I söndags tog syrran M och Mange med mig ut på skogspromenad. Målet var Norra Lunsen och Lunsentorpet. Vädret var helt perfekt för en lite längre promenad. Här kommer lite bilder från dagen:

Längar till skogen. Längtar till naturen och det enkla. En liten timrad stuga med uppkoppling och en stor summa ”energi” på banken. Vilken dröm att släppa taget om allt. Drömmen lever i mig åtminstone och sådana här promenader förstärker längtan bort från allt.

Tog hjälp av Livskällan och Carolina Lookatt förra veckan och fick en fin healing. Tunga energier fastnar i kroppen när man som jag inte kan reglera sådant själv. Mådde så mycket bättre i några dagar, för att sen återigen hamna i någonting som inte är bra för mig. Vet inte riktigt varför det är så svårt för mig att reglera sådant här själv.

Tror att jag kan göra hur många behandlingar som helst och må bra ett tag. Det grundläggande problemet att förändra saker och ting, det klarar jag inte av och det handlar inte så mycket om att ”öppna upp” och bli mottaglig för både det ena och det andra, utan mer om saker som är en del av mig. Kan man förändras så pass att det onda, smärtan och livsledan försvinner? Jag tror ju inte det. Lindra kanske, men helt väck?

Vårt karma om man vill fortsätta att prata ett ”spirituellt” språk påverkas över många liv. Har man bagage sedan lång tid tillbaka med sig på vandringarna genom liven, så behövs det mångåriga och ibland genom flera liv en vandring mot ljuset och acceptansen. Känner mig inte riktigt i fas i denna ”andliga” värld som det har utvecklats för mig. Klarar inte av vissa saker.

Vågar ingenting, samtidigt som känslan ibland är att ska jag våga bara för att? För att få till en förändring även om jag känner starkt motstånd? Det är ju just detta som är problemet med mig att jag inte riktigt vet vad jag vill. Har skrivit så mycket om det tidigare, men det känns verkligen i mig. Att detta går inte längre och samtidigt har jag inte nycklarna till förändring. Jag skruvar och jag försöker, men kraften är slut. Livsleda.

Slutsnackat om detta. Fler dagar, som i lördags med familjen och fler skogspromenader lindrar, men sen när jag går in i vardagen orkar inte ”livsmotorn” bära upp. En dag i taget. Upp och hoppa och var positiv. Så jävla trött på alla dessa uttryck.

Tittar på ett program som heter Alone Australien. Det handlar om vem som klarar sig längst på Tasmanien. Det har nu gått fyra veckor och det är en kvinna kvar som heter Gina Chick. Hon är helt filterlös och när hon visar sin sårbarhet och berättar om hur hon längtar efter en kram, då brister det för mig. Så äkta och nära. Igenkänning 100%.

Lägger YouTube-filmen från den fina helgen här: