Att leva i det man själv förkunnar. Att vara i det man själv tror på. I vardagen, i praktiken, i livet.

Bära själv, bära i tron på att man duger. Inte slå inåt. Acceptera och se det som är. Inte slå utåt. Stanna kvar oavsett, ingen flykt, inga lögner.

Sitta ner, lyssna inåt och bara vara i det. Vad i själen gör att det är så svårt? Att det fortfarande skapar sådan smärta och gör så ont att det inte går alla gånger. Och går det tar det dagar att återhämta sig.

När behandlingar har paus, när man bara är med sig själv. Vad gör att man inte bär själv? Hur många ”lager” ska man igenom? Man är jag, men så svårt att skriva. Man är någonting att skylla på. Jag är jag och det är nog som det är.

Förtvivlan och passivitet påverkar kroppen. Tankarna likaså. Som ett brev på posten kommer det. Det går liksom bara runt. Det ena ger det andra. Så lätt att bli offer i sig själv, tycka synd om och se utåt istället för inåt. Bara prata, bli missförstådd och rasera.

Böner, isolation och en lust att fly igen. Starka krafter. Se det lilla, låta smärtan och lidandet bara vara, det är inte farligt längre. Påverkan är stor i öppenheten som inte längre kan täppas till. Allt går rakt in med resultat av förtvivlan och sorg. Påverkas mycket och gör att allt bara tar slut i kraften som ändå finns där.

Sitta ner, lyssna inåt och inte värdera. Bara vara med sig själv är en kamp. Inte fly in i annat. Vad gör att det fortfarande är så tufft?