Är det ynkligt att erkänna att jag känner mig ensam? Är det svaghet att inte heller kunna göra så mycket åt det? För det kan jag inte. Det klarar jag inte av.

Vet att många säger att det är väl bara att höra av dig till människorna därute. Många tror att det handlar om så enkla saker som att ringa, skriva ett meddelande och lägga sig i.

För det är så jag känner. Jag lägger mig i, jag besvärar människor. Det bygger på andra saker, jag vet det innerst inne, men lik förbannat är den känslan så stark i mig. Exponera sig, utsätta sig för kritik.

Det är svårt att skriva om detta för jag känner en sådan dubbelhet. Att vara ensam i sig är inte svårt eller jobbigt, men när jag inte väljer det själv då känns det så mycket värre. Och när jag sen denna känsla får fäste i mig att inte klara av att ta kontakt med människor, då vill jag liksom bara ge upp allt. Är nog värsta sorten av självömkande, men så känner jag.

Det är samma mekanismer med att söka kärleken. Saknar som fan ibland samtidigt som jag inte vågar ta steget för rädslan att det ska bli än sämre än vad jag har det idag. Tvåsamhet kräver både ett ansvar och ett givande. Exponerad, utsättas för kritik även här.

Då får man sitta där man sitter. Ingen tycker synd om en (och så ska det vara) men lik förbannat så sitter man där. Ensam, ibland självvalt men allt oftare inte.

Tror människor har förväntningar på mig, trots att jag vet att det mycket sällan är så. Tror människor synar mig och då skulle se vilken dålig vän jag är. Tror inte jag duger (som vanligt) och det är kärnan i alla mänskliga relationer för mig. Då blir jag hellre ensam och får leva med de konsekvenserna.

Att bara vara med mig själv och låta tankarna komma, det är för mig väldigt jobbigt just nu. Känner att jag försöker fly det med alla medel. När jag inte som tidigare kan ta till maten, blir det andra saker. Måste göra något, måste iväg och göra saker. Få timmarna att gå och göra något förutom att umgås med mig själv.

Viktminskningen har gudskelov börjat ta fart igen efter doshöjningen. Det var ett misstag att stanna på 10 mg. Det märker jag nu när jag för andra veckan är uppe på 12,5 mg i dos (maxdos 15 mg). Helt plötsligt börjar jag gå ner i vikt igen och det är för mig ett av de positiva sakerna just nu. Drömmen att väga tvåsiffrigt i april lever fortfarande kvar.

Trots detta tappar jag livsgnistan helt ibland och jag är rädd för den känslan. Vill då bara släppa allt. Strunta i saker och ting. Tankarna är inte nådiga. Men jag vet att så kommer det inte att bli och hur paradoxalt det än kan låta, så stoppar det mig att utvecklas. Det handlar om att släppa taget på ”rätt sätt” och det klarar jag inte.

Så dumma tankar kommer ibland om varför jag lever vidare. Som om jag inte har några skäl alls kvar. När de finns massor. Då flyr jag iväg och tänker inget djupare. Distraherar och gör annat.

Nu ska jag göra mig i ordning för att ta en promenad till gravarna. Göra fint och tänka på de på ”Andra sidan” en stund istället. Som om jag inte gör det tillräckligt…