Förra helgen besökte jag Uppsala slott med syrran och Mange. Överraskande intressant att gå omkring i slottet och läsa om dess historia. Ibland räcker det med att gräva där man står.

Den här helgen har jag varit ensam. Besökt bland annat Dressman och Rusta. Handlat tröjor samt lite småpryttlar till mig själv.

Tappar både vikt och aptit på att äta. Dyrt är det också men fortfarande värt priset. Är uppe nu på doser där kostnaderna blir allt högre. Måste prata med min husläkare hur jag ska gå vidare med detta. Det fungerar, det gör det och jag har tappat 7 kilo sen jag började med sprutorna. Det går inte fort, men jag märker att det fungerar. Sju kilo på knappt tre månader. Det är bra.

Det är ett långtidsprojekt detta. Vill under tresiffrigt åtminstone och det tror jag kommer att ta några månader till, om inte år.

Bara dagar kvar nu på jobbet där jag kan stänga dörren om mig. Snart går jag in i en ny fas där. Blandande känslor, men jag försöker hitta det intressanta och positiva i detta. Lyckas väl sådär om jag ska vara ärlig. Det finns inbyggt i mig att ha svårt för förändringar, trots att jag inte sysslat med annat de sista åren. Vi kommer att hålla till på Kungsgatan mellan januari 2026 och till sommaren 2027, så det blir drygt 1 1/2 år i nya miljöer.

Försöker göra mysigt i mitt hem. Trivs här allt bättre. Beställer canvastavlor och sätter upp. Det blir allt bättre.

Det känns som om jag går mot en acceptans att förstå att odödligheten i denna kropp inte existerar. Kan väl låta självklart, men förmågan att inte vilja se vissa saker har varit så stark hos mig. För att överleva, det vet jag idag. Frågan är när jag också ska börja leva de år jag har kvar? På ett sätt gör jag ju det, men hur mycket är jag i de resor jag gör, de försök som jag gör att vara delaktig i mer saker än mig själv?

Acceptans handlar det nog allt mer om. Både på gott och ont. Vara nöjd i det jag har. I djupet av mitt hjärta. Se det positiva i att jag fortfarande finns kvar i den här kroppen. Lyfta ut de som tynger ibland och inte fastna i det för länge. Också se det positiva. Det som gjort att jag är den jag är idag. Tacksamhet över de själar som kommit i min väg under detta liv. Det har varit lärdomar oavsett hur jag har uppfattat dem när mötena och umgänget skedde så att säga.

Vara tacksam för varje fortsatt dag jag fungerar kroppsligen. Vara tacksam för varje dag med Maja. Denna fina jordängel som betyder väldigt mycket för mig. I detta pratar jag om det som är nära mig dagligen. Sen har jag familjen och där finns oro hela tiden. Försöker även där hitta framstegen och att i det också ”släppa taget” men ändå finnas där om de vill. Det är för mitt ego ibland smärtsamt.

Vart tar tiden vägen? Nu har det gått en månad sedan min födelsedag. Säger bara det. Det är som om jag går och väntar på någonting som jag tror bara ska ske. Ibland känner jag mig kraftlös och att bränsletanken är tom i mig. Jag förmår inte bättre än så här och i det kämpar jag med att hitta det positiva och att acceptera det som är.

Hitta gnistan i vardagen är min och mångas prövning. Förstå att värdesätta sig själv och hitta fram där ljus faktiskt existerar. Mörkret är en del av varat, men lika mycket, om inte mer, är ljuset det också.