Har gått upp över ett kilo senaste veckan. Är det så att min kropp har blivit ”mättad” och att Mounjarosprutorna inte fungerar längre? Ligger på maxdos och har mått en del illa i veckan. De få stunder jag mått bra har det vissa kvällar trots allt infunnit sig ett ”sug” jag inte kunnat bemästra. Trots maxdos! Vad är det för fel på mig?

Eller handlar det om någonting annat? Kroppens sätt att återhämta sig. Stabilisera sig efter alla kilon som försvunnit sedan oktober? Kanske är det så att detta är min idealvikt idag? Kan inte drömma om ungdomens kropp kanske?

”I Feel So Free” är Madonna i högform. Älskar hennes röst och rytmerna i denna första singel från ”Confessions II”. Hon finns där åter när tankarna är för svåra och jag bara älskar henne. Trösterskan är tillbaka i mitt liv.

Blir övergiven, vill inte bo ihop med andra. Känner mig ensam och som en utböling. Jagad av människor som vill göra mig illa. Ingen trygghet och ingenstans att få vila så att säga.

Mina drömmar sista dagarna har varit intensiva med så mycket mörker och så mycket ångest. Vaknar, blandar ihop medvetandena och ibland tror jag på allvar att jag håller på att dö. För att sen somna om konstigt nog och befinna mig i en annan mörk tillvaro och i en tid som inte alls hänger ihop med nuvarande. Vill knappt gå att lägga mig dessa dagar.

Jobbet är inte roligt heller. Det är så lite att göra och jag har ingen förtrogen att prata med. Det går, men det ger mig inte så mycket som i början. Orolig för fortsättningen och vad som ska hända sista åren i mitt arbetsliv.

Nu är det bara mörker känns det som. Klarar heller inte av att beställa någon resa till min semester som börjar i slutet på maj. Som om jag inte bär ensam eller tillsammans med ett barn. Backar och klarar inte av det. Det är precis som med att söka kontakt med någon annan ensam själ. Klarar inte av ett skit känns det som!

Intryckt i ett hörn. Besluten är mina och då händer det ingenting. Inte ett jävla dugg. Magen bråkar med mig också och det är säkert kroppens sätt att säga ifrån.

Som om jag inte göra saker för att jag vill det. Som om jag gör saker för att det förväntas av mig. Lik förbannat och ändå kan jag inte konkret peka på vad det är. Hela existensen är i olag känns det som. Som om jag ingenting lärt.

Kan ingen jävel bestämma någonting åt mig? Kan ingen ta hand om mig? Har så fort tillfälle gives släppt allt och följt med bara. För känslan av att inte vara ensam. Vara i lag med någon.