Visste inte att det fanns en ”nivå” till eller vad jag ska kalla det. Som jag ljuger för mig själv hela tiden. Tror mig ha ”släppt taget” men så är det inte. Det är så uppenbart.

I söndags började jag få lite ont i revbenen på höger sida. Tycker mig inte ha slagit i någonstans och direkt började jag noja mig så oerhört mycket. Det har och är otroligt jobbigt för mig att liksom bara ”släppa taget” kring detta och inte gå in i cirklar av försök till kontroll.

Har både i söndags och igår mått så dåligt över detta. Har knappt fungerat normalt, men jag tog mig till jobbet i alla fall. Helt övertygad om att jag inte skulle hålla ihop och att värken i höger sida skulle sprida sig och göra att det blev akuten och ett konstaterande över någonting hemskt.

Har spunnit så i dessa katastroftankar att jag igår bara bröt ihop. Grät över mig själv och alla dessa blandande tankar kom upp. Så otroligt jobbigt. Har försökt fly igen med lugnande tabletter och nya datum för behandlingar. Ibland har det ändå slagit igenom inom mig att det blir som det blir och det är detta som jag tror är den stora lärdomen för mig i allt det som nu sker med mig och min kropp.

För när jag skriver dessa rader är det fortfarande inte bra. Svårt att djupandas och så fort jag böjer mig ner blir det värre och sen sitter det kvar ett tag. När jag sovit och gudskelov har jag somnat, har det på morgonen känts bättre. Inte bra, men bättre.

Inbillningssjuk och så rädd har jag varit över vad detta kan vara. Sen satte jag mig ner och försökte sitta en stund och då slår det mig att detta handlar om att ”släppa taget” och att Universum gett mig en gåva genom detta. Universum ger aldrig upp om en.

Det har farit så mycket katastroftankar i mig sedan i söndags. Så mycket gammalt gods som tittar upp från förr och som jag tidigare lyckats ”bemästra” genom allt annat än accepterande. Så mycket rädsla och oro som inte gått att förhindra genom denna värk i revbenet på höger sida i min kropp.

Försöker nu verkligen att bara acceptera. Det är som det är och vila och stillhet är det enda som kan få detta att gå tillbaka. Att springa och fly från mig själv, både fysiskt och psykiskt fungerar inte den här gången. Det är något jag behöver inse och först efter det blir det en skillnad. Här och nu. I det lilla. Vara närvarande i det som är och vara tacksam över detta.

Måste tro på att detta är en hjälp från Universum och inte ett sjukdomstillstånd där döden är nära. Jag kan inte villkora ett tillfrisknande, jag kan inte styra detta. Bara acceptera och vara tacksam. Även om katastroftankarna och det gamla hela tiden gör allt för att ta över och agera såsom jag alltid har gjort.