Svänger i tankarna så hälften vore nog. Ena stunden en lärdom över att lyssna på kroppen och inte stagnera i tanken. Den andra stunden sådan kraftig oro över att jag är dödligt sjuk och alla tankar kring detta framledes oroar så jag blir helt handlingsförlamad.

En känsla av att ge upp, på olika sätt faktiskt. Att ge upp oron oavsett är ju vägen framåt. Värken på höger sida i revbenet alt. lungan står ju för någonting. Oavsett.

Tycker att det sakta men säkert blivit bättre. Försöker inte oroa mig utifrån gamla föreställningar och katastroftankar. Vilken lärdom det är för mig att inte göra det, utan vila i att det ordnar sig och att jag ska våga släppa fram allt som finns inom mig. Inte bygga på känslor som förr eller senare fastnar i kroppen på mig. Få ut det, inte lagra och bevara.

Går igenom en del nu känner jag och detta blir då ett resultat när jag inte vågar be om hjälp eller vågar/kan vara sårbar inför andra själar. Det hänger så ihop. Varför ska det vara så svårt att bli den jag en gång var?

Så mycket val ligger hos mig nu att hälften vore nog. Jag leds av mig själv alltmer och så ska det vara. Men sådana utmaningar det är för mig. Tidigare kunde jag på något sätt distrahera mig från kärnan och finna glädje i ytliga ting, men det fungerar inte lika bra idag som för 10 år sedan. Det finns en mening med det. En del av mig vet, det som vill mitt bästa vet, men fortfarande tvekar den ”lilla Jerry” med de föreställningar och redskap som fungerade då, men inte idag.

Då kan det fastna saker i kroppen. Som jag nu tror att detta är ett resultat av. När jag ser tillbaka på de senaste veckorna är det ganska självklart, men det ska alltså krävas att jag mår så pass dåligt för att jag ska ”vakna till” igen. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Men jag tror att det inte är unikt för mig. Jag tror vi människor fungerar så att det invanda, det vi känner till och de redskap vi använt av oss i livet och som vi tyckt fungerat, även om det varit skadligt för oss, är väldigt svåra att ändra på. Ibland går det inte och samma utmaningar spänner över flera liv. Det är då våra kroppar blir sjuka.

Har under detta senaste ”uppvaknandet” haft väldigt djupa och obehagliga känslor och tankar. Sådant som jag tror alltid funnits där, men som jag tidigare kunnat ignorera. Idag går det inte längre och det är precis så det ska vara. Jag har valt den här vägen även om jag ibland inte kan se det för att det gör så ont och för att jag inte vill. Det vill säga det gamla jag vill inte. I de stunderna behöver jag vara snäll emot mig själv och då speciellt den där lilla killen som bara ville överleva.

Överleva oron, överleva våldet och överleva sin barndom. Otryggheten som tittar upp fortfarande. Den skadade tilliten och övergivenheten som finns kvar, trots att det gått så många år nu. Bara vetskapen läker en. Inte skyffla undan, inte försöka fly. Vara kvar och vara trygg i att det då sakta men säkert accepteras av hela mig och i det läker ut.

Men detta tar aldrig slut. Bara den vetskapen att det fortsätter liv efter liv kan ibland vara övermäktig, samtidigt som det kan trösta. Min tro är just att vi vandrar liv efter liv. För är vi gudomliga och helt hela, då har vi inget på jorden att göra.