Försökte sätta mig ner och meditera i morse. I det hörn i vardagsrummet som jag fixat för detta. Tänder rökelse och ett ljus, men det fungerar inte.

Provar först att ta stöd av vägledda meditationer men kan inte slappna av och fokusera. Provar sen med lugn musik och bara att sitta still, funkar inte heller något vidare.

Var till Livskällan igår och fyllde på rökelseförrådet. Pratade med Martina en stund och som jag kände att jag saknar henne, Carolina och Livskällan. Köpte också två fina änglatavlor som hennes mor har målat. Hon har gjort flera sådana tavlor tidigare och jag bara älskar dem.

Skulle jag ha vågat mer och varit ”på” när det gäller engagemanget för Livskällan? Har jag varit för passiv? Många tankar far i huvudet när jag får höra om framtiden, samtidigt slår jag lite på mig själv och tänker ”inte jag inte” och det hade i alla fall inte haft någon betydelse. Ska inte göra mig ”större” än vad jag är i betydelse. Samtalet gör mig dock lite nedstämd just för de tankar det ger mig.

För övrigt känner jag mig pressad av både min kropps signaler och resan till Spanien. Det går i vågor detta och ibland blir jag helt slut av att inte kunna släppa taget bara. Följa med och vara tacksam istället. Men varför kommer detta tillbaka inom mig hela tiden?

Åldersnojan är reell inom mig och att passera sextio känns för jävligt. Vet att inget går att göra åt saken och vet också att det bara är att hänga med. Vet, vet, VET! Men det hjälper föga när jag så många gånger tidigare ”flytt” åldrandet och liksom tagit den lätta vägen ut. Den här gången blir det inte så och det känns i hela mig. Det är bara siffror, jag vet, samtidigt är det en måttstock på hur länge man hängt med här på jorden i det här livet och det känns tycker jag.

Vet att jag måste ”gå emot” det gamla inom mig för att komma vidare. Vet att det är så och det pressar mig än mer. Men var är gränsen att backa utan att hemfalla åt det gamla men ändå säga nej för att jag faktiskt inte känner för det i det nya? Vad är gamla rädslor och mönster och vad är en utveckling där jag själv vet vad jag vill och vågar hitta min egen inriktning?

Vad vill jag? Egentligen? När är jag ”nöjd” och liksom kan vila i det jag är idag? Vad driver mig att inte släppa dessa tankar bara?

Det skaver inom mig. Känner irritation och frustration. Vet inte som sagt om det är flyktkänslor från förr eller om det är någonting som faktiskt har vaknat inom mig där jag blir mer mån om mig själv och vad jag ska göra av den tid som är kvar i det här livet?

När går jag över gränsen och bara flyr för att slippa känna? Som jag alltid gjort tidigare? När är det sunt så att säga och någonting som verkligen är det jag vill idag?

Många säger att dom ingenting ångrar i sitt liv. Att det är en erfarenhet och jag vet inte allt oavsett hur det kändes. Jag ångrar en jävla massa i mitt liv. Att jag var så rädd, att jag inte hade modet och att jag inte tyckte jag var värd någonting annat än att säga nej. Fortfarande idag gör jag saker av fel anledningar och ångrar att jag inte agerat annorlunda. Samtalet igår förstärker detta inom mig, återigen.

Att tar tid. Jag vet det. Tålamodet prövas hela tiden. Känner alltmer att fly från allt. Starka känslor inom mig. Slippa känna. Det kroppsliga och det psykiska påverkas. Samtidigt vet jag att den vägen är stängd i det här livet. Hellre sitter jag då kvar i det jag har och ”tvingas fram” av omständigheterna, även om det tar år. Med allt vad det innebär.

Säger ja till mycket idag. Men vill jag verkligen? Samtidigt i backspegeln ångrar jag många nej tidigare i mitt liv. Ni märker, återkommer hela tiden till detta. Ser vart mina beslut tagit mig och blir ledsen och tyvärr fokuserar jag alltför mycket på det och inte ser det positiva som också hänt mig.

Så många blandade känslor. Som om livet är på väg att rinna ur mig samtidigt som en längtan finns till någonting helt annat i det här livet. Men vågar man ingenting, då händer ingenting. Så är det ju och i det försöker jag acceptera det som är.

För går jag 10 år tillbaka i tiden, då har det hänt en del. Men tiden är inte på min sida och tålamodet prövas hela tiden. Ibland vet jag inte ens varför.

Alla helgons dag. Ljus på gravarna.