Att verkligen i djupet våga. Våga släppa taget om gamla föreställningar. Vilket mod! Vilken process.

Det vi ser och hör här på jorden är inte allt som finns. Det är en liten del. Det finns så mycket större upptäckter att göra.

Gå inåt. Balans, mod och släppa kontrollen.

Vi är så mycket större än det vi ser och hör genom den kropp vi bär. Det svindlar vid tanken och just där är jag idag. Kikar in och står kvar. Lite längre för varje gång. Kikar in i evigheten, det stora och varat. Där vi alla har en plats.

Som jag ”slingrat mig” genom åren i det här livet. Som jag försökt att styra det hela. Jag visste inget annat. Livet är en process och en mognad. Mognaden är subjektiv. Men mot kärlek, acceptans och förståelse. Allt finns inom oss och den upptäckten i dess renaste form, WOW! För mig har hjärnan kunnat leka med den tanken under en tid nu, men hjärtat har inte varit med.

Det låter så fint och det kan förstås med hjärnan? Kanske är det så. Men att våga och kunna släppa taget, släppa in sig själv och den man är i samklang med allt levande, det är långa vägar för många att gå. Vi vandrar över många liv. Det finns inga alternativ egentligen, vi kommer alla, förr eller senare, att integreras med alltet. Vara en del av detta.

Vi har varit det tidigare. Men vi har glömt bort av olika anledningar. För att känna alla känslorna som jag alltid sagt, men aldrig riktigt förstått varför jag sagt det. En vis del i mig kom fram och kanske gav mig orden? Men jag förstod dem inte riktigt. Ville ha kontroll med hjärnan i främsta sätet. Hjärtat hängde liksom inte riktigt med och har inte gjort på riktigt under hela mitt liv. Jag har velat, jag har försökt och trott men så fort det antyds eller närmat sig ett djup, en ”äkta” känsla, då har jag blivit livrädd. Skrämd och lurat mig själv tillbaka i det jag känt till. Med det jag kontrollerar och kan sedan barnsben. Oavsett vad det gjorde emot mig var det något jag kände igen.

Det har hjälpt mig att överleva, men idag behöver jag inte de strategierna längre. Som jag har kämpat med detta och som jag trott att det var den vägen man skulle gå. Under så lång tid. Men jag har aldrig givit upp om mig själv. Har känt att det finns något annat där borta, men jag har inte riktigt hittat dit.

Säger inte att jag är framme. Kommer man någonsin fram här på jorden? Men jag vågar kika in i hjärtat, vågar känna att allt finns inom mig. Med hjärtat och i djupet. Det är svindlade och bara så härligt.

Alltid bli validerad och ”godkänd” av andra. Inte kunnat slappna av i egna beslut och att jag gör saker och ting för min egen skull. För att jag vill. Med detta har jag haft sådana fighter under hela mitt liv. Att vara behövd, uppskattad och liksom inte göra ”fel” inför andra människor. Gå på tå nästan ibland. Låta bli att utmana och istället vara tyst. För vem är jag att ha en åsikt?

Jag duger som jag är. Fan vad jag duger som jag är. Med alla mina plus och minussidor. Tänk så länge jag har skämts för den jag är. Av olika anledningar.

Vi och jag kämpar vidare. Vila i det jobbiga. Gläds i det lilla och försök vara tacksam för det vi har och inte det man vill ha. Be om stöd, be om vägledning.

Vi går i en skola här på jorden. För att vi valt det själva, även om det ibland kan vara svårt att ta till sig det. Inget är förlorat för alltid även om det ibland kan kännas så. Det finns alltid en annan väg, ett annat val. Det är aldrig försent. Aldrig!

TACK! Till mig själv och till alla som varit i mitt liv. Tack för alla känslorna jag fått och får. TACK!

(Höstbilderna har jag tagit själv)