Mycket pågår i mitt inre. Många känslor och tankar kring vem jag är och vart jag är på väg.

När jag ”utsätter” mig för saker kommer vissa gamla känslor som följs av tankar upp som ruskar om mig. Låg självkänsla ligger till grund för mycket. Vägen gör mig inget gott men att återigen ”slå på mig själv” ligger närmast till hands. Har så svårt att värja mig.

Lilla Jerry tittar fram. Blir tyst och väntar på att andra ska prata, ta beslut och liksom ”leda” mig. En slags trygghet som hänger kvar. Inga egna initiativ för då utsätts jag för granskning och bedömning. När detta blir reell verklighet, får jag problem med tankarna om mig själv. Blir nedstämd och ledsen. Vill liksom bara fly från allt. Frågan är bara till vad?

Bära själv, stå upp och liksom våga mer. Bakslagen känns blytunga i stunden, men som tur var fastnar de inte lika länge som förr. Tvivlet, oron gällande så mycket. På ytan märks det kanske inte så mycket, men inom mig far och flyger det åt alla håll.

Ensamheten är min egen och inte verklig på ett sätt. Men det spelar liksom ingen roll när gamla känslor triggas av situationer som händer idag. Det spelar absolut ingen roll när känslan återigen tar tag i mig på det sätt som den alltid har gjort.

Känslor är det outtalade som inte kan formuleras som tankar. Känslorna spelar mig ett spratt och för mig är det så lätt då att gå in i det invanda. Den lilla killen som backar och liksom inte tror att någon bryr sig om honom. Då spelar det ingen roll att det gått många år. Den lilla killen tittar fram fortfarande och tyvärr är det oftast i de känslor som fanns då inom mig när jag var barn. Blir det tankar av känslorna är det tyvärr fortfarande ofta så att de är mörka och negativa om mig själv.

Till exempel får jag för mig att ingen lyssnar på mig. Mina erfarenheter och tankar ignoreras. Alla har nog med sitt och då backar jag. Tystnar och vill inget mer, trots att jag vet att ingen medvetet vill mig något illa. Det är inom mig som domaren sitter. Jag slår på mig igen. Blir uppgiven, nedstämd och vill inget mer. Kanske kan man säga att detta stycke är skrivet av en 6-åring som bestämde sig för att ingen ska få komma honom nära igen och då formas orden på detta sätt.

Slungas tillbaka till mörkret. Att vilja ”slippa undan” eller hur jag ska uttrycka det. Ett steg framåt känns i dessa situationer som om jag backar två. In i det kända mörka.

Vet att jag ältar. Vet det. Men jag har detta inom mig. Detta ältande. Då gör jag det här. Ältar och ältar för att kanske komma fram till något som är bättre om en stund för att kanske älta lite mindre. Bättre att älta skriftligen än att göra destruktiva saker som kan skada mig på annat sätt.