På ett personligt plan är det mer eller mindre kaos just nu. Så vackert med alla ord om att ”släppa taget”, ”här och nu” och jag vet inte allt. I teorin och med intellektet inga problem, men… …något inom mig strider och bråkar fortfarande kring detta. Efter alla år.

Det är värst på nätterna. Nu tredje natten då jag sovit så oroligt. Det är för mycket i mig som jag inte kan kontrollera och just det är problemet, att jag inte kan ha koll på allt innan det händer. Som sagt, med intellektet är jag helt ok med detta, men kroppen och känslorna reagerar på ett helt annat sätt. Vill liksom bara fly från allt och sätta mig i ett hörn tills allt är över. Fast det handlar om mig och mitt liv. Som om jag kan undkomma mig själv. Någonstans vet jag att det är positivt och glädje allting, och ändå tar det mörka över. Igen och igen…

Inte åka med nattbåt, inte köra flyttbil och liksom bara strunta i allt. Tala om att det är den ”lilla Jerry” som tittar upp. Han som aldrig dög till någonting och så är verkligen känslan nu. Jag grejar inte detta och vill liksom bara ha lugn och ro. Sitta still och inte synas. Det är märkligt att detta tar över så mycket just nu, efter år av att försöka förstå varför dessa känslor finns hos mig. Att inte bära själv.

Ångest och oro i dess renaste form. Svårt att slappna av, svårt att varva ner och jag vet inte allt. Varför kan jag inte bara släppa taget och flyta med nu? Det sitter så hårt åt detta i mig. Så hårt. Under så många år valde jag en enkel och ofarlig väg och nöjde mig med det. Vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det egentligen, men en väg som jag hade kontroll på kanske, utan överraskningar. Numera vill en del av mig någonting annat och då blir det på det här sättet. För en del av mig vet också att jag vill annorlunda idag.

Sitta still i båten och inte göra någonting överilat. Andas och vänta in. Försöka vara i det som är. Låter ju inte så komplicerat, eller hur?