Tankarna är överallt just nu. Märker hur jag återkommer till hindren istället för möjligheterna. Ser ofta det negativa först men kommer på mig själv och försöker vända i tanken. Det är flera gånger om dagen nu. Inre strider om tankarna.

Försöker fokusera på det positiva, men det tar emot. Hemfaller åt gamla tankemönster och även om jag numera är mer medveten om detta är det ändå jobbigt att försöka vända på dessa tankar hela tiden. Som om jag fortfarande har ett behov av att tänka på det jobbiga.

Ni som läser här vet att jag skriver av mig här. Har aldrig slutat med det, även om jag hade bloggen privat under flera år. Är väldigt kluven i detta att ”visa upp mig” igen. En del av mig vill visa att jag finns och kanske kan också mina ord hjälpa någon annan? En del skäms faktiskt, för att jag inte bara kan låta tankarna vara. Men vem är jag då? Om jag inte får skriva av mig någonstans? Visst, jag behöver inte ”visa” upp mig såsom jag gör samtidigt som det är helt frivilligt att just läsa det jag skriver.

Fast det har hänt saker! Går jag tillbaka och läser för några år sedan ser jag det. Det går inte fort, men det är ett förändrat tankesätt gällande vissa saker. Är mer medveten idag om vem jag är, även om jag fortfarande ibland undrar. Som vanligt är det svårt att sätta de rätta orden på vad jag menar, men just medvetenheten är en stor skillnad. Förr förstod jag inte sammanhangen ibland och varför jag reagerade och agerade som jag gjorde.

Tycker fortfarande det är skitjobbigt med förändringar. Men idag är jag mer medveten om varför. För många av oss är förändringar verkligen en utmaning, i det lilla och i det stora. Livets gång och att ingenting står still vet vi ju om, men när det händer i praktiken, då är det för många av oss väldigt tufft. Många gånger kämpar jag mig kvar i det jag känner igen, fast jag någonstans vet att det måste ske någonting.

Åldrandet grejar jag inte så bra. Blev riktigt tufft när jag fyllde 60 förra året. Som om jag då förstod hur kort tid det var kvar med många saker. Åtminstone i den här ”köttkostymen”. Fastnar så lätt i det som ”inte har hänt” och såg framför mig mest negativa saker. Som om det skulle hjälpa mig att må bättre?! Har alltid försökt att leva ”så lite” som möjligt, vara kvar i det jag känner igen och liksom inte utmana mig själv så att jag blir otrygg och faktiskt besviken. Men vad är det för liv, egentligen? Men dessa tankar vet jag idag kommer från när jag var liten och hur jag tänkte då. Bara den vetskapen och den medvetenheten gör att det förändras och känns bättre. Så var det inte för några år sedan. Klarade inte av att se kopplingarna från den där lilla grabben och hans tankar.

Både de levande och de i andra ”verkligheter” har funnits där för mig. När jag tvekat, varit livrädd och inte kommit vidare. Både med morot och även ibland piska har jag ändå kommit vidare på något märkligt sätt. När jag sen lyckas att se tillbaka så blir det mer synligt, att ingenting bara sker.

Är ju så dubbel i detta med att ha någonting framför sig. En del av mig blir orolig och gillar dagar där det inte finns någonting i kalendern och en annan del otålig och frustrerad över samma sak. Känns det igen?

Har alltid haft resfeber men låter den inte nu hindra mig att göra saker. Så har det varit i några år nu och efteråt är jag så glad att jag vågade. Så det försöker jag tänka på när ”bromsen” slår till och inte vill göra någonting. Allt det fina som hände 2025 och de resor jag då gjorde kändes som ett ”avslut” och det var en livsfarlig tanke för mig. Vet inte varför jag kände så, men tror det hade med min 60-årsdag att göra. Känner av det fortfarande och allt efter detta har känts tufft.

Ja, jag skriver av mig nu. Och det känns bra, även om det är öppet. Vill kunna stå upp för mig själv inför mig själv och inte tro att människor tycker att jag är konstig och knäpp. Även om de tycker det (;-)

Tufft är också att leva ensam. Åtminstone ibland. Vissa dagar är det skönt att inte behöva ta hänsyn till någon förutom min katt Maja. Bara ”rota runt” och göra som jag vill. Men ibland är det ledsamt också att inte ha någon att dela vardagen med, att få beröring och liksom ha någon att älska med allt fina som det innebär. Försöker acceptera den tanken att det liksom är som det är. Den är svår vissa dagar för det kommer lätt in egosaker då såsom att varför och är detta min stora prövning i slutet av mitt liv här osv osv. Är jag inte värd att få leva med någon som jag älskar mm.

Detta tror jag inte alls är bra att tänka för mycket på. Det blir liksom självuppfyllande att ensamheten då består. Det bästa är att försöka acceptera situationen, göra det bästa av det och vara så mycket bland människor som man orkar. Be om stöd och hjälp från de på ”Andra sidan” också. Mer kan man inte göra. Att ”hitta någon” för att bara ”hitta någon” fungerar ju inte heller. Det kan bli så mycket värre då och detta får jag inte glömma bort.

Får inte heller glömma tacksamheten över det jag har och det jag har fått varit med om i mitt liv. Det hade kunnat vara så mycket värre. Så är det ju och det är ett bättre tankesätt än att bara söka sådant man inte kan få och som gör att man inte mår så bra. Se det man har istället och glädjas över detta.

Här och nu är så uttjatat från min sida, men är så viktigt! Här och nu!