Såsom jag dömde andra, så blir jag själv dömd. Såsom jag behandlat andra blir jag själv behandlad.

Allt går runt. Vi möts av det vi sänder ut. I det lilla och i det stora. I detta liv och i andra liv.

Ibland ser vi det inte. Det kan ta flera liv att se sambanden. Ibland går det bara inte. Såsom jag dömde andra, så blir jag själv dömd. Ibland är jag själv den tuffaste domaren mot mig själv. För att jag finner en falsk trygghet i det. Att slå på mig själv för det är det jag känner igen.

Sitter med mig själv. Låter tårarna komma. Dömer inte. Sitter och bara låter det komma. Här och nu. Försöker inte fly i tanken. Det är så renande att titta in i sig själv. Stanna kvar en stund. Även om det är mörker och tuffa saker som kommer upp.

Jag gjorde mitt bästa. Det var för mig en lärdom att gå igenom alla dessa känslor och upplevelser. Vad är det annars? Vi möts av det vi sänder ut. I det lilla och i det stora. Det kan inte vara på annat sätt och ju mer vi fortsätter att förneka detta för oss själva och tänker att orsaken alltid ligger utanför en själv, ju längre tid tar det att bli hel och komma vidare i sitt inre.

Ibland hårda ord, ibland svårt att förstå. Men vad är alternativet? Att saker och ting bara händer?

Vi hör alla ihop. Vi är alla ett. Det du gör emot andra, det gör du emot dig själv. Att inse detta i djupet är befrielse. Även om det gör ont på vägen.

Vi har alla våra vandringar att göra. Detta är min. Jag kan aldrig säga till någon annan vad den kan göra. Jag kan med mitt sätt och mitt agerande inspirera. Men jag kan aldrig säga till någon annan hur de ska leva sitt liv och hur de ska agera. Råd som människor ber om är en sak, men råd som människor inte ber om är en flykt från sig själv och spegeln är given.

När hjärnan kommer in låter mina ord kanske som svammel, även för mig själv. När mitt hjärta talar är allt dock så självklart. Det är en mäktig känsla att släppa taget och inte värdera. Bara låta saker och ting komma till en.