Tycker mig haft flera ”fina” dagar nu under inledningen av min första semesterperiod där jag känt mig stabil och lugn. Gör liksom det jag vill göra och försöker inte tänka på vad jag ska göra i morgon. Här och nu så långt det är möjligt.

Idag är tanken att jag ska träffa mitt ex för att hjälpa henne med att måla om sin kolonistuga. En långpromenad blir det antingen dit eller tillbaka hem. Vi får se.

Vackert så, lugnt i tanken. Ingen ko på isen eller vad man nu säger… men så tänkte jag mig att jag skulle köra en ledd meditation och då var det som om någonting inom mig ”släppte”, för jag vet inte vilken gång i ordningen…

…lock i halsen, ångest och oro utan adress och jag kunde knappt slutföra meditationen. Självklart kom tårarna och jag visste inte riktigt varför. Som om någonting inom mig som jag inte har ord på, ”kom ut”. Återigen och för jag vet inte vilken gång i ordningen. Men det är ok.

Accepterar detta alltmer, att jag inte behöver veta varför. Det bara är så att jag har många saker inom mig som jag inte kan få ut på annat sätt. Det går inte att få ord på allt med intellektet. För mig en livslång lärdom som nöts in i mig vid varje sådant här tillfälle.

Gick sedan in i duschen och trots att jag försökte ”nollställa” mig gick det inte att få stopp på tårarna och gråten. Det bara fortsatte. Tidigare har jag alltid då försökt ”stoppa” gråtandet, men det gör jag inte längre. Det får komma och det är ok.

Gick sen ut med Maja på baksidan och försökte liksom bara acceptera det som hänt. Inte analysera och försöka hitta orsaker. Har gått ok och någonstans vet jag att jag inte kommer att få svar på varför. Det är ok.

Som sagt min första semestervecka är snart slut. Har nog aldrig upplevt en liknande semester tidigare. Trots att jag gråter och blir ledsen, har jag ändå nog aldrig varit så ”stabil” i sinnet. Trots att jag känner av ”flykt”-känslor genom mina besök på secondhandbutiker är det ändå ingen fara. Det är ok så länge min ekonomi inte blir lidande. Det är ok så länge jag drivs av lust och att det är spännande.

Visst, det är en slags flykt men ändå är det en ”bra” flykt för mig. Om det är förståeligt för någon? Mellan ”flyktförsöken” kan jag ändå komma mer till ro än tidigare i mitt liv. Vill tro att det är en läkning som pågår, sakta men säkert.

Har nu också börjat träna på gymmet i källaren. Startar igång sakta men ändå tre dagar i veckan och det har räckt för mig. Ökar på sakta men säkert. Tror detta är vägen framåt för mig. Ingen press, ingen prestationsångest utan öka på lite varje gång.

Min vikt går neråt, men väldigt sakta nu. Ett kilo på en månad, men det går ändå neråt. I detta finns också en stor prövning för mig att det är ok. Det är precis så här det ska gå till, så kroppen blir van vid lägre vikter och att jag inte fortsätter med jo-jo bantandet som jag faktiskt ägnat stora delar av mitt liv till. Det är också bra detta för mig att det inte går fort nu. Det går åt rätt håll och det är det viktiga.

Men ändå… ändå är det tufft vissa dagar att ens kliva ur sängen och peppa sig för en dag till här på jorden. Skäms nästan när jag skriver detta eftersom jag har så mycket att vara tacksam över och det är jag de andra dagarna. Vågar nog påstå att även här går det åt rätt håll. Allt mer sällan mörk och färgad av meningslöshet och alltmer av en acceptans och tacksamhet att jag har det väldigt bra egentligen.

Att leva är en blandning av alla känslorna. Att kunna vila i det ljusa och det positiva är en stor träning för många av oss. Tycker mig själv, sakta men säkert, genom åren bli allt bättre på detta. Även om bakslagen finns där ibland och det är ok. Det är detta som är livet. Måste ju avsluta klyschigt som fan… (;-)