Hur mår jag?

Vem lurar jag och vad vill jag egentligen?

Tidig morgon igen, vaknar och kan inte somna om. En del tror jag beror på kriget i Mellanöstern, helt klart. Tankarna snurrar om det utvidgas och fler länder lägger sig i. Tänk om Kina eller Ryssland får för sig att utnyttja situationen av kaos och anfalla länder där de vill regera och styra? Tanken svindlar…

I det lilla är det tufft, som vanligt höll jag på att skriva. Men jag får inte riktigt ihop accepterandet av att jag åldras och att kroppen visar mer tecken på detta och att försöka göra någonting åt det. Det man kan vill säga.

Känslan av att ”ge upp” är så stark inom mig. Gamla mönster över flera liv. Det är jag övertygad om. Så svårt att se mig själv där jag är idag med den degenerering som jag vet pågår och som bara blir allt värre.

Fixar inte det och ändå vet jag att det finns inget val än att just göra detta. Vill fly igen. Som jag alltid gjort tidigare. Att åldras och leva i det tar så emot. Samtidigt får jag så dåligt samvete för att jag inte kan acceptera och vara tacksam över att jag lever. De tankarna spär på de redan negativa tankarna om mig själv.

Som ett ekorrhjul där jag inte längre lyckas få någon lugn och ro.

Är inte rädd men ändå är jag det. Det är så mixat det hela. En del av mig vill lämna och en annan del vill det inte. Som om det jag har inte räcker till och det är en hemsk tanke, när den får lite fäste i mig.

Har ställt in flera grejor som kommer. Saker för att få mig att må bättre och att ändå göra någonting, men jag orkar bara inte just nu. Och så får det vara. Försöker att acceptera att det är tufft just nu och det är ok att inte prestera och göra saker hela tiden. Men då kommer den där andra känslan som inte är snäll emot mig själv. Hur usel jag är som inte klarar av någonting och att det är självklart att ingen vill älska mig. Den kan vara grym ibland, den tanken.

Vill heller inte ha hjälp och ömkanden. Det känns väldigt svårt just nu att få medkänsla och lyssna till sådant. Som om jag inte klarar av det. Omsorg och om någon bryr sig orkar jag liksom inte med som det känns just nu. Det är som om något aggressivt och mörk återigen försöker få grepp om mig.

Själv tror jag att det är ytterligare lager av den övergivna och ensamma lilla pojken som visar sig. I ilska och hat. Egentligen inte emot andra människor utan emot den lilla pojken själv. För att han är där han är idag. Som jag hatar att det aldrig tar slut. Att det år ut och år in kommer tillbaka…

Samtidigt så försöker jag älska honom. Som jag försöker… men just nu fnyser jag bara och liksom inte vill att han ska ha det bra. För att han inte förtjänar det, hur konstigt det än kan låta. Då kan det inte bli på annat sätt, än som det är just nu.

Det tuffa i kråksången är att det finns en lärdom i allt. I allt!