Svårt att formulera med ord vad jag har varit med om idag. Det blir liksom bara så platt. Har den senaste tiden haft mycket kroppsliga symptom och varit ganska nere mentalt. Varit riktigt tufft vissa dagar. Återigen liksom tappat bort mig själv och gått in i gamla tankar och mönster, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det sitter så hårt åt att släppa mig själv fri!

Var på behandling idag hos Runviks Osteopati. Det var en mycket märklig upplevelse och som sagt, jag har inte riktigt ord för vad som hände.

Han bekräftade mig på ett sätt som fick mig att börja gråta. Han vet inte mycket om mig och ändå vet han så mycket. Saker och ting föll på plats och jag kunde inte riktigt hantera det. Det är helt ok och det är en del av min själsliga utveckling. Öppna upp innebär att vilande flöden i kroppen vaknar till och det är ibland ganska tuffa saker. Det som kommer upp nu ”samarbetar” mitt själsliga jag och kroppens minnen och flöden kring nu. Hans ord gick som sagt var rakt in och han läste verkligen av mig om hur jag kände och var jag befann mig just nu. Helt fantastiskt var det.

Mitt medvetande, mitt tankesätt sen liten grabb och som jag haft i stora delar i mitt liv rämnar sakta men säkert. På djupet och på riktigt och inte med den kontroll jag tidigare trott mig haft. Jag har ingen som helst kontroll över det som sker med mig och det är precis som det ska vara. Han förklarade saker och ting på ett sätt som liksom bara fick mig att gapa och tårarna rann. Flöden släpper, tankar och förnimmelser kommer upp. Minnen som fastnat om man så vill vaknar till och ska upp för att läkning är möjlig och det förstår delar av mig. Ibland på ett sätt som jag knappt själv med mitt ”normala” medvetande ens kan greppa tag i.

För återigen trodde jag att min ”gamla” verklighet var den ”riktiga” och jag vet inte för vilken gång i ordningen så blev behandlingen på ett helt annat sätt än jag föreställt mig innan. Som om jag glömt bort allt som jag varit med om tidigare. Förundrad och ändå så tacksam i djupet att ”någon” lett mig till Runvik.

Har inte riktigt orden, men känner i mig en tacksamhet och fattar att det jag känner inom mig inte är påhitt och att jag inte är tokig. Om och om igen går jag liksom tillbaka till det ”gamla” men det blir i allt kortare stunder. Sorg och ilska kommer upp och det är ok. Det är verkligen ok att min kropp läker på det sätt som den gör nu och kommer fortsätta att göra.

Fan vad jag kämpar på alltså. Måste ge mig det.