Syrener som luktar så gott. Bästa tiden är nu. Snart har de blommat ut. Sveriges nationaldag firas tydligen alltmer, vilket är positivt. För mig är nationaldagen en dag då jag tänker på Sverige och hur tacksam jag är för att jag föddes här.

Man kan säga mycket om Sverige och utvecklingen de senaste åren, men i grunden är det ett bra land att leva i. Polarisering, kulturkrockar och människor som lever totalt olika liv i vårt land är idag en realitet. Att i tanken hela tiden döma andra för deras val och hur de lever tar så mycket kraft. Sverige är ett land med västerländska värderingar där jämställdhet och en acceptans gällande minoriteter är något som vi ska värna om. I det ser jag både EU och NATO som garanter för att det så kommer att förbli.

Kan låta naivt av mig, men gör man ingen annan illa ser jag inga problem med att samexistera så länge de demokratiska värdena är intakta. Dolda agendor och en räv bakom örat finns överallt oavsett vart man kommer ifrån och det ska givetvis inte accepteras. Vid dagens slut är vi alla själar som kommer från samma källa, med olika utmaningar här på jorden. Men medveten ondska och medvetna handlingar som gör andra människor illa är någonting som jag har väldigt svårt för. Vem med ett sunt förnuft har inte det?

Jag känner tacksamhet av att leva i Sverige.

Känner också en stor tacksamhet över Maja. Hon älskar också den här årstiden. Vill vara ute hela tiden. Hon får alltmer space ute och trivs väldigt bra. Men hon är känslig för ljud och andra människor. Blir det för mycket, då vill hon gå in.

Tog två liknande bilder på Maja häromdagen. Älskar dem båda. En av dem ska jag göra tavla av, så fin tycker jag att den är.

Försöker verkligen vara tacksam för saker och ting nu. Fokusera på det lilla. Det är svårt och jag går på healing regelbundet hos Carolina och då är allt så självklart. Sen går det ett par dagar och då är det som om jag ”åker in” i det gamla, det som bara är och som känns som ett enda stort vakuum. Som om jag inte kan påverka mitt mående och det är lite skrämmande, men samtidigt försöker jag bryta likgiltigheten eller vad det nu handlar om. I små steg och små saker. Sätter så mycket i kroppen och tror en massa.

Tror att det handlar (som vanligt kanske) om acceptans för mig. Acceptans och tacksamhet. Vara tacksam för det jag har. Inte hela tiden jaga något annat som ändå aldrig kommer att finnas där. Tacksamhet för det jag har. Här och nu.