Känner mig ovärdig det jag nu befinner mig i. Känslan vägrar släppa. Som om jag inte är värd att finnas i andra sammanhang än i det kaosaktiga. Som jag känner igen sen barnsben. Mer eller mindre i alla fall.

Hittar nya ”problem” och inser liksom inte det fina med det jag har. Som om jag livnär mig på sådant. Elände, mörker och det som skaver.

Blir trött på min egna oro över allt. Som om jag alltid måste ha någonting att oroa mig över för att fungera hjälpligt. Som om det är inbyggt i mitt DNA. Att alltid ha någonting i sinnet som skaver. Livnära sig på oro.

Ovärdig det jag har. Flykt från… …ja, flykt från vad? Vad vill jag fly ifrån i detta? Mig själv och mina känslor? Mig själv och min längtan? Ovärdig att träffa någon. Som om jag ska hållas tillbaka. Allt får inte bli bra liksom. Avigt och märkligt, men lite så känner jag. Det ploppar upp inom mig att inte vara värd det jag nu har.

Att bli hel på riktigt är farligt för mig. För då har jag ingen trygghet kvar. Det trygga ligger väl i att bli hel, men inte hos mig. Tryggheten är att alltid ha någonting att oroa sig för, hur bakvänt det än låter. Vet inte vad trygghet är för något och kanske i det ligger rädslan att komma dit? Försvinner oron mer och mer, vad har jag då kvar? Som sagt, elände, mörker och det som skaver.

Trött i hela mitt system. Vill bara lägga mig ner och låta allt passera. Det är klart. Sorgligt, men något jag känner utan att jag egentligen vet varför. Mer än att känslorna är sanna för mig. Tappad livslust är just livsfarligt. Det kan gå fort då. Släppa taget som alla pratar om, det är någonting helt annat för mig. Släpper jag taget då dör jag, samtidigt med längtan dithän.

Ser ingen framtid trots att jag nu har basen. Ett boende som inte kunde bli bättre. För det är jag tacksam. Att jag har en bas, ett bra ställe att avsluta allt på. Det är ju någon form av trygghet i all inre förvirring. Försöker förtvivlat vila i den vetskapen.

Ovärdig en partner. Ovärdig att må bra. Det är jag själv som kan förändra detta, ingen annan. Mina tankar på vem jag är och vad jag är värd. Då blir det så här, även om jag tycker mig försöka annat.

Inbillar mig att får jag bara vara ifred utan någonting i kalendern, då är allt bra. Samtidigt som just tomheten där skapar rastlöshet och oro inom mig.