Har inte haft lust att skriva något. Det om något visar situationen för mig. Tycker tyvärr att allt går åt fel hål just nu.

Var med som mötesvärd under diakon- och prästmötet 9-11 september. Var ansvarig för anmälningssystemet samt appen som användes.

Vi var på Aronsborg och allt flöt på fint förutom med boendet där uppgifterna vi hade inte riktigt stämde överens med de uppgifter som de hade. Den mänskliga faktorn tror jag spelade in här. De tog emot boende som inte stod på listan innan vi ens hann komma till Aronsborg och sen var det personer som varit anmälda sedan lång tid tillbaka, som inte hade något rum.

Förstår fortfarande inte hur de tänkte här, men tillslut löstes det med att några fick bo på annat hotell (som vi förbokat i reserv och det var tur det). Vi var överbokade helt enkelt och trodde det skulle lösa sig, vilket det inte gjorde.

Eftersom jag skötte bokningarna från vår sida tog detta mycket kraft av mig eftersom jag kände mig ansvarig att lösa situationen. Frustration över kaoset som uppstod helt enkelt, vilket gjorde mig trött och irriterad. Andra i arbetslaget fick tillslut ta över.

Kände för övrigt under resten av mötet att åldern börjar ta ut sin rätt. Orkade inte som förr.

Det var diakoner och präster från Uppsala stifts alla hörn. Tänk er när 330 personer samlas på en liten yta och börjar prata med varandra. Sorlet var högt.

Under onsdagens eftermiddag orkade jag inte mer. Det var en mängd kombinationer som inte var bra för mig. Min nya medicin och de biverkningar som jag kände samt att jobba länge i ett sträck som jag inte pallar längre, gjorde att jag tvingades till en längre paus.

Mötesbyrån och stiftets personal var otroliga under mötet. Där ett problem uppstod så fyllde den andra i och det var häftigt att se. Som i en myrstack, där alla hjälpte alla. En härlig erfarenhet men om sanningen ska fram tog den musten ur mig.

Försökte vila helgen som kom och liksom nollställa mig. Tyvärr var inte tankarna så ljusa och det brottas jag fortfarande med. Det tar så mycket kraft att bara försöka hänga med och inte fastna i detta mörker.

Ingen livslust, en ensamhet som tär på olika sätt och en trötthet på att stanna kvar här. De tankarna skrämmer mig mest. Att liksom bara ge upp allting.

Syrran och Mange frågade mig på lördagen (13/9) om jag ville följa med till Sigtuna. Egentligen hade jag ingen lust, men det positiva i mig vann och det blev trevliga timmar tillsammans med dem.

Träffade yngsta sonen på tisdagen (16/9) för att testa det nya hamburgerhaket ”The Five Guys” i Uppsala. Dyrt som sjuttsingen och jag vet inte om det var värt priset. Man fick mycket av allt men nästan 500 spänn för två måltider?! Nja, som sagt jag vet inte jag om det verkligen var värt det. Men det var kul att träffa grabben och snacka lite.

På kvällen gick jag på bio med syrran och vi kollade in ”Filmen och Siw”. Intressant att se hennes personlighet på närmare håll. Nostalgin var härlig och alla gamla dängor som spelades gillade jag speciellt. Siw Malmkvist är fortfarande aktiv efter mer än 70 år. Det ni!

I vardagen har jag min älskade katt Maja. Har sagt det tidigare, men nu är det verkligen på det viset, att utan Maja så vet jag inte vad jag hade gjort. Hon håller mig kvar och jag vill inte lämna henne. Min jordiska ängel, så är det bara.

Less, nedstämd och liksom rädd för allt. Både för att leva och för att dö. Mina kroppsliga symptom med känselbortfall som inte försvinner i högerbenet och all trötthet med allt vad det innebär, det tär på mig. Tankar som jag inte får bort och all meningslöshet som jag känner.

På söndag ska jag jobba med kyrkovalet. Det är då dags för att rösta och sen ta hand om alla röster. Mitt jobb blir att mata in olika saker i systemen. Om jag ska vara helt uppriktig så har jag ingen lust med detta just nu som jag mår. Men samtidigt så är det nog bra för mig att interagera med andra människor där jag befinner mig idag.

Vill inte vara i vägen. Klarar inte av att ta hjälp, nu när jag verkligen behöver det. Chefen på jobbet är så fin emot mig och jag säger bara att allt är bra. Frågan är vad hon skulle kunna göra? Sjukskriva mig? Det skulle ge mig än mer ångest för då har jag ingenting kvar.

Barnen är stora nu och det är svårt att få kontakt med vissa av dem. Jag ringer och hör av mig, men får inte svar eller så är det någonting annat som gör att de inte kan prata. Det är också en realitet med vuxna barn och så ska det vara. Men det är för mig jobbigt att liksom inte vara en del i deras tankar och liv som jag tidigare varit. Det tär också på mig att inte ha bra kontakt med dem alla.

Vet inte när jag skriver nästa gång. Vi får se. Nu är det verkligen en dag i taget som gäller. Ska iväg och handla (vilket gör att ångesten minskar) och liksom bara göra någonting. Försöker ringa ett av barnen igen som jag inte pratat med på länge nu. Kanske ringer jag syrran fast jag vet att hon är på resande fot.

Hon är på en annan nivå nu i det andliga och är helt inne på detta. Jag är lite off när det gäller sådant och ibland blir det bara jobbigt att prata med henne, så det blir att jag inte hör av mig. Hon vill väl, men jag orkar liksom inte. Är kort i tonen och pallar liksom inte.

Så är det just nu. Det finns väl en mening med detta också? Att må skit…