Känner mig ganska slutkörd i psyket. Ensamheten tar sitt grepp om mig och fortfarande har jag svårt att hitta en balans i detta. Fastnar i sorgen över min oförmåga lite för mycket. Istället för att se fördelarna och försöka njuta av min situation.

En vecka på nya stället på jobbet. Helt ok. Euforin från invigningen har lagt sig. Det känns helt ok, men även här känner jag mig ensam. På ett sätt som inte är riktigt bra i längden. Försöker vara ”social” men det är svårt för mig.

Trött i själen och hela mitt inre. Vill liksom vila i någonting jag inte hittar. Försöker se framåt, men har inget riktigt mål just nu. På ett sätt är det skönt, att vara i vardagen, men jag har någonting i mig som vill mer. Som blivit starkare med åren och som kan påminna mig om någonting annat.

När detta krockar blir det jobbigt. Å ena sidan våga lite till å andra sidan den energi som det tar av mig. Kanske är det detta som gjort att jag är slutkörd i psyket?

Idag är ett bra exempel på striderna inom mig. Ska träffa barnen och gå på skivmässa. Efter det ska vi äta tillsammans och sen gå på bio. En del av mig vill verkligen detta och jag älskar att umgås med mina barn. Den andra delen känner bara att orken inte finns där, att jag inte pallar. Hur ska jag klara av detta?

Tror att det finns en del inom mig som vill framåt efter alla år och när det tar över för mycket, då blir det för mycket för mig. Två steg framåt och ett steg tillbaka. Då måste jag bara vila i det som är och försöka hitta det ”nya” tankesättet som jag vet är bra för mig. Det är ju så att jag måste gå emot detta gamla som inget vill. Och det tar på krafterna tillslut.

Går stadigt ner i vikt. Sakta men säkert. Väger nu 107,6 kilo. När jag började med Mounjaro vägde jag över 118 kg. Som ”värst” i höstas var jag uppe i 124 kg. Försöker hitta kraft i detta och se att det är bra för mig och min kropp. Högerbenet har nog en permanent skada, men jag fortsätter med mina behandlingar (Shiatsu och Osteopati) och tar mina sprutor. Inbillar mig att det är bra för benet och för att det inte blir värre i alla fall.

Hade samtal med en dietist som vårdcentralen fixat åt mig. Mycket var sådant jag redan försöker göra. Men det gav ändå en del att prata med dietisten. Mer protein och mer rörelse rekommenderades.

Men jag är ledsen i grunden. Ensam i tankarna. Har ingen riktigt allierad att dela livet med. Det som är – det som ska vara. Åren går och jag tycker det är jobbigt att inte ha någon nära mig. Beröra och älska någon. Drömmer om människor att vara nära. Vaknar och är ledsen. Det tar på mig detta.

Men vad är alternativet än att fortsätta försöka ”öppna upp” och göra saker där andra människor finns. Vad är alternativet?