Det är svårt att gå utanför sig själv och försöka se på sig själv med ”andra ögon”. Höja blicken och se den ”stora” bilden. För mig är det lätt att ”åka in” i gamla mönster och beteenden. Sådant som odlas under många år. Vet att jag blivit bättre på detta, men helt bra blir det ju aldrig.

Har nog inte riktigt tagit in de stora förändringar som ligger nära nu på mitt jobb. Har nog inte riktigt förstått vad det rent konkret innebär och kanske har det varit ”gamla mönster” som gjort att jag bara gått vidare i tanken och inte tänkt så mycket på vad som komma skall.

För det första. Hela vår ekonomiavdelning ska förflyttas till nationell nivå. Och det sker redan den 1 december! Har liksom vetat det någonstans, men inte riktigt reflekterat över vad det verkligen betyder.

De flesta har jag ingen kontakt med mer än att man hejar på varandra, men det finns ett par stycken som det ska bli väldigt tråkigt att de kommer att flytta. Förändringar flyr jag fortfarande, även om jag tror något annat. För när jag tänker lite djupare på detta är det väldigt tråkigt.

För det andra. På fredag ska kyrkovalsgruppen avtackas och de fina människor som jag där fått förmånen att jobba tillsammans med slutar. Det tror jag kan bli riktigt jobbigt. En stor tacksamhet finns där också över att det gått så bra som det har gjort.

En arbetskamrat som jag tycker väldigt mycket om går då dessutom på ledighet för att snart föda barn. Innan jul försvinner också en fin själ som jag tycker mycket om av samma anledning.

Känslan är att jag kommer att bli än mer isolerad på jobbet. Har väldigt svårt att ta kontakt med alla nya och liksom bara ”kallprata”. Grejar inte sådant. Sen är det så att med vissa så går det bara inte att ”öppna” upp och prata om lite mer än väder och vind och med andra precis tvärtom. Väder och vind tappar jag intresset för ganska fort. Försöker verkligen vara social och positiv, men ibland står det mig upp i halsen. Tyvärr.

Sen har vi hela flytten som nu verkligen börjar bli konkret. Från den 14 januari huserar vi i nya lokaler och dessutom kommer vi att jobba på ett helt annat sätt. Ingen kommer att ha en fast plats och ett eget kontorsrum. När man kommer på morgonen får man ”jacka” i sin dator och jobba där det finns plats. Opersonligt och för mig är första tanken otrygghet. Försöker återigen vända på tankarna till motsatsen. Det kan ju bli spännande och riktigt bra tillslut.

Även här när jag tänker lite djupare förstår jag först nu vilken stor förändring detta är för mig. Har alltid haft ett kontorsrum där jag kunnat stänga dörren om jag har velat sitta ostört. Ett rum som också varit mitt där jag kunnat inreda och haft saker som betytt lite mer för mig. Nu blir det inget sådant utan alla rum ska innehålla det basala för att kunna jobba via dator. Som sagt, opersonligt och för mig otryggt.

Har nog slagit undan allt för att det har känts som det legat långt bort. Men nu är det bara veckor kvar! Att arbeta på det här sättet blir intressant och se om jag grejar. Ni vet, att få gamla hundar att sitta…

Men jag försöker, trots stigande oro, att vara öppen och se vad som händer. All personalomsättning som skett sista åren och som bara fortsätter påverkar oss alla på olika sätt. Idag stannar människor inte så länge på samma arbetsplats. Vi är få som har jobbat mer än 10 år nu på kansliet och mina siffror kommer väldigt få i närheten av. Också en starkt indikation på hur ovillig jag har varit gällande förändringar.

Samtidigt och det är ju lite paradoxalt i det hela, har det nu varit så många förändringar i mitt liv de senaste åren, att hälften vore nog. Och här sitter jag fortfarande (;-). Men jag har nog tagit en del ”stryk” av det trots att jag inför alla vill och kanske ibland måste göra sken av annat, för att det ens ska gå. Återigen lite paradoxalt eftersom jag vet att ”svälja” och ”gå vidare” på lång sikt inte är ett vinnande koncept. Det går inte att bara lagra på saker utan att titta och och framförallt känna dem. Fly är ingen bra taktik och det vet jag ju med intellektet någonstans. Fast om jag ska vara lite snäll emot mig själv så begriper även hjärtat i mig detta också då och då.

Efter det att jag kom hem från London i augusti har mitt liv varit i en spiral som tyvärr inte varit bra för mig. Kroppen säger ifrån och jag har så svårt att bearbeta allt som kommit och kommer upp. Kanske är det alla förändringar som återigen pockar på? Som jag försökt att inte tänka på? Hinner inte med liksom. Känns det igen?

Tar hjälp, men är det rätt sorts hjälp? Sen kan jag inte belasta mina nära och kära med allt. Det går bara inte, även om de säger motsatsen. Det finns i mitt DNA att inte vara till besvär i för stora doser. Det får jag nog också nu ”betala” för genom en kropp som protesterar och ett mående där jag vissa dagar inte riktigt vet vad jag ska göra av med allt. Ja, jag blir äldre, det vet jag, men det är inte hela sanningen om kroppens förfall.

Det spontana som kommer upp i mig inför allt detta är tyvärr att det bara är att ”bita ihop” och köra på så länge det går. Inte tillåta sig att känna så mycket för då brakar allt ihop helt. För det är detta jag känner igen. Men samtidigt vet jag priset för detta en dag. Men vad göra när inte orken och kraften finns där? Då går man lätt tillbaka i det gamla, det som gjort att jag ändå är kvar. Även om det gjort mig illa i perioder.

Både ock. Helt ok och ändå inte…