De radar upp sig som på ett pärlband nu, alla mina rädslor från förr. Utsätts för dem var och varannan dag. Det är otroligt vilken ”skola” det är att leva på jorden. Det är verkliga utmaningar för mig att vila i det som händer och ”höja perspektivet”. Inte gå in i gamla tankemönster och sköljas känslomässigt med av oro och rädsla. Vilken träning det är och faktum är att det börjar ge resultat.

Senast exemplet är Maja. Min älskade katt som är som mitt barn. Lever med henne 24/7 och märker varenda skiftning. Ett möte med en hund igår ”traumatiserade” henne och till en början gick jag in i ”gamla rädslor”. Kroppsliga symptom både på henne och mig. Nu tänker jag att det är tillfälligt och att det positiva ändå finns där med henne. Vilken lärdom och utmaning det är! Vad är viktigt och vad är rädslor som jag per automatik går in i?

Erkänner att det är tufft när det kommer till Maja och jag går lätt in i gamla tankemönster. Men jag är medveten om ett annat tänk nu och det lugnar mig när jag också kan ta till det positiva att hon äter som vanligt och går obehindrat. Det är bara detta med att hoppa upp på olika saker som fungerar sämre just nu. Som om hon har tappat kraft efter det som hänt. Har varit med om detta en gång tidigare och då skrämde det skiten ur mig. Är lugnare nu, även om jag har perioder av samma känslor som den där gången för ett par år sedan. Då visste jag inte vad som hade hänt med henne eftersom hon var utekatt och jag hade inte samma koll.

Tankarna drar iväg med åldersrelaterade saker och besök hos veterinären och än värre tankar. Hon sover nu och verkar för övrigt vara som normalt. En katt kan väl också få kroppsliga symptom när de utsätts för någonting hemskt? Maja reste ragg på ett sätt som jag inte sett förut och tacka sjuttsingen för att det påverkar henne. Men visst, oro av gammalt snitt touchar mig och jag kollar henne mer än normalt. Samtidigt, och det är en skillnad, har jag ändå någonstans ett lugn jag inte haft tidigare, mitt i all oro.

Så många rädslor med lilla Jerry har jag mött de senaste veckorna. Tacksamheten att ”komma igenom” dem är stor och då konstatera att det inte åt upp mig och fick mig att ”ta till tröst” som förr. Rädslan kan inte göra mig illa idag på det sätt som den gjorde förr och den vetskapen helar mig. Men att ”vila” i rädslan och oron är svår. Vill inte stanna i den för länge och tidigare har jag ”flytt” med alkoholen och på senare år med kosten, att äta. Det är en balans detta att förstå skillnaden av att vara uthållig samtidigt inte fly för fort om det är en rädsla som behöver bearbetas.

På jobbet när det blir lite väl mycket, känner jag också av gamla mönster av att inte kunna prioritera, negativ stress och allmän röra. Men jag går inte in i känslan och fastnar alltför länge. Jag kan känna den, men vet att det ordnar sig tillslut och att backa och ta en djupt andetag hjälper. Sortera ut och inte behöva bli klar direkt med allt. Har svårt för detta, men känner att fokuset hos mig har ändrats. Sakta men säkert.

Ibland tror jag att jag inbillar mig allt. Allt som jag är med om just nu. Ibland… men samtidigt känner jag en skillnad inom mig. Oavsett vad, är jag grundad på ett annat sätt idag. Stakar mig igenom den gamla rädslorna och upptäcker att jag fortfarande står upp. Det är mäktigt och starkt. Tacksamheten är stor att jag idag vågar ta hjälp och känna den från de som inte är här på jorden. Släppa efter, känna med hjärtat och vetskapen om att vara buren! Vilken livsträning det är.

Men visst, jag erkänner att oron för Maja finns där. Hon är ju som mitt barn.