Att vara spirituell, vad är det?

En spirituell person är ofta på en resa för att förstå livet och sin plats i det, och söker efter ett djupare syfte och mening. Många spirituella människor har en tro på en högre makt, en andlig kraft, eller en kosmisk ordning som påverkar deras liv. 

Spiritualitet kan vara ett verktyg för att hitta lugn, balans och harmoni i livet, både inom sig själv och i relationen med andra. En spirituell person kan känna en upplevelse av att vara en del av något större än sig själv, vilket kan vara ett kosmiskt sammanhang, naturen, eller mänskligheten som helhet. 

Många spirituella människor visar en stark medkänsla och empati för andra, och försöker att skapa ett mer rättvist och harmoniskt samhälle. En spirituell person är ofta intresserad av att lära känna sig själv bättre, och kan använda meditation, mindfulness eller andra tekniker för att öka sin inre medvetenhet. 

Spiritualitet kan innebära att man fokuserar på det positiva och ser möjligheter i svåra situationer. Spirituella människor brukar ägna tid till att reflektera över sitt liv och sina val, och försöker att lära och växa. 

Spiritualitet kan vara en kraftfull källa till styrka, mening och glädje i livet, men det kan också vara en utmanande och komplex resa. En person kan vara spirituell utan att vara religiös, och vice versa. 

Mycket stämmer in på mig idag. Den jag ”hittat tillbaka till” efter ett liv av utmaningar och i förlängningen lärdomar, där möjligheten till inre utveckling var mycket begränsad, just för att ens överleva och då fanns inga djupare tankar om någonting större.

Det vi går igenom ser jag som lärdomar, även om det är svårt och tufft som sjuttsingen när man är inne i prövningarna. Har försökt att tänka på motsatsen, men då är det ju ingen mening med någonting! Vad gör vi då här på jorden. Bara lever? Ingenting vi gör får konsekvenser? Allt sker av en slump och ingenting betyder egentligen ingenting? Den tanken är för mig än värre, även om man ibland inte kan/orkar ta in det man är med om. Det är tufft detta att prata och tänka kring eftersom många själar har så mycket tuffa utmaningar under sina liv. Det går liksom inte att med detta tänk ta in det som drabbar en del människor.

I det försöker jag höja blicken och tron på någonting större. Att det vi är med om här är en liten del av det stora varat. Att vi på andra ställen får vila och ta igen oss. Att vi av olika anledningar går ner i olika liv för att vi vill uppleva och lära oss saker. Sen får jag ibland inte ihop detta när smärtan och det mörka är alltför tungt alltför länge. Ingenting varar för evigt, ingenting är för alltid förlorat. Ljuset är alltid starkare än mörkret, även om man ibland inte kan tro det.

I mina sämre stunder viftar jag bort dessa tankar. Spirituell eller helt enkelt bara förvirrad? Samtidigt känner jag alltmer att det måste finnas något större, något mer än det vi kan se och höra. Acceptans, tillit och stanna kvar i det som vill tala till mig. Det är min kamp och kommer så bli de sista åren i det här livet. Numera är jag medveten om detta, förr då slog jag ifrån direkt. Men ibland är det tufft, två steg fram och ett tillbaka och ibland tenderar steget tillbaka vara så mycket längre än de två framåt.

Finns det människor likt mig själv som är intresserade av att prata om detta? När jag senast var på healing hos Carolina kände jag det så starkt, att jag vill träffa människor som är spirituella/andliga och liksom ”tar ut svängarna” i sitt tänkande och vill prata om det som finns inom dem. Inte blir dömda som ”tokiga” utan träffas i ett sammanhang där man vågar vara sig själv i tanken.

Vet inte riktigt hur jag ska gå vidare med dessa tankar. Har skrivit ner dem nu i alla fall…