Lyssnar på en vis man. Kan på något plan förstå detta med tid och rum. Det börjar så bra. Hänger med på en del saker, men när han börjar ”prata” på ett märkligt sätt och förstärker meditationen med ljud så tappar han mig.

Det blir för obehagligt och jag är inte där. Fortfarande inte. Det blir liksom för främmande och faktiskt ointressant för mig. Klarar liksom inte av det bara.

Vet att vi alla har olika ”språk” inför detta. Blir bara ledsen och sorgsen över det hela. Men jag vet att ska jag komma vidare måste jag hitta min väg. Hitta lugnet i mig själv. Våga stanna kvar utan distraktioner. Meditera utan någonting annat som stör. Någonstans vet jag att nyckeln är där.

Inte förvänta mig någonting. Våga möta tystnaden och allt vad det innebär. Jag bär i detta. En del av mig vet det. Samtidigt har jag fortfarande kvar ”flykten” i mig. Springa bara, bort från allt som får mig ur balans. Fast samtidigt vet jag att det är precis tvärtom. Det gör mig ledsen och sorgsen detta.

Är jag villig, beredd och nyfiken? Inga förväntningar säger den vise mannen i ytterligare en meditation när jag försöker igen. Han pratar om ett mindset som vi hade som barn då vi var nyfikna och förundrade. För mig finns inte det barnet och har nog aldrig funnits. Hur ska man då kunna ”gå tillbaka” och känna den känslan? När man som barn liksom bara kämpade för sin överlevnad och aldrig riktigt var i den världen? Några glöms bort i orden från den vise mannen.

”Vi tar allting precis för vad det är” – återigen kommer orden som inte klingar väl i mig. Vad gör detta med mig? Varför förstår jag inte? Om man inte kan kontrollera sitt eget ”fokus” funkar det inte. Inte för mig i alla fall. Är inte där och det gör mig ledsen och sorgsen.

Det går inte att börja i klass 5 när man inte ens har klarat av första klassen. Lite så känner jag. Jag går om och om hela tiden. Är jag unik i detta tro? Blir fler än jag besvikna och stänger av? Vad förväntar jag mig? Är det mitt ego som vill styra? Återigen?

Det blir liksom för mycket för mig. Återigen med den vise mannen. Otäckt och obehagligt. Är jag knäpp som inte kan ta till mig det han säger och ”pratar” om?

Så har det även varit med andra själar som jag lyssnat på. Jag drar mig undan och liksom klarar inte av vissa saker. Vet att jag inte ska ”slå på mig själv” för detta, men det går nästan per autopilot att göra så. Försöker verkligen att bara släppa detta och fokusera där jag befinner mig. Tyvärr kanske, men jag vill så mycket mer än vad som nu är. Egot talar. Egot styr och jag försöker acceptera det, med resultat av stiltje. Harvar runt med ångesten och det dåliga samvetet. Fortfarande.

Vet att det bara är jag själv som kan komma vidare i detta. Vet att det är så. Att ta hjälp, fine, men i det slutliga är valen mina. Bara den vetskapen. Wow!