Var om inte här ska jag vara ärlig med mina tankar och känslor? Var om inte här ska jag våga vara mig själv fullt ut?

Ändå håller jag tillbaka. För vem?

Ibland blir det så tydligt att någonting är ”sönder” inom mig. Orkar inte med det jag tror förväntas av mig. Då går jag undan och som nu, vill jag inte komma ut igen. Bara vara ifred i mitt egna mörker.

Tårarna är färre. Tankarna likgiltiga. I den bästa av tolkningarna kanske man kan säga att jag accepterar saker och ting. I den värsta att jag givit upp. Kroppen är en utmaning med alla symptom. Vad står de för?

Jobbet och dess framtid känns mer oviss än någonsin. Vill inte ens tänka på det. Försöker hela tiden lura mig själv. Det blir spännande och en positiv utmaning i att möta människor på ett annat sätt.

Jag vill inte möta människor på ett annat sätt! Jag vill inte möta människor som jag inte bryr mig om på detta sättet. Kallprat och snack om sådant som inte intresserar mig ett dugg. Jag vill inte. Orkar inte en vända till.

Är tom och tillintetgjord inom mig. Det är liksom bara svart. Vill ingenting längre. Det var lite som om att under 2025 gick mina sista drömmar i uppfyllelse. Så kan jag tänka i de mörkaste stunderna.

Jag tatuerade mig, jag fick gå i Hyde Park igen och jag ”flydde” min 60-årsdag på ett bra sätt genom resan till Spanien och Gibraltar. Resorna och att barnen mår ok är liksom det som gjorde 2025 ok. Det blev en fin julafton och efter det gick liksom luften ur mig totalt.

Har relationer som jag bara inte klarar av. Möta det förflutna genom andra. Det går bara inte och jag backar. Det blir liksom för mycket. I detta har jag ljugit för mig själv. Igen. Sagt att jag förlåtit det förflutna men när jag, fortfarande idag, möter sådant så klarar jag bara inte av det. Det får vara. Har ingen kraft kvar.

Så är det med relationer på flera plan. Känner mig trasig. Fel som inte känner på annat sätt. Avvisande och bitter. Men jag klarar inte av något annat. Det går bara inte längre. Motorn är slutkörd. Den går inte längre.

Det är som ett spel där jag haft intentionen att liksom ”vila på vägen”. Men det är ett spel jag inte klarar av. Relationsspelet. Ensamheten vinner hela tiden och i det finns en trygghet för mig. Samtidigt som en del av mig inte alls mår bra av den. Som längtar efter beröring och kärlek från någon som älskar mig på riktigt och i djupet. Som vill vara med mig och leva med mig. Det blir som ett slags avvisande som följt mig hela livet. Nu av mig själv.

Allt för att inte återupprepa mönster som ens touchar avvisande. Så till den mild grad att jag blir förlamad. Både själsligt och kroppsligt. Har så svårt att tycka om den där lilla (och även vuxna) Jerry.

Är så trött på allt och alla som säger alla de självklara sakerna. De vill väl, men jag orkar inte höra allt om och om igen. Jag är själsligt skadad och för mig handlar det nu bara om överlevnad. Att klara dagen.