Jag behöver hjälp av A. Det vet jag. Hoppas hon orkar med mig. För ingen annan har hittills gjort det. Antingen har jag tröttnat eller så har de dragit och tyckt att jag har varit falsk, hemsk och jag vet inte vad. Hoppas hon orkar hela vägen med mig. Om inte, så blir det att ”vända igen” och komma tillbaka och det vill jag inte. Jag vill komma vidare nu och slippa detta helvete igen. Ja, jag ser jorden som helvetet och inte någonting annat som de så kallade lärda försöker lura i oss. Helvetet är här och nu.

Skriva av sig och dela med sig. Kanske förstår någon, kanske någon inspireras av min kamp. Kanske följer med mig i så mycket.

Dåtiden, den där dagen i Bergvik knackar på…

A är där och ”gräver” där ingen annan varit, där ingen annan fått tillträde. Smärtan i känslan är på en nivå jag aldrig upplevt tidigare. Det fick mig i rejäl gungning idag. Samtidigt vet jag att det finns inget alternativ. Jag måste tillbaka dit in. Stället som är orört, svart och gyttjigt av smärta.

Dåtiden, det som manifesterades sommaren 1972 i Bergvik och som lade sordin på en jävla massa under många år.

Stopp och belägg. Stå kvar. Tro ingenting. Din plats är här. Försök inte!

Sommaren 1972 i Bergvik

Litet trångt, mörkt och ensamt. Det är farligt att försöka någonting annat. Många vill dig illa, människor är inte vad de utger sig för att vara!!

Sommaren 1972 i Bergvik

Dåtiden, den där dagen i Bergvik. Den där stunden i lekstugan, då jag stängde ner helt och sen efter det aldrig öppnade upp igen, utan förstärkte muren under åren istället. Dåtiden närmar jag mig tillsammans med A och för mig är det oerhört smärtsamt att ”gräva” i detta.

Sex år gammal, sommaren 1972.

Sveket och ilskan mot min mamma blir tydlig. Hon som var min enda trygghet, var hur märkligt det än kan låta orsaken till att detta blev så djupt och smärtsamt som det blev för mig. Det visar det jag nu kämpar med. Ilskan över sveket kommer fram nu tillsammans med den stora svarta gyttjiga sorgen som är så äcklig att ta i. Det som jag aldrig tidigare kunnat närma mig på riktigt.

Har aldrig klarat av att se att mamma kunde ha en del i allt detta. Mamma som var den enda jag hade då. Sen när hon tog sitt liv, blev liksom skulden min på flera sätt. Jag tog på mig en jävla massa då och förträngde detta som hände i Bergvik helt. Såg aldrig hennes del i det som jag nu med mycket sorg och ilska börjar känna och förstå.

Det känns som om jag sviker mamma genom att känna som jag nu börjar göra. Det får mig att må illa. Det är ju henne det är synd om. Hon som lämnade livet för en jävla massa svärta och sorg. Då att upptäcka och förstå vad som verkligen hände i Bergvik, blir oerhörda känslokollisioner för mig.

Jag är livrädd. Motståndet är starkt. ”Frestaren” vill ta över och styra tankarna så att jag får kontroll igen. Flykten ligger på lur igen, till det som tröstar och ger mig den trygghet som jag levt med hela livet. Den falska tryggheten som bara främjar stagnation och att jag inte kommer vidare. Den falska och fula.

Fy fan säger jag bara. Dessa jävla bottenlösa känslor av skit gör mig inte bara ledsen utan jävligt arg och förbannad. Ilsken och hatisk mot det som verkligen var.

Mina val till frigörelse går endast genom att på allvar och i djupet känna smärtan och sorgen som jag begravde den där sommardagen 1972. Jag vet ju det med intellektet. Men att på riktigt gå in i känslan är för jävla jobbigt alltså. Det jag kände idag var liksom en ny nivå på eländet. Nu vet jag i alla fall vart roten till allt finns och varifrån allt kommer från början. Bara det är ett stort steg framåt.

Blir så ledsen när människor är snälla emot mig. Vill mig väl och verkligen menar det. Så svårt att ta det. A är en sådan människa och det skrämmer mig samtidigt som jag vet att jag nu ska stå kvar oavsett om jag blir galen av sorg och tappar kontrollen totalt. Vad är det värsta som kan hända?

Snö i massor

I natt har det kommit mycket snö. Vart har vägen tagit vägen? (;-)

Det enda stället som idag fått besök av mig är soprummet. Detta på grund av de stora snömängderna. En del verkar inte ha läst på om läget när jag såg en bil som försökte ta sig ut på vägen. Personen kom upp till vändkorset och valde sedan med stor möda att ta sig tillbaka till parkeringen. Vägen är dåligt plogad när detta skrivs vid halv 10 på söndagsförmiddagen och att ge sig ut med bil är inte att föredra. Man kan lätt fastna vilket jag alltså själv blev ögonvittne till.

Har skottat till katterna på baksidan och till mig och grannen på framsidan.

Snömängden är ansenlig på sina håll, men slår fortfarande inte det året på 90-talet när vi bodde på Månskensvägen. Minns att man då fick skotta fram gångar för att ta sig framåt. Det var som väggar omkring en.

Så nu lär man få leva med snöhelvetet en tid. Högst en plusgrad i prognosen till nästa vecka gör väl inte att denna mängd snö hinner försvinna. Det är säkert 25-30 cm på sina håll just nu. Vi är fortfarande bara i början på februari så det är bara att härda ut. En dag i taget.

Träffade Claes igår. Hans nästan 10 år gamla dator har sett sina bästa dagar. Jag kunde inte fixa det som behövs, så det blir en ny dator för Clabbe. Det är alltid kul att träffas och han hade med sig lite material som ska fylla i de luckor jag har om stiftets historia. Han om någon med sina 44 år i stiftets tjänst ska man ta hjälp av i detta långsiktiga arbete.

