Ägnar hela mitt liv åt att försöka hitta ”ljuset” och det positiva, trots att jag känner annat i perioder. Hade ett utvecklingssamtal med chefen idag och hon ger mig så mycket fin feedback. Försöker intala mig själv att det är på det viset och en del av mig vet att det är så. Hon vill mig väl och hon vill inkludera mig i framtiden. Tacksamhet.

För jag kommer framåt, jag är en god arbetskamrat och jag vill väl. Jag gör mitt bästa i de arbetsuppgifter jag får. Försöker se det och vara snäll emot mig själv. Det går allt bättre, men det finns ändå någonstans långt bak, det där självföraktet emot mig själv.

Det går att skriva mycket om detta och det har jag gjort genom åren. Medvetenheten är min vän i detta och det är bättre idag än tidigare.

Det sitter hårt åt detta att vara helt ärlig med sig själv. Att se ”ljuset” och det positiva. För idag är jag på en mycket bättre plats än för några år sedan. Så är det ju.

Men visst tvekar jag fortfarande inför vissa saker. Det här med att försöka ta kontakt med andra människor för min egen skull. För att jag vill. Inte för att de tar första steget. När tog jag första steget i någonting? Har jag någonsin gjort det?

Är tillbaka i synen på mig själv och varför jag aldrig gjort det. Har inte sett mig värd att ha en partner och ens försöka få en. Inte trott att jag håller för att vara en riktigt god vän. Det är väl den ”kampen” som finns inom mig. Att våga ta första steget.

Tycker jag om mig själv? Någonstans? Det handlar mer om acceptans och inte gå igång på de gamla vanliga tankarna om mig själv. Stoppa i tid och inte låta det negativa få löpa linan ut.

Inbillar mig att det blir lite bättre för varje år som går. En del av mig vill ju synas och vill ju prata om mig själv och vara behövd och allt det där. En del av mig.

Men när tog jag första steget i någonting?