Måndag
Åkte in i någonting annat i natt. ”Normalläget” bye bye! Mardrömmar och sen ett mående där jag trodde hjärtat skulle hoppa ur kroppen på mig vid ett tillfälle. Efter det har känslan tyvärr blivit allt sämre. Känner mig som en urvriden disktrasa, på gränsen till att tappa det totalt. Torr i munnen och liksom på gränsen hela tiden med väldigt påfrestande tankar, som i sin tur inte gör saken bättre.

Hade idag samtal med min ”nya” chef, nu när den jag haft tidigare har fått andra arbetsuppgifter. Personen är fin emot mig och lugnar mig. Kan inte låta bli att bli lite sur på mig själv att jag liksom inte kan greja detta själv. Att jag går in i dessa loopar av tankar som liksom enbart gör mig illa. Men det är som om jag inte har något motstånd nu helt plötsligt. Som om jag ingenting har lärt.

Förändringar och skräcken för dem är nog roten till alla. Trots alla mina försöka att förändra detta så åker jag in i detta igen och kommer liksom inte ur det. Har satt mig i soffan nu två kvällar i rad och somnat. Somnat ordentligt och inte bara lurat till. Inte likt mig. Kanske är det framtida förändringar som tagit grepp om det undermedvetna. För jag upplever inte den stressen medvetet. Det är sådana här saker som får mig att bli sårbar och svag i tanken och då kommer de jobbiga tankarna igång. Kroppen säger ifrån och jag vägrar att lyssna? För vilken gång i ordningen i mitt liv?

Tycker det är jobbigt igen att bestämma saker och skriva in dem i kalendern. Det gör mig orolig och jag förstår egentligen inte varför. Inte idag i alla fall. För några år sedan, då var det så att jag bara ville fly från allt, men att det kommer tillbaka igen, det är svårt för mig att acceptera. Kanske är det just detta som gör att det då fastnar och blir än jobbigare. Blir så trött på mig själv och att jag liksom inte bara kan vara, här och nu.

Tisdag
När jag jobbar på kansliet är jag ofta på plats redan halv sju. Detta för att kunna sluta så tidigt som klockan tre på eftermiddagen och då inte tappa så mycket tid. I morse var det samma visa och vid klockan åtta åkte jag tillsammans med projektgruppen för diakoni- och prästmötet till Aronsborg i Bålsta. Detta för att planera för mötet som äger rum i september.

Det är roligt att jobba med dessa människor. Genast mår jag bättre på alla plan, även om jag oroar mig innan. Som alltid numera, men det går alltid bra. Jag är med och tycker till, kommer med bar idéer och fungerar väl i gruppen. Tyvärr har jag både före och efter så svårt att se det i mina fantasier av att jag inget duger till.

De jobbiga saker jag kände igår i kroppen var som bortblåsta idag. Som vanligt sitter väldigt mycket i skallen på mig. Det är ju skönt att veta samtidigt som jag blir besviken på mig själv. Ni vet varför.

Onsdag
Känner mig ensam. Vet vad jag behöver göra, men jag förmår inte. Då får man sitta ensam. Men det är en annan ensamhet också. Ensamhet bland alla människor. Spelar liksom ingen roll. Lusten saknas. Färdig på något vis. Malplacerad där jag befinner mig. När jag sitter med mig själv och försöker bara vara känns det obehagligt. Tänder ljuset, tänder rökelsen i vilket fall. Hålla ut lite till. Det blir bättre. Så här känns det idag. I morgon kan det vara helt andra saker.