Igår blev det lite extra ”omvägar” om man ska prata lite andligt över det hela. Saker blev inte riktigt som det var tänkt.

Det började på förmiddagen med att Miso var på Maja hela tiden. Hon fick inte en lugn stund. Miso smög på Maja och hon fräste allt mer. Maja gillade det inte och tillslut blev det bara för mycket. Miso ville leka och Maja ville inte och jag såg på Maja att hon inte trivdes.

Den lite mer eftertänksamma anledningen över den uppkomna situationen är att åldersskillnaden mellan de två är för stor. Miso är en ungkatt med mycket energi och hon har inte fyllt ett år än. Maja är en äldre dam som snart fyller 11 år ( i 60-årsåldern om vi ska räkna människoår). Visst, hon gillar att busa ibland, men inte alls på det sättet som Miso gjorde igår. Maja fick liksom aldrig någon lugn och ro. Det kändes jobbigt i hela mig när jag tittade på Maja.

Linn och Jordan skulle ta flyget klockan fyra på eftermiddagen till London. Det var bara några timmar dit, men jag såg inget annat val än att ringa dem och säga att detta går inte. Miso kan inte vara hos mig. De tyckte nog att jag sjåpade mig en del, men jag tänkte på Majas bästa. Så är det. Jag var beredd att pendla mellan Knivsta och Uppsala för att Maja skulle få det lugnt.

De kom fort och helt plötsligt var det lugnt och skönt igen. Maja somnade direkt och sov många timmar. Som tur var kunde yngsta sonen Elias ställa upp och vara kattvakt. Han bor nu hemma hos Miso. Så tacksam för detta.

Nu vet vi detta i alla fall inför framtiden att Miso och Maja inte fungerar så bra ihop. Vi får hitta andra lösningar till de två veckorna i april då de ska till Bulgarien. Så får det bli.

Inte nog med detta, vi skulle fira en 35-åring på Bageri Brantingstorg. Jag tog en elsparkcykel i kylan dit. När jag kommer fram står exsvärmor, Anna och Elias där och har inte hittat något bord. Det är fullt! Vad gör vi?

Jag tog elsparkcykeln till Leijon Stenungsbageri & Konditori som ligger ganska nära. Där fanns det gott om plats, så vi hamnade där istället och faktiskt på samma ställe som 2024.

Exsvärmor var rapp på rullatorn och Johan firades under ett par timmar. Vi hade så mycket att prata om så jag glömde helt bort att ta kort. Inte ett enda och det är inte likt mig! Nu efteråt känns det väldigt tråkigt. Så bilden ovan är från firandet på samma ställe fast 2024.

Så här såg det ut förra året när vi firade Johan.

En liten godsak med kort samt en slant blev min present. Det bästa är att de får handla själv vad de vill ha än att jag köper något som de kanske inte vill ha.

På kvällen blev det Spökjakt från Gävle fängelse med Laxton och Jocke & Jonna. Vilken fin utredning det blev. Laxton driver idag Sveriges största svenskspråkiga YouTube-kanal. Så värda det!

Igår åt jag inte mycket. Det gick bara inte. Två smörgåsar på hela dagen. Mina viktminskningssprutor Mounjaro gör verkligen att jag tappar aptiten ocn inte känner mycket hunger! Ligger på 10 mg nu (max är 15) och jag har stannat där för kostnadens skull.

Det som talar om för mig att jag behöver näring är att jag blir yrslig. Men det tar ändå emot att äta någonting. Vikten i morse var 104,5 kg och det går neråt fort nu känns det som. Vi får se om det är någonting tillfälligt detta.

Samtidigt och det är trösten i det hela med utebliven matlust, är att jag mår allt bättre i högerbenet och jag känner mig ”lättare” på alla sätt och vis. Det är fördelen med detta. Fick frågan igår vad mitt mål var med det hela och första steget är ju att komma under 100 kg. Sen vet jag inte riktigt. Drömmen är att bli lika smal som jag var i ungdomen, men då kommer det väl att hänga hud både här och där. Dit är det ytterligare 20 kg och det kanske är en utopi idag.

Men skulle det funka vet jag att träning är enda chansen, åtminstone till viss del för att få bort ”hänget”. Just nu räcker inte energin till att ens försöka och det är ju så bakvänt som det bara kan bli i herr Olssons skalle.

För en del i mig vet ju att motion och sådant gör att man får mer energi och inte tvärtom! Men ändå känns det bara jobbigt att komma igång. Gamla tankemönster, helt klart som fortfarande ”dominerar” i mig.

Men i det stora hela är det ju väldigt positivt att jag gått från 124 kg till snart 104 kg på några månader. Det är ju inte klokt egentligen! Är så förundrad över att det fungerar så bra detta på mig. Säger inte att ”suget” är helt borta, men blir jag sugen på något så äter jag kanske hälften mot förr. Sen tar det stopp.

Ikväll blir det Knivsta tillsammans med mina två yngsta barn. En gåva att få umgås med dem och titta på melodifestivalen delfinal 3.