Det är en illusion, inte verkligt. Det som upplevs och det som pågår säger de som vet. Psykosomatisk om man så vill i virvlarna av känslor som ändå känns oavsett vart de kommer ifrån. När det är som mest känslor spelar inga som helst ”önskemål” om vart de kommer ifrån någon roll. De finns där bara.

Affirmerande om att skapa sin egen verklighet eller det man ”vill” mötas av… det är något som inte fungerar så bra hos mig… otåligheten och rädslan av att våga lägger hinder i vägen. När jag sen vågar blir det platt fall allt som oftast och då drar jag likt en sköldpadda in mig i mitt skal och vill inte komma ut igen.

Har alltid undermedvetet strävat efter ”status q” eller vad man nu ska kalla det och anledningen till detta vet jag inte riktigt. Som sagt, de få gånger när jag väl vågat ”hoppa” har det gjort mig uppgiven och besviken i de flesta fallen. Varje gång ett kvitto på att gör för fan inte någonting mer utan sitt still i båten så länge det bara går. Bortvald och inte kvar i matchen är så förnedrande. När man inte får välja själv.

Anledningarna som gör att måendet sviktar finns säkert bara i mitt huvud, men lik förbannat finns de där. Ibland byggs det på saker och varje sak för sig behöver inte vara så mycket, men tillslut blir det övermäktigt. Varje liten del.

Försöker verkligen förändring för min skull. När jag väl ”hoppade” spelade det nu ingen roll. Ser också andra som kämpar och har det tufft. Blir så påverkad och vill ta bort det onda. Vet inte hur och vart jag ska ta vägen med allt vissa dagar. För mig tar saker och ting så mycket psykisk kraft.

Dessutom på detta nya tester och nya prov. Nya undersökningar i det fysiska som nu kanske också blir något med det psykiska. Det tär på mig.

Varje morgon samma procedur. Kämpar med att höja blicken och se möjligheterna. Vad är liksom alternativet? Tänker på mina barn. Tänker på de närmaste. Försöker höja blicken som sagt och inte gå in i denna sörja av självhat, ångest och livsmörker.