Dagar i Hälsingland

Utefika med smörgås i Gävle.

Vi startade från kansliet i Uppsala. Tog en fikapaus med smörgås i Gävle. Där hämtade vi samtidigt upp personal som jobbar på servicebyrån som också hör till stiftsorganisationen i Uppsala stift. Vårt mål var stiftsgården i Undersvik!

Det var kallt när vi kom till gården. Drog mig till värmen…

Resan upp gick bra. Innan vi åkte till Järvsö församling åt vi lunch på stiftsgården. Sveriges största landsortskyrka besöktes och biskop Ragnar höll där en fin andakt med personalen. Vi fick guidning i kyrkan och fikade sedan i församlingshemmet. Ombonat och mysigt.

Eftermiddagsfika hos Järvsö församling.
Järvsö kyrka.
Andakt med biskop Ragnar i Järvsö kyrka.
Biskop Ragnar Persenius går i pension.

På kvällen blev det en resa i biskopens liv samt allsång mellan bildspelet där min insats bestod i att peka ut Ragnar som barn och tonåring på den stora vita duken. Ladan ovanför Varghotellet i Järvzoo, Järvsö var reserverad för oss. För det är så, att nu går biskopen i pension. Ragnar Persenius har varit biskop för Uppsala stift i nästan 19 år. Han tillträde i maj 2000 och lägger ner staven den 24 februari 2019.

Ladan kallas festlokalen ovanför Varghotellet.

Min insats i firandet/avskedet av biskop Ragnar har bestått i att samla bilder. Tillslut hittade jag nästan 500 bilder på biskopen som nu överlämnas på en USB-sticka. Av dessa 500 fick jag äran att välja ut de jag gillade bäst som utmynnar i en fotobok som biskopen ska få som gåva från mitt team. Boken skulle ha lämnats över i torsdags, men tyvärr har den försenats. Kungen har också uppmärksammat biskopens kyrkliga engagemang genom att nu ge biskopen Konungens medalj 12:e storleken i högblått band. Välförtjänt!

Jag önskar jag vår biskop Ragnar fina dagar som pensionär tillsammans med sin Ingrid. Det skrev jag i den bok som kommer att överlämnas.

För mig har Ragnar varit en stabil och trygg biskop. Alltid ”klar i den teologiska linjen” om än lite anonym i de nya sociala medierna som idag finns. Men jag tror det är en generationsfråga också, när han tillträdde fanns ingenting av det som nu finns och man meddelade sig på ett helt annat sätt då än idag.

Det var en trevlig kväll med god mat och trevlig samvaro, även om jag inte orkade hela vägen. Strax efter 22 när den levande musiken drog igång flydde jag fältet. Var helt slut i skallen och alla ljuden lät som jag vet inte vad. Den första bussen tillbaka till stiftsgården gick först vid 23, vilket gjorde att jag satte mig under festlokalen i Varghotellet. Tala om att det dundrade och ett tag trodde jag taket skulle ramla in när de sjöng och dansade som jag vet inte vad. Då kan ni ju tänka er hur det lät i själva festlokalen!

Kylan var påtaglig och silvret var nere i många minusgrader. Jag sov som ett litet barn i rum 35. Min bästa natt på stiftsgården, sanna mina ord genom alla år. Men det klart, jag var helt väck när jag kom till rummet vid kvart i tolv på kvällen.

Innan fredagens program drog igång tände jag ett ljus i kapellet på gården.

Fredagens förmiddag ägnades åt brainstorming om just stiftsgården. Vi fick tycka till och samlades i fyra olika grupper. Många bra idéer och tankar kom fram och det är ju så att när nu Breidagård är ute till försäljning, har stiftet en enda gård att satsa allt på.

Det viktigaste inför framtiden tror jag är att få stiftets församlingar att inse att vill de att gården ska vara kvar, så måste de också hyra den än mer än vad som sker idag. Det var ju det som blev Breidagårds fall att församlingarna i stiftet hyrde gården i alltför liten omfattning. Gården har varit nedläggningshotad i många år så det har ju funnits varningar om det som nu inträffat. Hyr ingen gården så funkar det ju inte till slut. Enkel matematik.

Maten på stiftsgården var väldigt bra. Eftersom jag nu äter vegetariskt hade jag angivit det i anmälan. Ingenting att klaga på utan tvärtom, mycket bra mat!

Tycker det praktiska överlag var riktigt bra och sen fick jag dessutom ”hälsa” på Erik innan vi åkte tillbaka till Uppsala. Han håller ett vakande öga över gården. Vänlig, stöttande och omfamnade uppfattar jag hans närvaro som.

Det enda som gör mig lite ledsen är att jag inte orkar som förr. Måste ta det lugnare än jag vill. Men samtidigt vet jag att alternativen hade kunnat varit än sämre om jag inte ”dragit i bromsen” överhuvudtaget. Måste fokusera på det positiva med dessa personaldagar.

Ungefär lika mycket snö som nu finns i Uppsala. Dock kallare…
En del snö och blåst, men hem kom vi tack vare chaufförens säkra körning.

Personaldagarna i Undersvik är jag glad nu att jag följde med på. Tyvärr ”bråkar” mina tankar med mig på ett sätt som jag inte riktigt mår bra av, men jag har förhoppningen att det blir allt bättre efter varje besök i Gamla Stan och hos A. Hur är det nu man brukar säga… det blir sämre innan det blir bättre? Ja, så är det även om det är så utdraget och i den vetskapen lägger jag dessa dagar bakom mig. Tacksam på ett plan att jag fortfarande ”hänger med”