Går nu igenom en period av att vara med mig själv. Vara i nuet och leva här och nu. Inte bara med orden. Ensamheten får sig också en prövning genom detta. Vara ensam i sig själv, med det som kommer upp och våga/kunna känna tillit till det. Behöver tystnaden, behöver mina egna tankar. Hitta mig själv helt enkelt, mer än i teorin. Tålamodet och de tankar som kommer upp prövas. Inte agera och värdera dem direkt. Inte agera och fly. Inte slå bort dem.

Fortfarande vill en del av mig vill fly från allt. Delvis gör jag det de dagar då jag ”misslyckas” och då blir det ofta en tur till butiken och onyttigheterna. Det är en flykt som sker alltmer sällan och jag försöker aktivt i tanken förändra detta när de gamla föreställningarna om hur lösningen ska vara sätter in.

Vad är att ”misslyckas”? Det som vill bevara och låta allt vara som det alltid varit? ”Egots” sida av det hela som på ett plan vill mig väl, men avskyr utveckling och utmaningar? Trygg i det som är, oavsett om det är bra för en eller inte. Ibland och då speciellt tidigare hamnade jag ofta i de gamla tankarna och ”kapitulerarade” alltför lätt. Då handlar det om att inte slå på sig själv och liksom ge upp.

Sitta still, inte agera direkt och liksom be om att det försvagas. Ibland lyckas det, ibland inte och det är ok.

Försöker vila i det som är. Igår var en tuff dag. Ville inget annat än att fly från mig själv. Med det menar jag de tankar som kommer upp inom mig när jag är ensam, inte jobbar och inte har bestämt någonting med någon annan. När sinnet och tankarna måste vara i nuet, i det som sker med mig och inte något jag kan fly till. Fly som att planera, vara någon annanstans och inte vara med mig själv. Detta är viktigt tror jag, inte bara för mig själv utan för många, att bli vän med sig själv. Acceptera och kanske också kunna älska sig själv är liksom grunden för att kunna vara där för andra och göra skillnad. Är man inte tillfreds med sig själv blir det inte bra i mötet med andra själar.

För en del kan det låta konstigt kanske, men jag har väldigt sällan varit med mig själv. Även om jag är själv och ensam har ofta TV, dator eller någon annan förströelse gjort att jag engagerar mig i annat, än i mig själv. Igår försökte jag verkligen att vara med mig själv så mycket som det gick och det var skitjobbigt. För mina tankar är fortfarande efter all terapi och alla behandlingar av olika slag jag gjort fyllda av sorg och uppgivenhet. När jag är med mig själv utan annat, så kommer detta fortfarande upp inom mig. Kanske just därför kanske, att jag sakta men säkert kan och vågar släppa fram det jag varit med om tidigare. Det som jag tidigare gjort allt för att begrava och inte känna.

Man kan ju tycka att tar aldrig detta slut? Kommer jag att hålla på så här livet ut? Kanske är det så, att man alltid får ”hålla på”? Man kan finna ro, acceptans och i det få en slags inre frid ett tag. När man lämnar detta livet kan det innebära en vila ett litet tag, från denna kropp, denna konstellation av olika egenskaper, själar och livshistoria.

Tror jag kommer framåt, det måste jag tro annars skulle jag strunta i detta helt. Fast samtidigt och det känner jag alltmer finns det ingen väg tillbaka. Även om jag säger att jag struntar i saker och ting, är ju också det ett val. En väg att gå i livets palett av känslor, upplevelser och möten.

Jag kan vila i det som är just nu, men att gå tillbaka till den jag var för 10 år sedan, det går liksom inte. Jag är på väg i en ljusare och mer positiv riktning och faktum är att jag tror att vi alltid är på väg. Liv efter liv. Det handlar ibland om att vila lite på vägen och försöka ta in där man just nu är. Så att man orkar lite till. Att bara köra på och aldrig titta inåt, inte prata med sig själv, är ett av de stora problemen vi själar har här på jorden.

Sånt här skulle jag vilja prata med människor om. Deras väg och vandring. Människor som öppnat upp för tron på reinkarnation, att vi vandrar liv efter liv och har den tron att allt vi gör, det får konsekvenser. Själar som känner ett behov av att prata med de som också känner att det finns någonting mer. Så nyfiken på hur andra ser på varat, universum och synen på livet och de vandringar vi gör.

Vara med sig själv utan att ha planerat något, det kan låta simpelt, men det är fanimej det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Här och nu, i stunden och liksom bara vara. Vara med hela Jerry fullt ut. Det är alla känslorna så förstärkta åt alla håll.

Tänder mitt ljus, min rökelse och försöker acceptera det som kommer inom mig i en slags meditation. Ibland känner jag sådan tacksamhet och ibland kan jag känna en stund av frid. Ibland gråter jag en skvätt över sorgen, förtvivlan och det är ok.