Tänk att vara i sådan ofas med sig själv. Ha hjärnspöken som slår vilt och inte tycker någonting är bra. Vad mina tankar tror om mig själv är inte alls i fas med verkligheten. Inte alls. Den verklighet jag tror mig vandra i vill säga.

Ett läkarbesök där jag väntade mig det värsta. Som den lilla pojken som skulle få bannor. Pojken från förr kom till mig och var inte vänlig. Självkänsla noll. Allt går åt rätt håll och värdena ser bra ut. Vänsterfoten likaså. Så totalt i ofas med verkligheten.

Lönesamtal med chefen där jag liksom blev helt paff av allt det positiva som sas. Som den lilla pojken som väntar sig… …ja, jag vet inte vad egentligen, men orolig var jag innan. Kompetent, får saker och ting gjorda och dessutom framåtsträvande och jag vet inte allt fint som chefen sa till mig. Till och med den sociala biten var bra och han tycker att jag sprider god stämning i huset. Självkänsla noll. Så totalt ofas med verkligheten.

Vad beror det på att jag inte kan se att jag är bra och faktiskt duger? Vad gör att jag hela tiden slår ner mig själv så pass mycket att jag hela tiden väntar på ”katastrofen”? Har tidigare haft aningar, men nu har jag verkligen inte det. Så totalt i ofas med verkligheten och den jag faktiskt är idag. Ibland kan jag ana, men det är precis som om jag inte får stanna kvar i det för länge. Som en liten djävul som sitter på axeln och bara sprider mörka tankar.

Hur mycket bekräftelse behöver jag egentligen? Att jag duger och att jag är bra? För jag vet ju att blir det för mycket positivt kan det bli så att jag inte kan ta det och bara tycker det blir jobbigt. Som om ingenting duger åt mig. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med allting just nu. För det är spott och spe oavsett i mitt inre. Trots så fina ord av chefen och trots att kroppen är på ”rätt väg”.

Ensamheten med tankarna, oron för boendet? Ingen att krama om, åldrandet som jag inte kan släppa, trots att det inte går att göra ett skit åt det?